Tjoho!
Nu flyttar Raggan till ny blogg!
www.frugfunderar.bloggo.nu
tisdag 15 november 2011
onsdag 31 augusti 2011
Walk over all over again
Så här dag tre på dieten börjar geisten mattas av något. Har mätt kroppsomfånget och raskt konstaterat att det inte hänt någonting, så nu börjar tålamodet tryta. Jag har ju i alla fall hållt på sedan i måndags! Det verkar inte vara någon bra kur det här.
Trots att resultatet lyser med sin frånvaro är jag ändå nöjd med gårdagens löparrunda i trakterna Skatås/Härlanda Tjärn. Det HAR hänt något på kondisfronten, sedan i våras då vi började, nu är jag inte längre döende i första nedförsbakcken utan sparar blodsmaken och dödslängtan till uppförsbackarna.
Och däremellan, på raksträckorna, kan jag till och med lyfta blicken, (wow!) för att studera den vackra omgivningen (trots ett kraftigt håll i höger sida och trots att jag var synnerligen medveten om västeråsgurkan jag satte i mig alldeles innan vi stack iväg. Den liksom fanns där, hela tiden, och verkade helst av allt vilja ut och hälsa på de andra gurkorna som fortfarande befann sig i säkerhet på landbacken, så att säga. Men jag stod emot, det gjorde jag. Lagt kort ligger, eller snarare äten gurka förblir äten.)
Det är väl i den här änden man ska börja, sätta motion och hälsa i första rummet och inte fokusera så mycket på ett par kilo hit eller dit.
Och så vips, utan att man riktigt förstår vad som hänt har man tappat ex antal kilon av bara farten!
Lätt som en plätt.
Och sen kan jag bli intervjuad av Hemmets Journal om den nya trevliga arten av mossa jag hittade medan jag var ute och sprang, MEDITERADE, löste ALLA vardagsproblem och beundrade utsikten på vägen.
Låter som ett mycket smart och helt genomförbart upplägg. Om det bara går fort och om det bara visar resultat NU.
Faen vad detta är tråkigt.
Trots att resultatet lyser med sin frånvaro är jag ändå nöjd med gårdagens löparrunda i trakterna Skatås/Härlanda Tjärn. Det HAR hänt något på kondisfronten, sedan i våras då vi började, nu är jag inte längre döende i första nedförsbakcken utan sparar blodsmaken och dödslängtan till uppförsbackarna.
Och däremellan, på raksträckorna, kan jag till och med lyfta blicken, (wow!) för att studera den vackra omgivningen (trots ett kraftigt håll i höger sida och trots att jag var synnerligen medveten om västeråsgurkan jag satte i mig alldeles innan vi stack iväg. Den liksom fanns där, hela tiden, och verkade helst av allt vilja ut och hälsa på de andra gurkorna som fortfarande befann sig i säkerhet på landbacken, så att säga. Men jag stod emot, det gjorde jag. Lagt kort ligger, eller snarare äten gurka förblir äten.)
Det är väl i den här änden man ska börja, sätta motion och hälsa i första rummet och inte fokusera så mycket på ett par kilo hit eller dit.
Och så vips, utan att man riktigt förstår vad som hänt har man tappat ex antal kilon av bara farten!
Lätt som en plätt.
Och sen kan jag bli intervjuad av Hemmets Journal om den nya trevliga arten av mossa jag hittade medan jag var ute och sprang, MEDITERADE, löste ALLA vardagsproblem och beundrade utsikten på vägen.
Låter som ett mycket smart och helt genomförbart upplägg. Om det bara går fort och om det bara visar resultat NU.
Faen vad detta är tråkigt.
tisdag 30 augusti 2011
Walk over
Nu har semestern försvunnit utom synhåll - lika snabbt som en löning, det fina vädret likaså, och det enda från sommarens soliga dagar som fortfarande biter sig kvar är semestersynderna i form av blekfett degigt hull som hänger som en badring över byxkanten.
Valk över kanten = walk over syndromet.
Usch. Jag får andnöd när jag böjer mig ner för det är lite svårt att andas när det plötsligt trycks in en oformlig massa i själva andningsorganen, och när jag tagit på mig byxorna vet jag aldrig om jag ska tryck in valken I byxorna eller om jag helt enkelt ska låta den guppa i full frihet ovanför byxlinningen. Förr eller senare är det ändå där den brukar hamna, ovanför byxlinningen, eftersom valkar är väldigt exhibitionistiska till sin läggning och sällan finner sig i att döljas eller kamoufleras i någon större utsträckning.
Så nu var det alltså dax att återigen ta fram vikt-väktar broschyrerna från 1997 (då sonen var plutt och graviditetskilona skulle utrotas) och beta in i djungeln av points (jag kallar dem pluttar!) antal vattenglas per dag och motionsbonusar. Det är som att träffa en gammal kompis, "Vad gör du nu förtiden, varför hör du ALLTID av dig?" och så vidare.
Min tanke är alltså att offentligt i bloggvärlden avslöja min bristande motivation och mina karaktärsbrister. Men man kan väl inte mer än misslyckas och varför då inte göra det i offentlighetens ljus?
Shoot!
Dag ett:
Provar lite kläder och inser att tvärfukten i garderoberna varit svår i sommar.
Slankheten har definitivt lämnat walk over till förmån för valk över.
Stridsåtgärder planeras omgående.
Äter duktigt efter programmet, allt går enligt planerna tills jag hittar påsen med sega fiskar i kulörta färger. Sätter raskt i mig åtta stycken...ok, tio, eftersom jag alltid måste äta en av varje färg. Och där är firrar i fyra färger. Plus två i bonus. Röda. Fast egentligen var de gröna godare.
Är trots allt förvissad om att detta kommer att gå plus minus noll eftersom "vi ska springa i kväll".
Nu ösregnade det visst så löprundan uteblev.
Tusan också, bättre lycka nästa dag.
Dag två, som händelsevis är idag:
Har gått strikt efter pluttar och points TROTS vetskapen om godis-akvariet med "swedish fish" från IKEA högst uppe i skafferiet. Som i ultrarapid såg jag min egen hand sträckas fram mot godispåsen...men smack, jag slängde igen dörren och kokade mig en stärkande kopp kaffe. Läs balja. Så nu har hela min ömkliga mage kollapsat, magkatarren har tagit fart och buken är svullen som en spärrballong, men jag åt inget godis. DUKTIG flicka!
Men nu ska man dricka 8-10 glas vatten varje dag så jag har sprungit (läck?) på toa som en galning.
Ämnar springa runt Härlanda Tjärn ikväll och får förmodligen ha med egen uppblåsbar resetoa.
Fortsättning följer...
Valk över kanten = walk over syndromet.
Usch. Jag får andnöd när jag böjer mig ner för det är lite svårt att andas när det plötsligt trycks in en oformlig massa i själva andningsorganen, och när jag tagit på mig byxorna vet jag aldrig om jag ska tryck in valken I byxorna eller om jag helt enkelt ska låta den guppa i full frihet ovanför byxlinningen. Förr eller senare är det ändå där den brukar hamna, ovanför byxlinningen, eftersom valkar är väldigt exhibitionistiska till sin läggning och sällan finner sig i att döljas eller kamoufleras i någon större utsträckning.
Så nu var det alltså dax att återigen ta fram vikt-väktar broschyrerna från 1997 (då sonen var plutt och graviditetskilona skulle utrotas) och beta in i djungeln av points (jag kallar dem pluttar!) antal vattenglas per dag och motionsbonusar. Det är som att träffa en gammal kompis, "Vad gör du nu förtiden, varför hör du ALLTID av dig?" och så vidare.
Min tanke är alltså att offentligt i bloggvärlden avslöja min bristande motivation och mina karaktärsbrister. Men man kan väl inte mer än misslyckas och varför då inte göra det i offentlighetens ljus?
Shoot!
Dag ett:
Provar lite kläder och inser att tvärfukten i garderoberna varit svår i sommar.
Slankheten har definitivt lämnat walk over till förmån för valk över.
Stridsåtgärder planeras omgående.
Äter duktigt efter programmet, allt går enligt planerna tills jag hittar påsen med sega fiskar i kulörta färger. Sätter raskt i mig åtta stycken...ok, tio, eftersom jag alltid måste äta en av varje färg. Och där är firrar i fyra färger. Plus två i bonus. Röda. Fast egentligen var de gröna godare.
Är trots allt förvissad om att detta kommer att gå plus minus noll eftersom "vi ska springa i kväll".
Nu ösregnade det visst så löprundan uteblev.
Tusan också, bättre lycka nästa dag.
Dag två, som händelsevis är idag:
Har gått strikt efter pluttar och points TROTS vetskapen om godis-akvariet med "swedish fish" från IKEA högst uppe i skafferiet. Som i ultrarapid såg jag min egen hand sträckas fram mot godispåsen...men smack, jag slängde igen dörren och kokade mig en stärkande kopp kaffe. Läs balja. Så nu har hela min ömkliga mage kollapsat, magkatarren har tagit fart och buken är svullen som en spärrballong, men jag åt inget godis. DUKTIG flicka!
Men nu ska man dricka 8-10 glas vatten varje dag så jag har sprungit (läck?) på toa som en galning.
Ämnar springa runt Härlanda Tjärn ikväll och får förmodligen ha med egen uppblåsbar resetoa.
Fortsättning följer...
fredag 19 augusti 2011
Mitt i naturen - bland djuren!
Så här i sensommarens sista (?) självande solstrålar (läs störtskurar!) kan man roa sig med att summera sommarens rikliga djurbestånd.
Jag måste säga att årets skörd har varit rikare än vanligt på animalisk kontakt, kanske för att jag stannat så extremt länge på en och samma plats. På landet, i en ort som går under samma namn som en känd TV-metrolog från 80-talet som alltid serverade nyheterna fumlande och med en klump i halsen. Jaa, Åsa!
Förutom det mer vanliga grundbeståndet av gråsuggor, myggor, husspindlar och humlor har vi verkligen fått möta fler arter av våra vänner djuren.
På vovve-fronten har vi konstaterat en kraftig ökning av beståndet-i år har ALLA hund! Vilket naturligtvis är en kraftig överdrift, men förutom de redan kända vovvarna Ludde, Sigge, Nisse, Tobbe och Bojan har det morrats och gläfsts bakom snart barenda häck i småstugeområdet. Vi har därför mött upp denna ökning genom att inhandla en Big-Pack levergodis till hugade spekulanter.
Redan tidigt på semestern stiftade vi närmare bekantskap med skränandets kungar, måsarna. Varenda morgon vid sådär 03:48 satte hela skränflocken igång med morgonserenader som aldrig tog slut. Och de haranger vi uttalade och de besvärjelser vi utstötte vid denna arla morgonstund lämpar sig tyvärr inte alls i skrift! Vi var ursinniga på dessa plågoandar...tills vi en morgon hittade tre små brun-grå fjädertottar på gräsmattan. Måsungar!
- Åhhhhhh, så söööööta, lät det då och vi kände oss med ens både utvalda och accepterade av måsflocken som surrogatföräldrar.
Att stora delar av mänskligheten har ett allt växande viktproblem blir vi via medierna matade med var och varannan dag. Men att detta problem även gäller dagens skatbestånd var en nyhet för mig. Men vi har haft en dundeklump-skata på cirka 22 kilo som hoppat jenka över köksaltanen varje morgon, BOM-BOM-BOM. Förmodligen bär inte vingarna längre så jag ska anmäla klunsen till nästa omgång av vikt-såpan Biggest Loser. En skata till i den serien kan väl aldrig skada...
Nästa möte hade vi med en förvirrad koltrastunge. Plötsligt en dag var den medlem i familjen och hyste en stark förkärlek för maken. Så fort han visade sig flaxade den fram och satte sig på hans axel. Den följde storögt med i makens penseldrag när han målade på husfasaden, det lilla huvudet gick upp och ner, upp och ner.
Maken var klart road av uppvaktningen, sonen var SKRÄCKSLAGEN.
-Ta bort fågeln, stäng dörren, stäng fönstret kved den skräckfilmshärdade tonåringen med fasa i blick och med insikten att verkligheten på landet kan vara än mer skrämmande än den värsta filmrulle.
Till slut fick koltrastmamman kallat hem sin avkomma för att tala om vem den verklige fadern var, eller något sådant för koltrastbesöken upphörde.
Om vi fortsätter på fågelfronten så har vi i år blivit med papegoja i fågelburen som dinglat tom så länge, se bild.
Efter en övernattning i stan hittade vi plötsligt denna färgsprakande goja dinglande bakom spjälorna...upp och ner. Aha, ett grannspratt! Våra grannar hade läst en liten artikel om en papegoja som rymt i Åsa...och idén var ett faktum! Gojan döpte vi helt logiskt till Ross, efter Diana Ross som hade en dunderhit med låten "upside down". Vi har vänt Ross på rätt köl men annars är han intakt där han sitter och kniper krampaktigt om pinnen.
Nere vid badklipporna har vi skådat fjärsing, hongädda, plattfisk och säl (Nej, det var INTE jag, jag lovar trots att sälarna och jag är väldigt lika i formen), och vid det årliga cirkusbesöket på ängen nära oss kunde man beskåda diverse cirkusdjur på närmare håll. Bland annat en kamel med havererad puckel, han/hon var VERKLIGEN i stort behov av en PH, puckelhållare, annars riskerar den stackaren att få hängpuckel.
Som en liten semesteravslutning gjorde vi ett besök i Ödenäs trollskogar och skådade både kopparorm, hästar och kantareller. Inför hemfärden i den sena skymningstimmen fick vi rådet att se upp för skogarnas rika älgbestånd.
Det var becksvart, jag smög fram med bilen och spejade och spejade in i svärtan. Vi sökte av båda sidorna efter skogens konung, beredda...men blev ändå dödsförskräckta när ett rådjur skuttade fram från ingenstans rakt ut framför bilen. Mamma Mia, det var bara någon sekund från rådjurssadel i framsätet! Och vi som inte hade med några bestick.
Där någonstans kunde man väl tycka att denna djuriska kavalkad hade fått ett lämpligt slut, men nej, som grand finale letade sig en köttätande liten värsting in i min arm och bet sig fast. En fästing! Hela fästingartilleriet fick plockas fram, för första gången i år, pincetter och fästinglasso, förstoringsglas och desivon. För den lille illbattingen.
Liten men ettrigast vinner, typ.
Hm...då borde ju jag ligga rätt bra till.
måndag 13 juni 2011
Träningscochen har ordet
Då har man varit ute i spåret och joggat igen.
Fick härförleden frågan om jag joggar regelbundet och svarade då sanningsenligt ja, en gång i halvåret.
Allt är ju som bekant relativt.
Men planerna finns att jag åter ska finnas bland de tränades skara. Senast jag var vältränad var för cirka 18-19 år sen då jag galopperade som en hind över stock och sten på spänstiga ben.
Men det var då. Och nu är nu.
När man inte är så van gör man lätt små misstag och misskalkuleringar, så därför följer nu träningscoachens viktiga punktlista efter två mer eller mindre lyckade rundor i terrängen;
* Utför alltid toalettbesök INNAN löprundan.
Det går nämligen mycket långsammare att springa med benen omlott och det ger en lätt värk i magtrakten av att träna knipmusklerna konstant under loppets gång.
* Spring aldrig de första löparrundorna iklädd signalrosa mjukisdress.
Ifall om att knipmusklerna fallerar och ett buskagebesök är nödvändigt är det nästintill omöjligt att inte synas i klorofyllen.
* Fejka aldrig en form du inte har.
Trots att du två gånger blivit varvad av en gojting med läckra vadmuskler och spänstiga skinkor inklämda i ett svart träningskorvskinn är det ingen idé att börja med höga knäuppdragningar och ökat tempo, det kommer odiskutabelt att straffa sig redan i nästa kurva.
Och det kommer ändå inte vara gojtingen som ger dig hjärt- och lungräddning nästa gång han varvar dig för då förstör du hans "varv-tempo".
Om, och jag betonar OM någon ger dig hjälp över huvud taget är det de storrökande paret Babsan och Sverre som är ute och just röker samtidigt som de rastar sina nio pudlar i varierande storlekar. De räddar dig från de första akuta hjärtbesvären men tyvärr dör du tre minuter senare av passiv storrökning eller också blir du strypt av pudeln Puttes koppel när han går loss på en skata i buskarna på andra sidan diket.
* Trots akut syrebrist under löpningen uppmanar jag dig ändå att försöka hålla munnen stängd i största möjliga mån för flugbeståndet är rikligt så här års och självmordspatrullerna i flugvärlden flyger gärna rätt in i gapet. Smakar så där.
* Sist men inte minst- kom ihåg var banan börjar och var den slutar.
Annars kan man lätt missa den viktiga avtagsvägen med den JÄVLA BÄNKEN man skulle ha koll på och i ett obevakat ögonblick har man forcerat förbi och är på väg in på varv två trots att man redan är döende, kanske just därför förresten, och man får vända och springa tillbaka fastän man egentligen inte ens hade orkat ta sig i mål utan felspringningen.
Uppmärsamhet är en dygd alltså.
Nåväl, lycka till!
Och glöm inte att stretcha, det gjorde jag, så nu är jag mer besläktad med ett gammalt skrivbord i teak, lika smidig och böjlig, än med den mänskliga rasen.
Men man lär av sina misstag.
Nu ska jag krypa in i duschen.
Fick härförleden frågan om jag joggar regelbundet och svarade då sanningsenligt ja, en gång i halvåret.
Allt är ju som bekant relativt.
Men planerna finns att jag åter ska finnas bland de tränades skara. Senast jag var vältränad var för cirka 18-19 år sen då jag galopperade som en hind över stock och sten på spänstiga ben.
Men det var då. Och nu är nu.
När man inte är så van gör man lätt små misstag och misskalkuleringar, så därför följer nu träningscoachens viktiga punktlista efter två mer eller mindre lyckade rundor i terrängen;
* Utför alltid toalettbesök INNAN löprundan.
Det går nämligen mycket långsammare att springa med benen omlott och det ger en lätt värk i magtrakten av att träna knipmusklerna konstant under loppets gång.
* Spring aldrig de första löparrundorna iklädd signalrosa mjukisdress.
Ifall om att knipmusklerna fallerar och ett buskagebesök är nödvändigt är det nästintill omöjligt att inte synas i klorofyllen.
* Fejka aldrig en form du inte har.
Trots att du två gånger blivit varvad av en gojting med läckra vadmuskler och spänstiga skinkor inklämda i ett svart träningskorvskinn är det ingen idé att börja med höga knäuppdragningar och ökat tempo, det kommer odiskutabelt att straffa sig redan i nästa kurva.
Och det kommer ändå inte vara gojtingen som ger dig hjärt- och lungräddning nästa gång han varvar dig för då förstör du hans "varv-tempo".
Om, och jag betonar OM någon ger dig hjälp över huvud taget är det de storrökande paret Babsan och Sverre som är ute och just röker samtidigt som de rastar sina nio pudlar i varierande storlekar. De räddar dig från de första akuta hjärtbesvären men tyvärr dör du tre minuter senare av passiv storrökning eller också blir du strypt av pudeln Puttes koppel när han går loss på en skata i buskarna på andra sidan diket.
* Trots akut syrebrist under löpningen uppmanar jag dig ändå att försöka hålla munnen stängd i största möjliga mån för flugbeståndet är rikligt så här års och självmordspatrullerna i flugvärlden flyger gärna rätt in i gapet. Smakar så där.
* Sist men inte minst- kom ihåg var banan börjar och var den slutar.
Annars kan man lätt missa den viktiga avtagsvägen med den JÄVLA BÄNKEN man skulle ha koll på och i ett obevakat ögonblick har man forcerat förbi och är på väg in på varv två trots att man redan är döende, kanske just därför förresten, och man får vända och springa tillbaka fastän man egentligen inte ens hade orkat ta sig i mål utan felspringningen.
Uppmärsamhet är en dygd alltså.
Nåväl, lycka till!
Och glöm inte att stretcha, det gjorde jag, så nu är jag mer besläktad med ett gammalt skrivbord i teak, lika smidig och böjlig, än med den mänskliga rasen.
Men man lär av sina misstag.
Nu ska jag krypa in i duschen.
måndag 16 maj 2011
F#¤%n vad jag är bra!
Ibland bara ÄR livet tungt och motigt, trots att man egentligen vet att man har det oförskämt bra och att man borde skämmas över att man gnäller och stånkar.
Men ändå.
Ibland finns det bara gråtoner i sinnet.
Som idag.
Helt plötsligt blev jag genomdepp och tappade sugen, och jag kunde INTE hitta den igen. Sugen alltså. Benen var som bly, himlen var grå (blå egentligen men det fanns bara regn hos mig) och jag genomfors av en plötslig och intensiv känsla...JAG VILL HA CHOKLAD! NU!
Att choklad hjälper mot det mesta i ur och skur vet vi väl alla lite till mans, men det man också vet är de negativa följderna av överdrivet chokladmumsande.
Man blir lätt fluffig och degig på mitten. Och när fluffet är på plats har man skapat sig ett nytt problem.
Till och med i mitt halvdepressiva tillstånd var jag väl medveten om de redan befintliga +5kg på vågen. Chokladbegäret var alltså en känslig situation som krävde sin man...kvinna för att balansera upp.
Innan jag nu går vidare känner jag att det är på sin plats med en utvikning om just vågar.
En våg är en väldigt speciell manick som sällan samarbetar. Har man dietat och ransonerat matintag, godis och goda drycker kan man vara i det närmaste säker att vågen visar 0,5-1 kg UPP vid nästa invägningstillfälle. Det finns liksom ingen logik bakom dessa apparaters beteende, snarare är det så att vågarna styrs av väldigt starka egon och de blir lätt förnärmade och ger igen. Har man en gång nått toppnotering på mätskalan så är det lögn i hels...efyr att vågen släpper ifrån sig några milligram om man så svälter i tre veckor. Det går liksom deras ära förnär och är emot alla vågars natur. Detta är min högst personliga tolkning, men jag tror många håller med.
Nåväl,
eftersom jag helst inte avstår denna livets extravagans, nu är jag tillbaka på chokladen igen, så fick jag helt enkelt välja en annan linje. KONTROLLERA dina lustar Raggan.
Så istället för att ge efter för begäret och trycka i mig hela den överblivna påskkaninen i choklad (25 cm i höjd, typ) nöjde jag mig med två öron.
Mums, försvinnande goda!
Och uuuuh, vad nöjd jag är med mig själv! Så både behåller man kakan (kaninen) och äter upp den!
Sensmoral:
Bättre två öron i magen
än kaninsvullen hela dagen.
Ett fint, nytt ordspråk har fötts - Amen.
Men ändå.
Ibland finns det bara gråtoner i sinnet.
Som idag.
Helt plötsligt blev jag genomdepp och tappade sugen, och jag kunde INTE hitta den igen. Sugen alltså. Benen var som bly, himlen var grå (blå egentligen men det fanns bara regn hos mig) och jag genomfors av en plötslig och intensiv känsla...JAG VILL HA CHOKLAD! NU!
Att choklad hjälper mot det mesta i ur och skur vet vi väl alla lite till mans, men det man också vet är de negativa följderna av överdrivet chokladmumsande.
Man blir lätt fluffig och degig på mitten. Och när fluffet är på plats har man skapat sig ett nytt problem.
Till och med i mitt halvdepressiva tillstånd var jag väl medveten om de redan befintliga +5kg på vågen. Chokladbegäret var alltså en känslig situation som krävde sin man...kvinna för att balansera upp.
Innan jag nu går vidare känner jag att det är på sin plats med en utvikning om just vågar.
En våg är en väldigt speciell manick som sällan samarbetar. Har man dietat och ransonerat matintag, godis och goda drycker kan man vara i det närmaste säker att vågen visar 0,5-1 kg UPP vid nästa invägningstillfälle. Det finns liksom ingen logik bakom dessa apparaters beteende, snarare är det så att vågarna styrs av väldigt starka egon och de blir lätt förnärmade och ger igen. Har man en gång nått toppnotering på mätskalan så är det lögn i hels...efyr att vågen släpper ifrån sig några milligram om man så svälter i tre veckor. Det går liksom deras ära förnär och är emot alla vågars natur. Detta är min högst personliga tolkning, men jag tror många håller med.
Nåväl,
eftersom jag helst inte avstår denna livets extravagans, nu är jag tillbaka på chokladen igen, så fick jag helt enkelt välja en annan linje. KONTROLLERA dina lustar Raggan.
Så istället för att ge efter för begäret och trycka i mig hela den överblivna påskkaninen i choklad (25 cm i höjd, typ) nöjde jag mig med två öron.
Mums, försvinnande goda!
Och uuuuh, vad nöjd jag är med mig själv! Så både behåller man kakan (kaninen) och äter upp den!
Sensmoral:
Bättre två öron i magen
än kaninsvullen hela dagen.
Ett fint, nytt ordspråk har fötts - Amen.
torsdag 10 mars 2011
Nya sporter önskas
Nu är det tungt och segt, våren vill aldrig komma ur startblocken och verklighetsflykten går trögt på grund av usla evighetsserier, bedrövliga väderprognoser, ständiga nyhetssändningar om stolliga gubbar iklädda flygande mattor och så en väldig massa sport. Uttjatad sport. Det är fotboll och handboll och hockey och bandy och så den trevliga publiksporten skidskytte. Dårar som ska åka så fort som möjligt och sen skjuta prick när pulsen löper amok. En helt omöjlig uppgift egentligen, och ändå är det fullt med folk som utövar den.
Om man går tillbaka historiskt och utreder sportens härkomst kan man fråga sig om den är lika rafflande som till exempel Vasaloppets. Prins...någonting var kanske ute på friarstråt i bygden och lägrade flickor både här och var, och han skevade snabbt mellan stugorna på skidor. Men en av jungfruarnas vildsinta fader anade ugglor i mossen och tog upp jakten med geväret när den kärlekskranke friaren anlände, och med andan i halsen fick han göra ett hastigt lappkast och hals över huvud fly på laggarna...så kunde det varit.
Jag kan känna att man är lite trött på de gamla vanliga sporterna och nog borde vi såhär på tvåtusentalet kommit längre i uppfinnandet av nya, omöjliga sportkombinationer?!
Mitt förslag är att vi tar de närmaste veckorna och tänker till, och sedan lämnar vi in en gemensam...motion (?) vet inte om det heter så men det passar ju onekligen bra i det här sammanhanget.
Själv har jag börjat brainstorma så smått, och här kommer mina förslag i kategorin Oväntad Sport:
Gyttje-ballett: En kombination av det smäckra, skira och det mer råbarkade. Dessutom tror jag att ballerinorna är jättetrötta på att trippa runt i rosa marängkjolar som inte tål smuts. Ner i skiten och piruetta bara. Man kan ju tänka på att sträcka på tårna ändå.
Konstskidor: Det finns ju redan konstsim, egentligen en väldigt underlig sport där det man ser mest är några fötter som sticker upp ovanför vattenytan. Nåja, en och annan arm också ibland. Varför då inte konstskidor? Deltagarna ligger inrullade i stora snöbollar, var och en i egen snöboll, och det enda man ser är som en plockepinn-ballett när de sprattlar med skidorna. Avdrag blir det om man trasslar in skidorna i den som tävlar bredvid.
Hopp-sim: Simhopp existerar ju redan, men vad tror ni om hopp-sim? Man ska vattenvägen förflytta sig i en 50-metersbassäng på en sådan där stor, gärna röd, hopp-och-studs-boll. Känguruboll?! Inte helt lätt men mycket publikfriande.
Hårboll: Det finns ju alla möjliga och omöjliga varianter av bollsporter, men har någon någonsin hört talas om hårboll? Nää, tänkte väl det! Men nu är den uppfunnen! Det är enklast om man har egen katt, annars måste man låna hårbollar av varandra. Man kan jaga hårboll med klubba, bordtennisrack eller med fötterna, här är inte reglerna helt finslipade...öppen för förslag helt enkelt.
Men vad har ni att komma med då??? Jag väntar med spänning!
Om man går tillbaka historiskt och utreder sportens härkomst kan man fråga sig om den är lika rafflande som till exempel Vasaloppets. Prins...någonting var kanske ute på friarstråt i bygden och lägrade flickor både här och var, och han skevade snabbt mellan stugorna på skidor. Men en av jungfruarnas vildsinta fader anade ugglor i mossen och tog upp jakten med geväret när den kärlekskranke friaren anlände, och med andan i halsen fick han göra ett hastigt lappkast och hals över huvud fly på laggarna...så kunde det varit.
Jag kan känna att man är lite trött på de gamla vanliga sporterna och nog borde vi såhär på tvåtusentalet kommit längre i uppfinnandet av nya, omöjliga sportkombinationer?!
Mitt förslag är att vi tar de närmaste veckorna och tänker till, och sedan lämnar vi in en gemensam...motion (?) vet inte om det heter så men det passar ju onekligen bra i det här sammanhanget.
Själv har jag börjat brainstorma så smått, och här kommer mina förslag i kategorin Oväntad Sport:
Gyttje-ballett: En kombination av det smäckra, skira och det mer råbarkade. Dessutom tror jag att ballerinorna är jättetrötta på att trippa runt i rosa marängkjolar som inte tål smuts. Ner i skiten och piruetta bara. Man kan ju tänka på att sträcka på tårna ändå.
Konstskidor: Det finns ju redan konstsim, egentligen en väldigt underlig sport där det man ser mest är några fötter som sticker upp ovanför vattenytan. Nåja, en och annan arm också ibland. Varför då inte konstskidor? Deltagarna ligger inrullade i stora snöbollar, var och en i egen snöboll, och det enda man ser är som en plockepinn-ballett när de sprattlar med skidorna. Avdrag blir det om man trasslar in skidorna i den som tävlar bredvid.
Hopp-sim: Simhopp existerar ju redan, men vad tror ni om hopp-sim? Man ska vattenvägen förflytta sig i en 50-metersbassäng på en sådan där stor, gärna röd, hopp-och-studs-boll. Känguruboll?! Inte helt lätt men mycket publikfriande.
Hårboll: Det finns ju alla möjliga och omöjliga varianter av bollsporter, men har någon någonsin hört talas om hårboll? Nää, tänkte väl det! Men nu är den uppfunnen! Det är enklast om man har egen katt, annars måste man låna hårbollar av varandra. Man kan jaga hårboll med klubba, bordtennisrack eller med fötterna, här är inte reglerna helt finslipade...öppen för förslag helt enkelt.
Men vad har ni att komma med då??? Jag väntar med spänning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)