Yrke för analfabeter

När man jobbar på posten behöver man inte vara läskunnig.
Nej, så är det.
I alla fall så verkar det så om man betänker den flod av feladresserad post som ständigt dimper ner i vår brevlåda.
I dag har jag fått ett brev adresserat till Anna Sofia Jansson. En julhälsning från Lodrik i Nepal. Ser man på, långväga hälsningar är alltid trevliga men mest trevligt är det ju för den som faktiskt känner den som skrev kortet. Och det gör inte jag.

Nu är ju Anna Sofia Jansson och Annelie Gustafsson inte hopplöst alfabetiskt långt från varandra, faktum är att flera bokstäver i rad på flera ställen stämmer överens men ändå är det i slutknorren när man läser ihop de skrivna bokstäverna som det blir fel.
Men den här gången var det ändå närmare än många andra gånger då jag hetat diverse andra namn med bokstäver så långt ifrån mina att man allvarligt undrat över postisens galopperande analfabetism.
Det är ju ruskigt synd om honom/henne, men man är ju såpass oempatisk att man endast ser till sin egen ökade börda när man om och om igen tvingas lägga tillbaka brevet på gula lådan och hoppas att Krusmynta Larsson på Tulpanvägen till slut ska få sin sommarhälsning från familjen Rutgersson i Avesta.

En gång fick jag samma feladresserade brev tre gånger, så det blev liksom en liten ritual att lägga tillbaka det på lådan och sen ta emot det igen. Postens bidrag till recycling. Men så gjorde jag en kupp och inväntade postisen, lajv, och påpekade öga mot öga att detta var INTE mitt brev inte, detta tillhörde Gunhild Frostklev någon annan stans i Götet.
Det gillade han inte. Faktum är att han såg riktigt förorättad ut. Skulle HAN vara tvungen att bära ut brevet till rätt adress, nu när han ändå släppt ned det i ett brevinkast och allt?

Det känns ändå fint att veta att icke läskunniga har en plattform att stå på i vår karga värld, att de har en funktion i samhället och kan ge ett bidrag till nationens statskassa.
Genom att jobba på posten.
Uppgiften är glasklar. Du tar den tunga säcken, springer upp och ner i trapporna och bättrar på vardagsmotionen, knökar in valfritt antal brev i valfritt brevinkast och därmed har du gjort dig ett rekorderligt dagsverke.
Gu va bra.
Detta öppnar upp för nya möjligheter, det fria förtagandet kommer att öka lavinartat.
HELA klass 1A på Buråsskolan kommer att få starta-eget-bidrag.
" jG jåbar på PsTn " .

Tur att man e korkad!

Idag har jag varit nere i Varberg å ämbetets vägnar.
Har gruvat mig lite flera dagar i förväg och noga kollat väderleken,
för får jag välja räsar jag helst inte runt i snö och drivis.
Maken har tyckt att jag fjollat mig lite, inte i direkta ordalag men lite
sådär instoppat mellan raderna.
- ALLA stora vägar är uppkörda, det är inget PROBLEM, sluta oroa dig!

Så jag gjorde det, slutade oroa mig, plockade ut räsern ur femmans parkering
och tuffade iväg tidigt imorse.
Och vägarna VAR uppkörda, och det var lite trafik och hej vad det gick!!!
Gott och väl framme, ja nästan så att det var dags att fräsa hemåt igen, ringde
maken med ORO i rösten.
-Du kände väl att det var VÄLDIGT halt på sina ställen? Även om det var uppkört?
-Njaaa, eh, va, säger du det? Det var som sjutton. Jag hann inte riktigt känna efter...det gick som tåget ner faktiskt, erkände jag och betänkte mina friska 120 knyck efter Frillesås någonstans...

...Jag får nog tacka han där uppe, alternativt han där nere, för att jag slapp slinta av vägen någonstans i obygden mellan Varberg - Göteborg.
Han kanske vakar lite extra över barn och dårar.
Det är väl tur att man e jädrigt korkad ibland!!!

och än slank han hit...å en slank han dit

Var ute och julshoppade med maken idag.
Å det var riktigt lajbans!
Maken var nämligen totalt oförberedd på föret utomhus, och hade like a virgin hela sin oskuldsfullhet kvar i fråga om hoppet om en hyfsad väghållning på Göteborgs gator och trottoarer.
Invaggad i falsk trygghet (genom att åka bil till och från jobbet varje dag) och inte som en annan som sedan länge vant sig vid att inte lita på att de egna fötterna faktiskt för en dit man vill och inte löper amok åt alla håll, fick han uppleva en överraskningarnas dag på staden.
Ha!
Vid mycket oväntade tillfällen gjorde han minst fyra spagater och en kraftig "ramla ner i en grop" på Vallgatan. Och jag var mycket förstående och vek mig dubbel och skrattade så jag kiknade.
Kan nog inte räkna med någon lyxigare julklapp just i år...

Dagens bibelord

När jag nattade över på Rasta-hotellet i Strömstad härförleden hittade jag den, av hotellet, utvalda boken med stort B. Bibeln. Det trodde jag var ett helt utdött fenomen, att läsa bibeln alltså, men det baserar jag helt på mina egna bibelöppningar som inte är så många till antalet.

I stort sett var det väl bara under konfirmationsundervisningen man bläddrade i de prassliga bladen och efter det har boken fallit i glömska. På senare år har jag dock använt bibeln i mer praktiska ärenden, som när något bordsben eller dylikt varit trasigt och behövts stagats upp.

Missförstå mig rätt, jag har överhuvudtaget inga synpunkter på om man läser bibeln eller inte, jag blev bara lite förvånad att den låg där på nattduksbordet och kände mig på något sätt delaktig i en Amerikansk film.
( En liten fundering bara, om man som hotellägare vill lägga ut något som verkligen ska läsas borde man inte lägga en trave Svensk Damtidning, Slitz eller Året Runt i stället?)

Hur det nu var började jag bläddra i bibeln, för min resekamrat fick dotter-samtal och jag ville föströ mig under tiden utan att tjuvlyssna för mycket.
Och till min häpnad hittade jag ett helt bibelläsningsschema längst bak i boken, dag för dag exakt planerat vilken vers man borde läsa. Heureka, detta måste vi prova!
Så det var bara att bläddra fram till dagens bibelord, allt enligt intsruktionerna, och börja deklamera högt!
Det var högtravande, stämningsfullt och totalt obegripligt, (det borde medfölja en ordinär glosbok så man förstod vad orden betydde), men ändå, we did it.

Ser nu fram emot nästa hotellövernattning, vem vet vad bokfacket kan innehålla där.
"Alla småfåglar i Bohuslän"...
"Sporer, en del av vår verklighet"
"Mors julbrev"
eller
"Handelsbankens delårsrapport"

Trevlig läsning!

Jag är beredd, Ernst!

Snart börjar "Jul med Ernst" igen.
Såg en liten snutt om kommande program, och den käre Ernst var sig lik,
han syltade och saftade, snickrade och pyntade käckt och glatt i strumpelästen.
I kommande program ska vi få se honom baka julkuddar och sy julpynt,
eller om det möjligtvis var tvärt om, ingenting är omöjligt när det gäller Ernst

För att vara mer beredd än vanligt, och slippa sitta där och tråna framför TV:n
och undra varför inte jag kom på den alldeles förträffliga idén att spara alla potatisskal, blanda dem med riven morot och sen frysa in alltsammans till en dekorativ ishink mitt på julbordet, så har jag redan nu börjat samla på mig rekvisita.

Så här långt består min samling av:

• Ett flertal avtuggade vindruvekvistar (man kan säkert doppa dem i guldfärg och använda dem som naturtrogna kulisser i julkrubban)


• Fyra omaka strumpor i varierande svärta (här tänker jag nåldyna och restgarnspåse, ett litet handarbets-set x 2)


• En påse med utbrunna värmeljus (den här uppgiften lämnar jag till Ernst - Suprise me! liksom)


• Två härvor med sladdar, vita och svarta, från diverse mobiltelefoner och andra elektroniska apparaturer som sedan länge insomnat fast sladdarna lever vidare.( här tror jag man ska visualisera det mer grafiska uttryck i granpyntet, en mer up-to-date-christmas-tree med svart-vita girlanger)


• Sist men INTE minst har jag även räddat sex kartor med julfrimärken, fast utan julfrimärken på för dem har jag redan använt men kartorna är kvar. (Här kan man kreera fönsterpoesi, man klipper ut djupa och välformulerade budskap ur det överblivna klisterpappret och placerar på väl valda ställen. Kanske köksfönstret.)

Så nu när jag verkligen är i fas, ÄNTLIGEN, väntar jag bara på att showen ska börja. Kom igen Ernst - jag är beredd!

Ny tidning, ett MÅSTE

När vi trixade genom ett stängt 5:an köpcenter i lördagskväll fastnade blicken i Claes Ohlsons skyltfönster. Man kan nu prenumerera på deras egen tidning!!!
Ett absolut måste, för när man läste rubrikerna, (vilken teaser) blev man liksom prenumerant direkt.
" Allt du behöver veta om lim" ( var är korken? trodde jag var det enda man behövde kunna, men naturligtvis inte, även lim är en vetenskap man kan göra en följetong av)
"Limma Lill-Babs utedass, komplett med fondtapet där HELA texten till Claes-Göran är nedpräntad"
Inget jag VET att de skriver om, mer rent önsketänkande.
Ser nu fram emot kommande nummers intressanta läsning;
"Så kokar du din egen linolja"
"Träskruvens hemligheter"
"Plastic Padding - din räddare i nöden.

Om man värvar nya prenumeranter får man ett nytt duschmunstycke i premie.
Intresserad, någon?

Det snöade aldrig i Sherwood-skogen

Igår lördag var maken och jag ute och åkte julbord.
Vi hade bokat på båten St. Erik som avlöper från Lilla Bommen, tuffar så hamninloppet fram och tillbaka för att sedan ankra upp igen strax styrbord om barken Viking.
Det var jättetrevligt, båten var smakfullt pyntad och maten var god. Göteborg var häpnadsväckande vackert i vinterskrud och med juleljusen glimrande mot kvällshimlen.

På återresan började snön åter falla, temperturen sjönk...och det blev underkylt och glashalt.
Nu hade ju inte jag planerat för blixthalka med ispiggar och bråddar, utan jag hade försökt piffa lite lagom med klänning och svarta läderstövlar med lite klack, Robin Hood-stövlarna. (De är liksom lite längre med en massa spännen och en uppvikt kant högst upp). I vanliga fall helt perfekta att trampa runt i snö med, man liksom borrar ner klacken i sörjan och häver sig fram...
men nu var både borrningar och hävningar helt lönlösa.

Redan på landgången ner från båten släppte greppet, och det var endast med hjälp av pigga armmuskler jag klarade nerfarten. Mycket stylish...
Hade jag släppt taget hade jag kanat som en rodel rätt ner i hamnkanalen mellan Viking och Lasse Dahlqvist, och maken och resten av besättningen hade fått leka fiskdamm med båtshaken.

Sen åkte jag som bambi på hal is, jag hängde som en girlang på makens arm och gjorde tappra försök att hålla mig någorlunda upprätt. Hade jag vetat det uppe på båten hade jag hällt i mig lite mer ren sprit så jag varit lika dyngrak som jag verkade.

Maken tittade bekymrat ner på mina skodon, han verkade övertygad om att jag liksom fått på mig skridskorna av misstag, och så skakade han på huvudet och sa att det var inte så lyckat med Robin Hood just idag...
Nää. Det kan faen aldrig ha snöat i Sherwood-skogen.

Gick detta verkligen att äta???

När man är lite livsmedelsintagningsbegränsad...(gud vilket fint politikerord jag fick till där. I stället för att skriva rakt och enkelt så krånglar man till det och gör det så obegripligt som möjligt och ordet får gärna vara både långt och tungvrickande, huvudsaken är att flertalat läsare/åhörare inte ska förstå resonemanget.)
Vad jag alltså EGENTLIGEN vill säga är att jag är allergisk. Mot vetemjöl. Men det hade ju inte fyllt ens en halv rad, så jag gjorde en kort historia lång, i sann politikeranda.

Nåväl.
Denna lilla allergiska detalj brukar inte vara något större hinder för det finns gott om alternativ ute i handeln av produkter som är med/utan både det ena och det andra. Och det är ju så kul att testa nåt nytt som man hittar ute i diskarna.
Så häromsistens köpte jag glutenfri lasagne för jag blev plötsligt så HIMLA sugen på det.
Och idag var det lasagnedagen med stort D. Äntligen!

Full sprutt på ugnen, och medan jag väntade på att anrättningen doftande skulle bli färdig hummade jag lite käcka italienska sånger (typ Dean Martin, that´s Amore och Gente di mare) och visualiserade den färdiga lasagnen framför mig.
Ibland överträffar verkligheten dikten...dock ej i det här fallet.
Ut ur ugnen plockade jag en förfärlig anrättning, en konstig sörja helt i avsaknad av både färg och doft.

Den så kallade lasagnen i pappersformen verkade överhuvudtaget inte vara lämpad som föda....det såg mest ut som om man lagt sån där färdigskivad, illgul amerikansk hamburgerost rätt ner i en Big Pack plastburk, varvat med riktigt slabbidallrig sås gjord av tapetklister mellan ostlagren, sparat in på kryddorna och sen drösslat lite riven stearin över hela härligheten. Sådärja!
Och så in i ugnen, låt allt klegga ihop i 20 min i 200 graders värme tills BigPack burken smält ordentligt, ut med det ur ugnen, låt det svalna.

Det är ungefär här som den viktigaste punkten dyker upp, den jag vill uppmärksamma lite extra:
Stoppa för guds skull inte något in i munnen, detta kan nämligen inte alls ha varit avsett för livsmedelsindustrin. Släng skiten! Jag upprepar SLÄNG SKITEN DIREKT!
Det är förmodligen en hel skeppslast med färdiga klisterkit för tapetindustrin som av någon anledning blivit felpacketerad i Kina någonstans...så i en annan del av världen står en stackare och rullar tapetvåd "girlang" med vit bechamelsås och ett och annat inslag av köttfärs och parmesanost.

Kan detta vara ett programinslag för Plus?

Hur tänker man då?

Raggan har hållt sig borta från bloggandet.
Raggan har fått nytt jobb och har inte haft så mycket kraft över mer än till just nytt jobb, tvätten och morgongröten.
Men nu börjar den slumrande bitchen vakna till liv igen, för det FINNS ju så mycket att reagera över här i världen!

Är man ute och promenerar i dessa dagar inser man strax att det
a) är väldigt mycket snö på vissa ställen
b) är väldigt halt på många ställen
c) trottoarerna lutar på de flesta ställen

Det är ett äventyr att ta sig helskinnad från den ena destinationen till den andra, högerfoten vill GÄRNA byta plats med vänsterfoten när man minst anar det. När man då ska försöka parera upp hela det lutande ekipaget (=jag) måste man göra små lustiga hopp och krumsprång, för det gäller att vara snabb annars kantrar man omkull.

Men stället för att gnälla på
a) den dåliga väghållningen här och var
b) de förbannat hala sulorna på de nyinköpta vinterkängorna
c) de skelögda kullerstenläggarna som varken använt vattenpass eller linjal
så har jag fokuserat på hur fantastiskt snabb och spänsig jag är trots min höga ålder.
Att så många schottis-skutt bodde i dessa ben hade jag ingen aning om!
Jag kanske bör vara med i nästa omgång av Let´s Dance???

När man så dansar fram på såphala, lutande trottoarer och har fullt upp med just det, vem möter man väl då?
Jo en hurtig jävel (jodå!) som kommer CYKLANDE i drivorna. Plöjer som en snöplog från Claes Ohlson (här tänker jag billig snöplog utan mycket kraft) i knapp styrfart. Hasar på de skeva cykelbanorna som om det vore en velodrom.
Och det går långsammare än att promenera.
Hur tänker man då?

Kanintempo

Jag har levt med en vanföreställning, och uppvaknandet blev brutalt. Och jag blev nästan av med hälsenorna på kuppen.
Det var härom morgonen när jag efter misslyckad simtur på Valhalla (Det blev ingen. Simtur alltså. Jag hade glömt att jag köpt snålfis-simkort som inte börjar gälla förrän 09:00. Försökte glad i hågen inpassera redan 08:25...
Nix pix.Valhalla. Regler.) återtågade hemåt och skulle korsa övergångsstället mittemot Lisebergs stora entré.

Har ni också lagt märke till den lilla gröna kaninen som dyker upp i stället för den mer ordinära gröna gubben som meddelar att nu kan du passera? Den är ju så söt och gullig, och jag har alltid trott att det är en liten lekfull teaser
"nu korsar du gatan närmast Liseberg och här har vi fullt av små gröna kaniner även på övergångsställena", liksom.
Helt fel. HELT fel.

Kaninen finns nämligen där som ljussignal av en helt annan anledning.
Den aviserar att man måste ha kanintempo för att hinna över gatan innan det slår om till rött och man blir överkörd kanin.
Allvarligt talat, det kan inte ha varit grön kanin i mer än tio sekunder innan RÖD GUBBE ilsket dök upp på stolpen igen, och tjejen i den vita lilla konservburken (Smartcar?) gasade som om hon ville ha krullad asfalt som girlanger på sidospeglarna.

Mina små käcka promenadsteg byttes till nervösa kaninskutt när jag kommit 2/3 över gatan och sista språnget mot säkerheten var mycket mer likt skrämd hare. Jösses vilket trafiktempo det var och tack min skapare att jag hann över innan den skenande konservburken slajsade mina hälsenor!

HUR ska man hinna över? Tänk om jag varit mer tant än vad jag är idag med både artros, gikt och nedtrampade fotvalv, då hade jag fått stå kvar i mitten och parera trafiken med handväskan. Ganska troligt hade jag rätt snart legat död kanin. This rabbit is no more.
Näää, Trafikverket eller Gatubolaget eller vem det nu är som bestämmer, bättre upp kan ni.
Kan man få önska sig en liten sengångare på stolpen istället???

Att brottas med en hårspray

Ibland är livet lite motigt och aningen besvärligare än annars.
Speciellt måndagmornar vid 07:42-snåret. Det är då bråktimmen inträffar, den tid på dygnet/veckan när alla döda ting trilskas och lever rövare med oss bara för att det är kul.

Som nu senast. Jag skulle bara lägga en dimridå hårspray över det nytvättade, just fönade testarna, en sista ansträngning innan arbetsveckan tog vid. Som en bra start.
Och det är inte make up a la carte vi pratar om, mer nödvändigt underhåll för att inte skrämma medmänniskor i sken. Man gör vad man kan en intensiv stund på morgonen, resten av dagen är det naturlig skönhet som gäller.
Lagt kort ligger, liksom.

Nu använder jag egentligen inte hårspray, men så råkade den bara stå där rakt framför näsan, hårsprays...burken? behållaren? cylindern? Äsch, hårsprayet, helt enkelt.
Och så hade visst korken hoppat av och själva spraymunstycket hade fått sig en törn, och då vaknade pillerill-delen av hjärnan helt plötsligt till och sände tydligt budskap; LAGA.
Mycket belåten tryckte jag fast sprayanordningen igen...HA-LÄTT FIXAT! och visst, den sprayade, det gjorde den, men den SLUTADE ju aldrig!

Nää, för det var flärpa-tillbaka-funktionen som uppenbarligen hade upphört att gälla, därför fick jag en raketstråle hårspray i hela ansiktet med tonvikt på vänster öga och dess närliggande områden.
Förutom en tydlig ögonprotest i form av massiv vätskeansamling och sedermera översvämning av vätskeansamling/upplösta mascararester ner över nyrougad kind, så klibbade underfransarna envetet ihop med överfransarna vid varje blinkning under näst intill hela dagen.
Ett sånt ok att bära just en måndag.

Nu VET jag att denna lilla incident kvalar in under rubriken dagens-I-lands-problem,
MEN ÄNDÅ. Tänk er själva.

Ett smart miljöval?

Som en duktig, välanpassad, källsorterande, kravmärkt och frigående miljömedveten medborgare köpte jag häromsistens ny lingonsylt i korv. Alltså inte i glasburk eller oljestinn, miljöfarlig plastdunk, utan i en sån där sladdrig plastkorv som på något sätt ska dämpa förpackningshysterins sopbergseffekter genom att vara ett lämpligare refillalternativ, und zu weiter.

Plastkorven var perfekt för mig som älskar allt vad burkar heter i alla dess former, för sylt som köpes i korv bör hällas över i annat förvaringsalternativ. Att använda innehållet i nuvarande korvform är näst intill omöjligt, believe me, det är lite grand som att utmana ödet, typ svära i kyrkan eller någon annan gränsöverskridande aktivitet.
Plastkorvar lever nämligen sitt eget lilla liv, det rinner och klabbar och spruttar där man minst av allt väntar sig det.
Annan förvaring är alltså nästintill ett måste, men på så vis får man användning för åtminstone en av alla 412 sparade burkar man har i skåpen. ("Bara för att de är så fina och jag kommer ihåg när mormor/farmor/mamma hade sylt i den".)

Min syltburk är en trotjänare från 50-talet, skulle jag tippa, ärvd från mormor eller farmor med en käck skåra i locket för syltskeden. Ordning och reda.
Så jag skred till verket för att transformera billiga korvlingon till mer up-to-date porslinsburks-lingon. Och kände mig lite grand som Ria Wägner på kuppen. " receptet kommer senare i rutan" liksom.
"Med nätta rörelser pressar man ut innehållet ner i burken, försiktigt så att inget rinner utanför..."

När det mesta av innehållet var på plats skulle jag bara göra en sista åtgärd och liksom krama ur de sista millifnuttarna med snålfisens motto "inget får förfaras" ringandes i öronen.
Med ett bestämt och jämnt tryck klämdes de sista lingonmoset ur...
...långsamt, långsamt gled handen nerför plasten...NEJ DETTA ÄR INGEN EROTISK NOVELL, DETTA HANDLAR OM LINGONSYLT!...
...och splutt!, där tappade jag greppet, handen slant iväg, så även resten av lingonsylten. Det for med ett splashande över hela bänken, halvt upp på väggen, över hela hushållsrullen och ner i besticklådan som av en händelse var öppen just då (du stänger ALDRIG den hade min man sagt, men nu är han inte med i den här texten så vi bortser från den anmärkningen).
Bingo.

De sista matskedarna lingonsylt, som antagligen representerade den ekonomiska vinningen på korvförpackningen kontra glasburk/plastdunk, klaffsar nu vidare på min köksbänk och jag hittar ständigt nya klickar.
Snålheten bedrar alltid visheten.
Fast sett ur en positiv synvinkel, rent lingonsyltmässigt, får jag ju på så vis njuta av den länge.

Botaniker i våra hjärtan

Varje år, på försommaren, har jag stora planer om hur sommarens odlingar ska se ut.
Det ska grönska och prunka överallt, jag ska ha kryddplantor och örter och bara stega ut i trädgården och håva in vad jag behöver, iklädd tjusig solhatt och böljande sommarklänning.

Verkligheten brukar dock te sig ganska mycket annorlunda. För jag ÄR ingen botaniker direkt. Det är mycket oj, och hoppsan på min planteringsväg, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Inga gröna fingrar här inte. Mer lite halvbruna.
Men ENTUSIASMEN har det aldrig varit något fel på.

För många år sedan skulle jag odla solrosor på balkongen. Jajjamen, jag sådde och påtade och det växte och växte...hoppsan det finns visst olika sorters solroser. En del kan bli flera meter höga. Det var ju synd för mig att jag fick titta på stammen och grannen på balkongen ovanför fick njuta av själva blomman. Tänkte inte på det.

I år var vi nere i Bua och gjorde växthusen osäkra. Det var halva priset på sommarblommor så jag rajsade runt som en unge i en godisbutik med en kundvagn full med blommor och blader.
Planterade sedan som en galning hela kvällen i balkonglådor och krukor.
Och det blev jättefint!!!
Sen att jag inte vet vad det är jag planterat, det är inte så noga. En liten rufsig, tvåfärgad historia, lavendel (se där den kunde jag!) och sen flitiga och lyckliga Lotta, Lisa, Majken eller var det Begonia? Who cares. Det blommar.

Men sen skulle vi ha kryddplantor också, och där var faktiskt maken mer pådrivande.
Vi åkte in till trädgårsdodlingen på väg mot Tjolöholm. Igen.
Vi var nämligen där förra året också, men då gick det undan, maken var resolut och rev till sig en hel låda med kryddplantor, betalade och drog iväg.
Väl hemma visade det sig att vi fått med oss ungefär åtta olika sorters basilika... OCH den inplastade prisskylten som stod nedstucken i grödorna.
Förlåt Tjolöholm.

I år förespråkade jag en lite lugnare växel där inne i växthuset, och vi fick faktiskt med oss en låda med mixade kryddplantor. Timjan, basilika, oregano, rosmarin...OCH den inplastade prisskylten.
Förlåt Tjolöholm. Igen.
Jag får ha slokhatt och lösmustasch nästa år när vi handlar igen.

Nåväl, vi köpte även en tomatplanta, och den har växt och frodat sig, men tomaterna ville aldrig riktigt mogna. Trots all sol. Märkligt. Och vi väntade och väntade och till slut ramlade tomaterna av själv.
Aha. Vi hade visst köpt en planta med gula tomater.
Dumt att vänta på att de ska bli röda då.

Som sagt, vi är inte så duktiga på detta med odling, men det bor en sann botaniker i våra hjärtan.
Gott så.

Kollega med Ernst!

Att jag har målat om ena hussidan faluröd hoppas jag ingen har missat vid det här laget.
Känner mig både händig och nöjd med resultatet. Nu har jag även upptäckt att hussidan inte var det enda som fick sig en omgång av penseln, nä, så här efter avslutat verk kan man skåda att även den närmaste omgivningen fick sig en uppryckning.
Förutom mig själv och kökstrappan har nämligen också hela rabatten och dess omgivning fått en och annan klick falurött.

Jag har duttat på rosorna, målat om delar av vinrankan, kärleksörten och så den där lila saken som heter något med tårar. Hm, hms tårar. (Ja, jag är då rakt ingen botaniker, det har jag verkligen aldrig påstått. Kan med nöd och näppe skilja mellan maskros och pelargonia men jag uppskattar när det prunkar i rabatterna, det gör jag.)
En del av växtligheten har faluröda skvätt på stammen, andra har fått en rejäl omgång rätt på bladverket och en del har fått både ståndare och pistill i en helt annan färg än vad både gud fader och Linné hade tänkt och nedtecknat.
Men vad tusan, man måste tänka nytt! Jag tycker det är riktigt piffigt.

Och det är i denna färgglada eufori som min nya programidé för SVT tar form.
Jag borde bli kollega med Ernst Kirchsteiger i hans sommarprogram. ( Jag menar NÅGON gång måste ju även den mannen få idétorka?!)
Som ett stående inslag, 10 minuter varje vecka, tittar jag fram med målarpytsar och skärmmössa käckt på svaj under rubriken " Annelie målar om".
Jag målar om i rabatterna, (smidigt, smidigt, här behöver man inte plantera om och gräva och kämpa, jag slabbar bara över rosor och lavendel i sommarens modefärg. Sidenbeige. Eller Ibiza-blått. Oanade möjligheter. Verkligen.)
Slibb, slabb, färdigt på tio minuter.

Idén kan sedan utvecklas i program efter program, och jag målar om allt från gräsligt trädgårdspynt, gamla cyklar och vattenpumpar till förra årets baddkläder och terriern Putte.
Men jag måste nog bitvis sno en av Ernst egna öppningsrepliker;
"Nu kanske ni undrar varför jag går runt med en LIMEGRÖN trädgårdtomte?"

Don´t get mad get even

Vi har ett och annat getingbo uppe vid husknuten. Inget som direkt har stört mig hittills, är inte speciellt rädd för dem och har inte haft några synpunkter på deras val av boplats. Tills nu.
Häromdagen stod jag och målade om fasaden, käckt faluröd, och noterade lite halvintresserad att ju högre upp jag kom med penseln desto mer yrde det ut getingar. Jasså där är boet, tänkte jag och slabbade vidare.
I min värld var det nämligen helt möjligt för oss att samexistera i sann vänskaplig anda och jag kunde till och med tänka mig att humma "we shall overcome" i sann Birgit Friggebo-anda för att visa min goda vilja, men ack nej, mina goda föresatser var förgäves. De randiga krypen liksom gaddade ihop sig mot mig.

Ut ur boet kom en ilsken typ farande, låt oss kalla honom Anton, och utan att tänka tanken ut, utan att ta orsak och verkan i beaktande ÖVERHUVUDTAGET så stack han bara till, mitt på min haka. Bad idea. MYCKET bad idea.
I alla samhällen finns det typer som inte har några gränser och spärrar och som gör livet surt för resten av populationen. Som Anton.
För den lille jäkeln har satt hela sitt samhälle på pottkanten. Det kommer inte bli nådigt när vi ska diskutera förnyat hyreskontrakt inför nästa säsong.
Och Anton får passa sig, när en ny getingdag gryr kommer han kanske att vakna upp i helt ny skepnad. Röd- och svartrandig. FALURÖD.
Och han får sluta sina dagar som en löjlig surrande lakritskonfekt.

Don´t get mad get even.

Maggan-en sann djurvän

Här ute på landet lever har vi ett synnerligen rikt djurliv!
Förutom spindlar, gråsuggor och myror är även hela småstugeområdet rikt på vildkaniner.
Dessa små sötingar bor under diverse verandor och friggebodar och gör livet surt för dem som har en plantering värd namnet. Det har inte vi, så vi tycker bara att de är söta.
Men så finns det också ett gäng kvittelikvitt-småfåglar. Brunspräckliga små saker i flock, jag TROR det är gråsparvar, men den avvägningen lämnar jag till proffsen. Det kan lika gärna vara canarie-fåglar jag är inte så bevandrad i ornitologi.

Hur som helst, dessa små flygfän har mest hållit tíll inne på grannens planhalva eftersom hon faktiskt matar dem, (så långt har inte vi kommit än i animaliska omsorger) men helt oplanerat var vi plötsligt bästa kompisar och bundisar in i döden.
Maken sådde nämligen gräsfrön på en liten plätt i gräsmattan och vips landade halva Västra Götalands sparvbestånd hos oss. Och de pickade och käkade oavbrutet tills de nästan sprack.
"Vi får göra något" sa jag oroligt till maken, för så mycket gräsfrön kan inte vara nyttigt för en liten gråsparv. Den kommer sluta sina dagar som sprängd grönsparv om vi inte sätter stopp för pickandet.

Nere på Hilco i Frillesås skred jag till verket. (Hilco är en butik fullproppad med saker man absolut inte visste att man behövde och saker man kom på att man visst behövde i en salig blandning. Här kan man hitta allt från nagellack i gräsliga färger till virkgarn, hundfoder, ugnsfasta formar, duschdraperier, leksaker och annat lull lull)
I sortimentet ingick även färgglada fågelskrämmor i plåt, jag blev genast förälskad i denna gula plåtfågel med fnutt på huvudet och blå stjärtfjädrar, också de i plåt. Jag inhandlade henne omgående och åkte mer än nöjd därifrån. Såg framför mig hur hon inte bara skulle skrämma småfåglar i sken utan hon skulle även berika min gräsmatta med sin lustiga uppenbarelse.
Och hon fick namnet Maggan.

Maggan blev genast utplacerad i småfåglarnas mecka, och nöjd satte jag mig ner på köksaltanen för att skåda den effekt hon hade på småfågelsbeståndet....
...det gick jättefint, istället för 23 sparvar åt gången på gräsplätten var vi nu nere i 18. De andra fem stod bredvid och garvade näbben av sig.
Så gick det i alla fall till när gråsparvarna på Margaretavägen 54 fick en ny kompis. Nu samsas allihop glatt på jordplätten, no hard feelings och ingen hänger läpp. Maggan vajar fötroendeingivande i vinden och gråsparvarna tuggar som aldrig förr.
Men nu är det nog dax för maken att hälla ut mer gräsfrön för snart är det slut.

Nytt sömnpiller sökes

Visst var det nyss OS?
Det känns precis som igår när vi satt och beundrade, ( harkel-harkel), USA.s landslagsdräkter i hoppa-i-gupp-med-skidor och Koreas slimmade skrinnarutstyrsel.
Och nu är det strax fotbolls VM!
Vilken lycka, för dem som tycker det är roligt alltså.
Själv känner jag mig mest blåst på konfekten. Jag hade längtat så till raffel-matchen Venezuela-Paraguay, men till min besvikelse är inte Paraguay med...eller är det Venezuela som inte är med?
Hursomhelst spricker mitt drömscenario, så nu vet jag inte vad jag ska sussa gott i soffan till.
Nu måste jag hitta ett nytt sömnpiller.
När börjar schack-VM???

Upprop till Poseidons organfond!

Jag har blivit pinsam. Riktigt pinsam.
I alla fall i min tonårings ögon. Det är så himla pinsamt att han har föräldrar som liksom finns till. Allt vi gör, säger och tänker är pinsamt och töntigt så in i norden.
Denna förändring skedde snabbt, det var inte länge sedan man hade en son som tittade med beundran i sina små blå ögon när den heliga modren berättade om sina eskapader i den stora staden.
När jag räckte fuck-off-fingret åt idioten som nästan manglade mig på övergångsstället,
när jag högljutt dissade tillbaks mot den tykna ynglingen som kallade mig jävvla kärring,
och när jag tvärilsken ställde mig mitt i gatan och stoppade trafiken för att ett skittso skvätt ner hela mig i regnväder.
Nu hade dessa berättelser inte framkallat några spontanapplåder från sonens sida, nu hade han bara stönat och snäst att jag borde skärpa mig för TÄNK om någon som han känner hade känt igen mig...

Först blev jag lite stött när förändringen blev tydligt märkbar, men sen insåg jag vilken befrielse det är! För det banar ju väg för enorma möjligheter framöver. Ska sonen nu ändå gå hos terapeut i vuxen ålder så kan man ju lika gärna ge dem något konkret att jobba med!!! Det blir ju lite lättare för dem att komma igång, så att säga.
"Jo det var den där skolavslutningen i sjuan..."
Eftersom maken och jag nästintill är mordhotade om vi så mycket som funderar på att komma på sonens skolavslutning i kyrkan, så har jag tagit tillfället i akt och lite lätt hintat att jag ska planka in och starta allsång till "barnatro" med äkta tantvibrato strategiskt placerad så att alla ser och hör.
Sonen uppskattar INTE det skämtet. Han verkar inte riktigt övertygad om att det är ett skämt. Kalla kårar liksom rinner nerför ryggen på honom bara vid tanken.

Men vi har legat allför lågt i utskämningsnivå, det förstod vi när vi hälsade på sonens kompisföräldrar häromsistens. De hade vilda planer inför skolavslutningen i nian, planer vi genast involverade oss i.
De tänker uppträda i kyrkan, i en finstämd uppsättning som kolmaskar som krälar runt.
Nakna, för att få bättre effekt.
Ivrigt slängde vi oss in i planerna; vi kunde kalla hela uppsättningen för komposten, och så kunde några av oss liksom komma ålande fram längs mittgången medans kompismodern, som inte trodde att hennes axlar skulle må så bra av själva ålandet, helt enkelt skulle ligga "död mask" framme vid dopfunten.

Våra trettonåriga söner satt med varsitt stelnat leende på läpparna och en lätt olivgrön ton i ansiktet. Dessa scener var för mycket för dem att ta in.
De liksom rann ner från stolarna och dröp iväg, de sökte fri lejd att komma iväg från dessa ohyggliga framtidsutsikter.
Att skämta om så allvarliga saker är mer än vad en ordinär trettonåring mäktar med.
Men vem sa att det var ett skämt?
Lägg det på minnet alltså, samling i Johannebergskyrkan om två år. Skolavslutningen som gud glömde.

Så från en mask till en annan, om man nu ska göra det stora utskämmet ska man göra det rejält. Varför inte pimpa Poseidons lilla mask när man ändå är i farten?
Den stackarn har ju behövt en organdonation länge. Hans lilla daggmask rimmar ju så ofantligt illa med resten av hans välkomponerande lekamen, och dessutom är ju Sverige känt som syndens näste, ska då en av rikets mest berömda statyer uppvisa ett myggbett knappt synligt ens under lupp?
Nähä, tror inte det, här ska kreeras! Har man riktig tur sedan vid själva ingreppet så åker man fast för sedlighetspolisen när man står med sjöstövlar och cement mitt i fontänen, och hamnar på löpet både i GP, Metro och Svenska Dagbladet. Västnytt kanske också kör en blänkare.
Och efter den utskämningen i kollossalformat håller sonen sig på mattan fram till dess han fyller 23. Så varför tveka?

Kom igen görls, ett upprop här från Raggan. I sommar stöder vi Poseidons organfond och skapar fantasifulla modeller. Bästa attrapp utses till hösten, vinnaren får själv montera fast sitt konstverk, nummer 2-10 får plaketter och diplom för fantasifulla modeller.
Lycka till!

P.S
By the way, såg att Ica Maxi hade erbjudande på playdo-lera.
D.S

Long time no seen

Uj, vad det var länge sedan jag bloggade. Men jag har bidat min tid och förvaltat tiden väl, har nu ett nytt, färdigt kurskoncept för ABF inför hösten;

Så opererar du loss din tonåring från tangentbordet - 14 veckors kurs, heltidsstudier som är studielånsberättigade.

Vi syns där.

Ajöss till Knutby?

Är lite glad.
Joho, jag kan vara det också, jag är inte bara förbannad och tvärilsk.
Var hos rygg/kroppsmarodören Erik igår (kinesiologen som arbetat med att knyta upp alla mina trasselnystan i rygg-nacke och ben) och hade gjort framsteg!!! Yippee, nu börjar det likna nåt.

Blev lite depp när knäna protesterade redan efter tre springomgångar ute i spåret, men den låsningen hittade han direkt och trasslade ut. (Är det någon som tänker gå dit rekommenderar jag en kraftig bitring, för det gör ONT)
Men han tyckte att kroppen var ovanligt låsningsfri och det hade ändå gått tre veckor i stället för två sedan förra tortyren.
Vad har hänt?

Ja vad har hänt? Jo jag har börjat med yoga. Är uppe 06 på morgonen och vrider, vänder, sträcker och tänjer. Och det känns BRA. Detta mår min kropp super av. Den är trött på att vara tilltrasslad som en enda snuttra. Jag som varit så vig, som kunnat stretcha mina ben och min rygg som om gummiband var en av huvudkomponenterna i min kropp har de senaste 10 åren bara klappat ihop och blivit mer och mer stum och låst.
Men nu är snart tant Gustafsson tillbaka på banan igen.

Rekommenderar verkligen yoga, man känner hur man utvecklar rörelserna för varje gång. Och så är det bra för mindfulnessen, som det så vackert heter. Man får lära sig fokusera och stänga ute allt annat.
Det säger ju sig självt, står du på ett ben med armarna sträckta rätt upp och så ska du dessutom böja hela överkroppen åt sidan, då har du fullt upp med att koncentrera dig så du inte ramlar med näsan före rätt in i storbildsTV:n.
Och när du trasslat in benen i skräddarställning med armarna ihopkrokade bakom dig och ska tänja och sträcka, då gäller det att ha tungan rätt i mun och se till att inte något litet knä fastnar i sin position eller att ena axeln hoppar ur led. Det är fullt upp kan jag säga.
Jag skiter väl i omvärlden, jag vill bara ha loss mina kroppsdelar.

Men det blir inga avkok på alger och rötter från Japan, och det blir ingen Macro/micro/biodynamisk/metodisk (eller vad f-n det heter) Madonna-diet, eller strikta kostråd med frigående morötter och tarmsköljningskurser och de rätta foträta sandalerna från Tibet.
Yoga är bra för kroppen och knoppen. Punkt slut.
Och ikväll ska jag dricka öl på Jamesons.

Vårens mode a la carte

Den blomstertid nu kommer kan man verkligen säga med eftertryck den här våren, för hej vad det är blommönster på varenda liten tygfnutt på damkläderna och även på hemtextilierna. Och färgerna sprakar, det är starkt och djärvt och mycket av allt...

.... och så läser man då i Metros modeblogg för herrar att nu är det den starka färgen BEIGE som är helt rätt och riktigt på herrfronten ?????
Stackars karlar.
Inte nog med att man av bara farten och av naturen är helt beige i nian vid denna tid på året, nu ska de dessutom förstärka denna urvattnade look genom att även klä sig i beige.
Man kommer ju inte att kunna se vart sjkortan slutar och var armen börjar, allt är en orgie i beige. Eller BÄÄSCH, som vi säger i Götet. Det låter inte ens något vidare.
Evetuellt kunde man käcka till looken lite och matcha med ljusblått, avslutade Metro-oraklet sin modespalt, lite tröstande, så att karlarna inte skulle känna sig alldeles snuvade på färgpulver denna vår.
Men ljusblått? För att ta upp blåtonerna i vinterhuden också?
Jag bara undrar är det extra dyrt med infärgning av tyg för herrar?

Jag vill mana till upplopp herrar, UPP TILL KAMP; kämpa mot färgdiskrimineringen!
VI VILL HA FÄRG PÅ VÅRA SKJORTOR!
SLAGORDEN SKALLA, NEONFÄRG ÅT ALLA!
JAG VILL VA FRÄSCH-INTE BÄÄSCH

Det måste ner först

Sitter nu här och glor ut genom fönstret på regnvåta tak och stålgrå himmel.
Det regnar igen. Tjoho.
Var ute och pimpade balkongen, ny fräsch plastmatta och hallonröda pelargonier. För det är ju maj och nu ska det sittas på balkongen. I fårskinnspäls och eskimåskor i och för sig för det var iiiiskallt där ute, men det var dagsljus och en blek liten sol.
Men vad hände då?
Solförmörkelsen kom över oss i form av ett blygrått molntäcke, dagsljuset försvann och temparaturen föll ytterligare några grader, hur nu det kunde vara möjligt för det var ju nästan snudd på minus redan, och så började det störtregna.
Fy fan vad jag är trött på regn och nederbörd. HÖR DU DET GUD?
JAG-VILL-HA-SOL.
Jag kan skriva det i fonetisk skrift också, Gud, ifall du tycker det är lättare att läsa.
ja:g vill h:a su:l
När jag nu satt och slog på måfå i svensk-engelsk ordbok för att lista ut de fonetiska krusidullerna hamnade jag av en händelse på ordet jämnmulen. Entirely overcast.
Perfekt beskrivning av eftermiddagens väder. It´s entirely fucking overcast.
Men min svärmor brukar säga, angående regnet alltså, att det måste ner först. Innan det blir sol.
Så nu är det bannemej både rätt och riktigt att vi ska ha tre års medelhavssomrar i sträck, året runt. Så set så.

Modell-mått a la Raggan

Flickor, flickor, flickor,
nu stormar badsäsongen allt närmare och så även ångesten över dessa kroppar som lever sitt eget liv. (Kroppen = det degiga blåvita sladdret som är vadden runt vårt bräckliga skelett.)
Men Haven Förtröstan, ty här kommer några sommarsanningar från Raggan, i all systerlig välmening;

Blåvitt är en omtyckt och traditionsfylld färg så här i Göteborgsregionen, inget att förakta, bara förädla.

Knubbsäl är ett trevligt och charmigt djur som drar stor publik i Slottskogen ( jämför med vandrande pinne, vem faen vill titta på en sån?)

Beachen 2010 är inte fulltalig utan en och annan badboll. Förstärk uttrycket med en riktigt färgglad baddräkt. Gärna GB-randig.

Inbyggda badringar tyder enbart på ett stort personligt ansvarstagande, här är tjejerna som inte kommer att ligga badvakterna till last, vi flyter av egen kraft i alla väder.

Och till sist; glöm fotomodellmåtten, dem har vi ju redan! Fast den halvmetern de har på höjden har vi på bredden.
Men VEM har pratat om placering, jag bara undrar?

Simma lugnt!

I nöd och lust

När vi stållar på jobbet var i Köpenhamn och förlustade oss råddade våra extratjejer runt butiken, med den äran.
Allt hade flutit på utan incidenter...sånär som på en liten detalj som i och för sig också hade flutit på.
Någon hade tagit med sig en sidenkudde in i provrummet och kissat på den, mitt under värsta lördagsrusning.
Nöden har ingen lag eller vad?
Kunden var väl i nöd och hade lust att kissa helt enkelt, och då tager man vad man haver, (varför inte en sidenkudde?) och så låter man världshavet flöda över.
Vi borde kanske överväga att montera in toarullehållare i varje hytt, och en liten hylla med dass-lektyr...

Kan inte låta bli att undra vad som händer på Bauhaus och andra firmor som säljer toastolar och dylikt, kryper folk helt sonika upp och lägger en börda, en löne-lördag i december, för att kolla hur mycket som får plats i behållaren eller för att holken helt enkelt stod så lägligt placerad?
Det är inte alls omöjligt, tyvärr.
Inget förvånar längre en luttrad serviceanställd.

God save the queen

Var i Copenhagen i helgen tillsammans med mina galna arbetskamrater.
Copenhagen var dejlig, ölen var dejlig och vädret var dejligt.
Och vad Köpenhamnarna hade ansträngt sig för att vi skulle komma!
Det var avspärrningar, och storbilds-TV på torget och en massa söta små politi-saker som yrde runt i vita mössor och...Va? 70 år? Vem? NU?

Det visade sig att Dronning Margerethe av Denmark fyllde 70 år och skulle åka i cortege längs hela Ströget och vinka till undersåtarna. Jahapp.
Det var bara att sätta sig på en solig uteservering, beställa in en kall öl och invänta den Danska regentens vinkningar. Så tråkigt.

Och dronningen hon kom, sågs och bevinkades.
Nedklämd i landån (jag vet faktiskt inte vad dessa hästekipage heter...det kanske heter schäs, eller släde, eller helt enkelt hästtransport) iklädd ljusblå pillerburk på skulten, med flor (nej, Jessica, jag tror inte det var ett renhorn hon hade på hatten) och med en något uppsvälld Henrik bredvid sig. Vinkeli-vink till folket.

Och det var hästar och rödklädda ryttare som tut-tut-tutade i trumpeterna och danskarna viftade lyckligt med flaggorna.
Och i mitt huvud ringde
"borgmästar Munte-red på sin Brunte-frun red en schäck som var så innerligt täck- efter kom stålle-han red på sin pålle-sist kom en präst på en halter häst-men unga herr Carl-han hade ingen sadel-han måste åka efter i schäsen"
Men naturligtvis höll jag klaffen.
Ibland Måste man bara hålla stilen!

Over and out från KUNGLIGA KOLLEN

VI E RÖHHTHHE-VI E WIIIHTHE-VI STÅR SAMMEN-SIHTH VIHTH SIHTHE

Teknikens (vid)under

Har alltid haft en skeptisk inställning till tekniska apparaturer av olika slag. Finns möjligheten väljer jag ALLTID mänsklig kontakt istället för nån apparat där du ska logga in och ut och knappa hit och dit. Jag kan inte riktigt greppa nödvändigheten med vissa...nymodigheter, helt enkelt. För ibland har den tekniska produktutvecklingen inte gått framåt, den har bara gått överstyr.

Som nu i lördags till exempel, då jag lite hastigt skulle kvista in på Kosum-Avenyn och köpa pommes frites för att förgylla lördagens lövbiff.
Hastigt, var det ordet jag använde? My mistake.
För fel-fel-fel, det gick inte alls hastigt, och inte lustigt heller, för jag dristade mig till att använda självscanningsstationen!
Mot bättre vetande, faktiskt, för hela mitt inre skriker alltid ALDRIG DIT när jag ser alla dessa förvirrade människor som försöker göra rätt bland scanners, påse/inte påse, väga/inte väga och kilopriset på naturgodis i välj-själv-menyn.
Konsum får ha två heltidsanställda utbildade specialpedagoger för att lotsa folk rätt, och förmodligen också en terapeut som kan ta hand om kunder som bryter ihop/personal som ger upp och misstror sin pedagogiska förmåga.
Och nu, efter mitt lilla pommes frites inköp får de heltidsanställa både en reparatör och en tekniker också, för hela skiten brakade visst samman. Hoppsan!


Jag gjorde så rätt så rätt, förutom att jag inte ville ha påse och envisades med att lägga varorna rätt på plåtbiten, men det skulle kunna fungera, sa pedagogen.
Och så skulle jag då betala, med kort. Ritsch, jag drog kortet...och det tuggade och tuggade och visade köp medges ej.
-Nä, sa jag till apparaten, 25,50 till pommes fritespåsen vet jag allt att jag har kvar på kontot, din lille rackare där.
Men apparaten gav sig inte.
Jag suckade och avbröt köpet, började på ny kula med ett ANNAT kort, men icke!
Apparaten var bångstyrig och påpekade envist att inte heller på detta kort fanns det 25,50 till pommes fritsen.
Nu började fru Gustafsson bli smått irriterad och väste tyst genom tänderna att
-nu kan du ta och dra åt helskotta apparatjävul, nu avbryter jag och går och betalar kontant i kassan hos den rara tanten med hempermanenten i kassa 4.
Men då lackade apparaten ur totalt och vägrade till och med att avbryta.

Äntligen fick den heltidsanställda självscanningspedagogen göra själ för sin heltidslön!
Hon kastade sig ner på golvet, öppnade katastrofluckan och pillade fram tangentbordet som låg gömt bakom påsarna. Med bestämda rörelser hamrade hon uppmanande på tangentbordet, kod efter kod, lycklig över att få göra en medmänsklig insats.
Men inget hjälpte, apparaten var och förblev i error-error-double-error-läge.
Pedagogen blev svettigare och svettigare i pannan, spänningen steg men till slut släppte den aggressiva apparaten sitt grepp om fru G:s konto och loggade ur all kontakt.
-Sådär ja, sa pedagogen karskt och nickade mot mig.

Fru G tackade artigt pedagogen för väl utfört arbete, och började samla ihop sina pommes frites för att stega mot hempermanenten i kassa 4.
Men då hejdade pedagogen mig, nästan lite ängsligt. Gå inte gå inte!
-DU KAN BETALA KONTANT HÄR I APPARATEN!
Och det var nästan, tyckte jag i alla fall, som ett hallelujah-moment för henne, ÄNTLIGEN skulle hon kunna visa mig att dessa apparater, det är fina grejjer det!
Och jag ville ju inte såra hennes känslor, så jag stoppade lydigt in min hundralapp i sedelintaget.
-Du får mynten där och sedelväxeln där, pekade pedagogen med tindrande ögon.
Jahapp.
Men när då? började jag lite undrande fråga mig när det efter två minuter fortfarande inte hade hänt någonting i varken det ena eller det andra pengafacket.
-Du får hjälpa henne där ropade en andra scanningspedagog uppmanande till scanningspedagog nummer ett när jag fortfarande stog kvar med min nu alltmer tinande pommes fritespåse i högsta hugg.
Min pedagog rusade fram och började banka lite lätt på apparaten, kröp ånyo ner och fick fram det gömda tangentbordet och började nervöst hamra på det.
Men nu hade nog apparaten stilla avlidit, för det kom inte ett enda livstecken.
-Har du inte fått några pengar alls? frågade hon förskrämt.
-Nää, inte ett ruttet lingon, sa jag, harmset.

Och nu blev det liv i luckan.
Tre personal yrde runt i tobaksförsäljningshörnan för att öppna en kassa där och ge mig kontanter tillbaks på mitt lilla pommes frites köp. Men det fanns ingen växel i den ena kassan och i den andra kassan var visst Monica inloggad men Monica var inte där...
Till slut, som i slow-motion, kom min pedagog fram med min växel i händerna, framsträckta som om hon med vördnad erbjöd mig oblaten, syndernas förlåtelse, det offrade lammet.
Stum tog jag emot pengarna och stapplade ut ur affären, efter ett halvår, kändes det som, framför ännu en bångstyrig maskin.
Jag visste det, muttrade jag för mig själv, jag skulle aldrig ens försökt använda skiten. Lita hädanefter ALLTID på magkänslan.

Ja, det gick alltså inte så fort när jag skulle göra mitt lilla inköp.
Men det gick fort att skrota hela självscanningsmaskinparken.
Det behövdes bara ett fruset paket Änglamark pommes frites för 25,50.
Så om det bara finns manuella kassor på Konsum Avenyn nästa gång ni handlar där är det helt och hållet min förtjänst.

Kärringen mot strömmen

Jag kan bli helt matt på mig själv när jag jämför mig (och det gör jag hela tiden och jag drar ALLTID det kortaste strået i mina egna ögon) med mina medmänniskor och deras liv.
Alla verkar vara så organiserade, planerade och utvecklade.
Själv är jag bara rörig, oplanerad och invecklad.
Inte ens jag fattar hur jag funkar.
Hur ska det då bli någon ordning på mig? Hur gör man?
Det är imponerande, tycker jag, hur en del lyckas planera in hela sitt liv, både karriärmässigt och rent privat, och så prickar det bara av punkt för punkt, håller sig till listan.
"Japp, där var de akademiska studierna klara"
"Då sätter vi en bock bakom Ta körkort"
"Där bockade vi av träffa drömprinsen"
"Och nu har vi klarat av Hitta drömkåken och inred den"
" En liten kråka bakom första barnet"
"och så en liten notering bakom andra barnet"
"och där bockar vi av den karriärstrategiska åtgärden"
"Och nu var hela årets träningsplanering avbockad, bock-bock-bock"

Själv planerar jag ingenting, i princip, allt kommer som en överraskning hela tiden.
Nämen är det PÅSK redan? I år igen? Det var som sjutton.
Ska vi planera semestern? PLANERA? Hur stavar du till det?
Det händer att jag drar upp vissa...planer, men dem ser jag till att bryta inom den närmaste framtiden. Bara för att jag tycker det är så tråkigt att veta allt i förväg.
"Och ingen ska väl säga till mig vad jag ska göra, när jag ska göra det och hur jag ska göra det." Även om det alltså var jag själv som drog upp riktlinjerna.
Är man rebell ( eller IDIOT helt enkelt?) så är man.


Kanske har jag vuxen-damp? Då är det svårt att organisera och planera och hantera. Det är ju fler och fler som får sina diagnoser i vuxen ålder...men jag är lite för slö för det.
Är jag rebell ända in till minsta cell (ha, ha det rimmade) så att det gränsar till ren idioti?
Näää. Det låter för fräckt. Jag lider nog av något mindre flashigt.
Imbicillus robusta kanske.


Om man gör en återblick på sitt liv (hemska tanke) kan man i vanliga fall tydligt se vissa mönster. Skulle man likna livet vid ett tygmönster hade en del fått snygga kritsrecksrandiga längder, som löpte vidare meter efter meter.
Andra skulle få Glencheck-rutans återkommande repetitioner, lite mer mönstrat men ändå väldigt strukturerat. Likadant med Pepita-rutan, prickmönstret och hundtandsmönstringen, det händer mycket på liten yta men strukturen är uppenbar.


Mig kan man likna vid ett sådant där orientaliskt paisley-mönster.
Blipp och blopp åt alla håll, på tvären, längden, höjden och bredden. Färgkaskader som inte nödvändigtvis matchar hundraprocentigt, och oväntade inslag här och var. Först vid en mycket nära granskning hittar man mönsterrepetitionerna.
För jag HAR faktiskt hittat den, vid en MYCKET närmare granskning, linjen eller snarare krussidullen som genomsyrar mitt liv.
Och inte gjorde det saken ett dugg bättre...

Jag är ostrukturerad, impulsiv och har svårt att följa utstakad väg.
Går liksom vilse hela tiden, ramlar in i buskar och snår och kommer ut med sly i håret och tar helt plötsligt en annan väg åt motsatt håll.
"Surprise!" Även för mig. Oftast.
Jag gör allt i fel ordning och vid fel tidpunkter.

*När jag var trettio hade jag min tonårsrevolt.
*Jag började smygröka under köksfläkten när jag var 27 (slutade också genast efter två bloss, halsbloss, då jag inte riktigt matchade i den spygröna färgen jag hade i ansktet)
*Pluggade vidare i vuxen ålder med småbarn och jobbet lite bredvid i en enda härva, utan ett riktigt mål, naturligtvis, eller någon direkt verklighetuppfattning under tiden. Oj, då hamnade jag här?
Därför blev det fem lite röriga och spretiga år med komvux och manuslinjen och pedagogisk projektledning och journalistlinjen lite omlott sådär. I typisk Raggan-anda.
*Separerade när alla andra gifte sig.
*Flyttade runt som en galning när alla andra rotade sig
*Fick först barn, innan jag förlovade mig innan jag gifte mig efter 15 år med samma man.
*Har ännu inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor

Jag kommer att yra runt i korridorerna på Hemmet med Universitetets utbildningskatalog under armen och känna mig småstressad över att sista datumet för högskoleprovet närmar sig trots att jag inte har en aning om vad jag ska läsa, eller OM jag ska läsa eller om jag bara ska mata duvorna...
och in till mitt sista andetag kommer jag att fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.
Neverending story.

Sån é jag.
Men fel ordning är också en ordning.
Basta!

Produktutveckling a la carte

Satt och degade framför TV:n häromkvällen och blev häpen. Igen!
Som jag alltid blir när det är reklamdax (insprängt på minst lämpliga ställen i programmet man egentligen vill se).
Det man hela tiden häpnar över är hur PÅ man är inom vissa branscher. Det är aldrig stiltje, ingen som klappar sig på bröstet och tycker att "NU, nu är det bra!" utan man stretar envetet vidare och bara förbättrar. Imponerande.

Vad jag pratar om? Shampoo-branschen, naturligtvis.
För oj vad det forskas fram nya verkningsfulla komponenter inom det gebitet, det finns liksom ingen hejd på alla fantastiska ingredienser vi blivit bortskämda med genom åren. Liposomer, ultra-micro-hydra-extrakt-fördjupnings-förtjocknings-aromiskt-genetiskt-balsamerande, återfuktande OCH djuprengörande.
Wow, liksom.
Om man gick omkring och trodde att det bara stod VANLIGA sletna förbrukningsshampoon på hyllorna, då får man allt tänka om. För det handlar om forskning på hög nivå, sanna mina ord.

Den senaste bara-måste-ha-ingrediensen avslöjades alltså häromkvällen.
Bambu-komplex.
Mmmm...erkänn att den känns spännande?!
Och jag som trodde att komplex var något som hade med dålig självkänsla att göra. Silly me.
- Jag har komplex för mina enormt stora fötter.
-Jasså du, själv har jag bambu-komplex.
Man lär sig något nytt hela tiden.

Nu är vi alltså inne i pandornas värld för att forska fram det nya säljande shampoot.
Vad kommer härnäst?
Saliv och pungsekret från Andy-Pandy själv?
Den som lever får se.

Matlagningsvirtuos

Nu är det verkligen inne med matlagning i alla dess former! Det ena kändiskock-programmet avlöser det andra i varendaste TV-kanal, oavbrutet. Sist ut var Mauro Scocco och Plura.
Jag är helt konfys, kan verkligen ALLA briljera i köket och lätt som en plätt slänga ihop både långkok och småplock och italienska bufféer helt obehindrat?
Alla utom jag.

För jag är verkligen ingen tillgång i köket. Har liksom inte det rätta knycket, inte kunskaperna och framförallt inte intresset. Tyvärr. För livet hade varit så mycket enklare om man intresserat sig för något som man verkligen måste för att överleva. Att äta. Och att äta gott. Men inte ens överlevandsargumenten biter på mig. Jag får bara inte till det.

Visst kan även jag bli inspirerad när brittiska Nigella sensuellt står och rör i grytorna, eller när Per Morberg kraftfullt dissikerar någon djurdel och sen grillar ute i trädgården för öppen ridå. Men förflytta sedan mig ut i köket, framför spisen och all lust liksom självdör.

Men jag har försökt, ack så jag har försökt. Och fixat till den ena innovativa rätten efter den andra.
Till exempel har jag, i tidig ungdom, bakat potatis i pärlsocker. Jodå, ni läste rätt. Man skulle strö långpannan full med medelhavssalt och sedan ställa potatisarna i det. Tyvärr fick jag tag i en paket pärlsocker i stället, och upptäckte inte misstaget förrän sockret förvandlats till en svart, kletig, sötdoftande sörja. Mycket lyckat. Och helt oätligt.

Jag har ansträngt mig och gjort varm choklad the "old fashioned way" som min farmor alltid gjorde. Cacao, en klick grädde, åtta kilo socker. Fast jag tog salt. Inte lika gott.

Stod i evigheter och gräddade en jättelagg pannkakor. Utan tillstymmelse till salt i. Förmodligen hade en uppblött tapetrulle, doppad i tapetklister smakat aptitligare.

Jag har nästan bränt ner sommarstugan när jag skulle baka vulkan-tårta. Marängen skulle stå inne i evigheter och bli seg och god. Min stod inne i evigheter och blev...en brandfara. Hela köket var täckt av Lütsen-dimma, marängen var en svart kolbit och maken fick slänga ut hela plåten på gräsmattan innan branden var ett faktum. Och Ronny, vår kaffegäst, ställde sig vid kakplåten och frågade lugnt om vulkanen haft ett utbrott?!

Så det här med matlagning är i princip ett avslutat kapitel för mig. Jag tycker till och med det är svårt att läsa en kokbok. Där utgår de alltid efter att man har någon sorts grundkunskaper.
Men hur får man ner strimlad vitkål i ett deciliter mått? Hur får man ur en tesked smör ur måttet? Och hur varmt är fingervarmt? Vems finger räknas?

Det är tur att maken tycker att min bästa egenskap är att jag håller mig borta från köket.
Jag kan ha stått med skafferidörren öppen och suckat i en lång stund över att det inte finns nåt därinne. Så kommer han, "flytta på dig" och med en bestämd knuff kör han ut mig från köket. Efter bara ett ögonblick är maten klar.
"Var hittade du det här någonstans?" är min ständiga fråga.
Han bara viftar lite med kniven och ler nöjt, för köket är hans domäner.
Vilken lycka, annars hade bannemej den här familjen svultit ihjäl!

Kommer inom kort...

I alla år har jag betalt TV-licensen (med facit i hand kan man fråga sig VARFÖR?) som ett snällt litet lamm för att befrämja produktionen av opartiska och kvalitetsstinna TV-program. Public service.
Så att man ska kunna titta på intressanta och utvecklande program.
HA!
Titta på Tv kan man, men det är ju också det enda man får göra, TITTA på TV:n, utan att slå på den, alltså. Om man nu skulle råka slå på on-knappen, huuu, det är då man verkligen blir mörkrädd. För det är bara skit, dynga, slask och gamla program återuppväckta från det döda med koncept som borde vara utplånade för länge sedan på burken. Jämmer och elände.
För vem orkar EGENTLIGEN med bönner utan fru, menlösa mammor söker extra försörjningsinkomst eller evighetskonceptet Robinson med sina alltmer utmärglade och grälsjuka deltagare på bästa sändningstid?
Inte jag i alla fall! Lägg ner, gör nytt. Pliiiis.
Det är därför jag nu gör slag i saken, i kraft av mina ex antal år med betald TV-licens, och KRÄVER förändring.
Så kära SVT, Tv3,5,8,6 och 4 och allt vad ni heter, här kommer mina nydanande förslag:

1:
I stället för Robinson kommer nu den nya långköraren som heter:
TAUBE.
12 deltagare blir placerade, ensamma, på olika fyrar mitt ute i brännande havet.
Därute skall de komponera en liten trudilutt i 3/4 takt som skall bli en ny svensk klassiker och långkörare på Svensktoppen.
Med hjälp av brevduvor får det kommunicera med varandra och byta ackord och tonartshöjningar.
I detta program blir ingen utrustad, nää i stället ska man försöka rösta ut sig själv.
Efter två månader ensam på en fyr ute i Atlanten frodas säkert lappsjukan, eller...fyrspratt, som den korrekta medicinska termen lyder i just det här konceptet, och den som är galnast får åka hem.
I juryn sitter Thorsten Flinck, Joacim Thåström och Grynet.

2:
Vi tar det populära programmet "Bonde söker fru" och drar ut i världen, närmare bestämt till Afrika.
BONDE SÖKER GNU kommer att välta hela afrikanska Tv-tablån på ända.

3:
"Ensam mamma söker.." utvecklas men samma deltagare är kvar.
ENSAM MAMMA SÖKER HJÄRNCELLER. Samproduktion med Sahlgrenska.

4:
Paradise hotell går ned på djupet, byter kanal och sändningstid...men inte deltagare.
PARADISE BORDELL

5:
Sen har vi alla fixar-program som nu behöver nya grepp för att behålla tittare.
"ROOMSERVICE IN THE DARK"
Man släpper helt enkelt in en dagisklass i mörkret utrustade med fingerfärg, tuschpennor och björnklister.

6:
SLUTET SÄLLSKAP
5 personer låses in i ett rum. De skall sedan försöka rösta IN någon utifrån. Till sin hjälp har de varsin mobiltelefon.
Den som vinner får telefonräkningen betald.

7:
Under avdelningen dokumentärer kommer vi att följa en hemlig grupp tätt länkad till den svenska försvarsmakten.
SYJUNTAN.
Under 12 fredagkvällar kommer vi att i realtid följa korsstygnsbroderiets väpnade systrar när det broderar in slagord på maktens uniformer.
Efter första säsongen är ena ärmen klar.

8:
I en djuplodande intervjuserie med tydligt retroperspektiv
VAD HÄNDE SEN?
kommer Stina Dabrowski att möta personligheter vi kanske minns.

Stina möter Televinken
Stina möter Teskedsgumman
Stina möter John Blund
Stina möter Pellepennan och Suddagumman
Stina möter Kapten Zoom
Stina möter Misse och Mojje
Stina möter Drutten och Jena
Stina möter Trollet Rulle

9:
Och som en solklar uppföljare till " På spåret" kommer nu
PÅ SNÖRET.
Det hela börjar som en klassisk vinprovarkväll, fast utan utspottning, och när deltagarna är lagom i hatten låses de in i de välkända tågvagnarna för att svara på frågor.
UTAN att fnissa.
Det blir många rätt-uttalnings frågor på sche-ljudet och motorikprövningar i form av trä en nål, limma fast en paljett utan att kladda och sitta rakt på stolen.

Snart på en TV-skärm nära dig!

Läs och lär - fördjupningskurs

Hej kära kursdeltagare!
När ni nu har övat "vett och etikett" i butik under flera veckors tid börjar ni bli mogna för fördjupningskursen.
Nu är det upp till bevis som gäller, för tonen är vassare och direktiven mer handfasta. Inga silkesvantar, inga omskrivningar, bara rå och brutal verklighet.
Är ni redo?
Då kör vi!

1.
Om du med våld tryckt ner ett för tjockt ljus i en glasljusstake och den gått sönder, vems är
felet tror du? Askungens? " Man kanske skulle säga till så att detta inte händer igen"
Behövs inte-du är den ende so far som inte förstått att glas är inte är okrossbart och behöver behandlas varsamt. Och vem ska jag säga till? Robert Lind i Kramfors?
Men ta du en ny ljusstake så kan jag säga till DIG att ta det försiktigare nästa gång. Pucko.
Sensemoral: skyll inte på affären om det är du själv som klantat till det - du blir ändå alltid genomskådad. Vi har hört ALLT förut.

2.
Stå inte och bara glo medan jag virar in dina varor i silkespapper och wellpapp för att EFTERÅT tala om för mig att det är en present. Och tro för allt i världen inte att jag vevar upp sjutton lager igen för att plocka bort prislapparna för att SEDAN slå in det, när du till slut klämt ur dig den synnerligen viktiga informationen. Det enda du eventuellt kan få inslaget vid det laget är dina tänder.
Sensmoral: Viktig info ges direkt. Annars får du stå ditt kast.

3.
Stå inte bara och glo medan jag lägger ner dina varor i en påse för att DÄREFTER meddela mig att du inte behöver en påse, "för jag resurssparar" . Jag hade också kunnat spara mina energiresurser genom att slippa göra dubbeljobb, först lägga i påsen - och sen ta ur samma påse. Nu kommer du ändå att gå ut med en påse, fast du kommer att ha den trädd över huvudet. Är vi överens?!
Sensmoral: Skärp dig.

4.
Stå inte och babbla i mobilen medan jag tar betalt av dig. Det är fruktansvärt nonchalant mot mig och så försätter du dig i en riskabel situation.
a) du får mobilen nedtryckt i halsen
b) du får mobilen klämd i kassalådan
c) får betala 30% mer än du skulle göra annars.
Välj själv.
Sensmoral: Situationen vid kassan är ett MÖTE mellan människor, inte mellan tekniska apparater. I annat fall kunde din mobil få prata direkt med min kassapparat och jag kunde tagit rast.

5.
Försök inte framstå som en ädel och ansvarstagande samhällsmedborgare genom att högljutt ojja dig;
" åååååh, det staaackarna får iiiiingenting betaaaaalt för sitt aaaarbete"
för att i nästa sekund pruta på rökelserna för 15 spänn som du tänker köpa. Du framstår ändå bara som den girige, korkade skithög du är.
Sensmoral: Ord och handling är två helt olika saker. Magi kan enbart uppstå när dessa två komponenter interagerar.

6.
Det är ingen idé att fråga mig vad jag tycker skulle passa bäst hemma hos dig.
Känner vi varandra? Har jag varit hemma hos dig? Är jag synsk? Behöver jag fortsätta resonemanget?
Sensmoral: Hur faen ska jag kunna veta det?

7.
Mängdrabatt utfaller inte automatiskt när man köper fyra bordstabletter á 29 spänn styck, eller tre ljuslyktor a´39 spänn.
Två stycken är en duo, tre är en trio.
Ordet mängd syftar på många, stor mängd, högre antal.
Sensmoral: Gå färdigt matematikkursen du aldrig avslutade. Läs kapitlet mängdlära extra noga.

8.
Så här funkar det inom servicebranschen;
Är du trevlig och snäll är jag trevlig, snäll, generös och förstående. Och flexibel.
Är du en idiot är jag enbart proffessionell. Och paragrafryttare.
Vilken strategi väljer du?
Sensmoral: Biblisk. Bemöt som du vill bli bemött. Hallelujah.

9.
När du kommer till butiken enbart för att sätta mig på pottkanten (efter att du med ett halvt öga sett och ett halvt öra lyssnat på ett inslag i Kalla fakta, Dokument utifrån eller Plus), se då till att vara både insatt och påläst.
För det är jag.
Sensmoral: Se ovan

Ja kära kursdeltagare, nu har ni fått ett digert material att bita i tills nästa gång. Se så, öva på och kom ihåg att övning ger färdighet.
Och som ett avslut vill jag bara säga att DE ALLRA FLESTA KUNDER ÄR ALLDELES UNDERBARA!!!
Lycka till!!!

För syns skull

Oj då vad står det här då? har det varit mycket av på senare tid.
Vart har den perfekta synen tagit vägen? Den är bara borta. Jag ser inte ett smack när det kommer till det där med läsning, jag uppfattar bara långa rader av flugskitar efter varandra.
Vad hände? Och när hände det? Det bara smyger sig på och helt plötsligt blir man påhoppad av akut dålig syn.
Är det naturen som bäddar in åldrandet i ett töcken av dålig skärpa? Den vill inte att jag deppar ner mig när jag ser min spegelbild full av nya fräscha rynkor och gäddhäng ända upp i ansiktet utan den fixar en sån där dimlins alla amerikanska såpakändisar blir filmade med när det passerat 25-års åldern. Finemangs, funkar för mig bara jag inte ska läsa något.
För då är det stenkört.
Redan för ett par år sedan började jag köpa läsglasögon på Kapp-Ahl och andra käcka ställen, men mest för att det var så fräcka bågar med små stenar på och andra krudilutter. Inte för att jag behövde dem egentligen...fast det var ju den där gången när jag var ute på nätet och det plötsligt kom upp ett reklammeddelande; SÖK SNIGLAR PÅ NÄTET.
Jag kunde inte fatta varför jag skulle söka efter dem på nätet när det räckte med att öppna dörren och kolla in gräsmattan där det kryllade av dem. Vad löjligt!
Men det var ju inte sniglar utan SINGLAR man skulle söka efter.
Skit också, första saftiga felläsningen var ett faktum. Och sen har det bara gått utför, kan man säga. Från en fullt seende tillvaro till att kisa sig fram på nolltid. Och nu har jag lämnat Kisa också. Kan inte ens ana mig till vilka krumilurer jag har framför mig. Men det är en väldigt spännande tillvaro. Och frustrerande.
På jobbet är vi flera som nu går in i mullvadsåldern, men vi hanterar problemet på olika sätt.
Jag tramsar och velar med några par läsisar, glömmer dem i någon hylla, har ett par dinglande längst ner på sjalen där de fastnat i ett obevakat ögonblick eller så har jag dem käckt på skulten, ett tag, tills jag böjer mig fram och de rasar ner och jag lyckas krossa dem med kassalådan. Tröttsamt. Jag har gett upp och bara inser det faktum att jag är halvblind. Gissar vad det står och hoppas att någon protesterar om det inte är rätt.
Min arbetskamrat däremot kör en helt annan taktik. Hon har säkert 45 olika par som ligger precis överallt i hela butiken och i alla bakom-områden. Var hon än befinner sig ska det alltid finnas en livlina för henne.
Öppnar man en låda vid kassan ligger... fyra par av hennes glasögon!
Mitt på köksbordet, tre par!
I bordslådan vid kaffehörnan: två par!
Nu senast hittade jag ett par av hennes läsisar på knivmagneten i köket. Jag vet inte om hon tänkte att hon skulle hacka igenom limpan med hjälp av skalmarna eller om hon skulle rosta brödet genom glaset...eller om hon kanske bara ville veta vad hon åt. Men hennes taktik är helt vattentät.
Jag får nog också toppa formen och inhandla en 60-pack på Claes Ohlson.
Bara för syns skull.

Ur led är tiden

Jag är inne i ett stim. På tre veckor har jag förbrukat lika många armbandsur, av varierande prisklass. De bara går sönder och bär sig åt. Och det är ju helt förvirrande att inte veta vad klockan är. Tänk om man går på lunch tio minuter för sent?! Hemska tanke.
Den första klockan åkte som en projektil tvärs över lagret när armbandet gick åt helsk...a. Krasch, boom, bang och så var den sagan all. Vilke tur, tänkte jag, då får jag köpa mig en ny.
Men det dröjde inte länge förrän den nya klockan visade helt fel tid. Men batteriet är ju helt nytt??! Jodå, men förmodligen var sekundvisaren inte lika ny för den hade, av ren utmattning kanske vad vet jag, hoppat av och låg tvärs över hela urtavlan och liksom motade minut-, och timvisarnas framfart. Nu var det inte lika roligt att fixa ny klocka, det började bli, typ, tjatigt.
Grävde till sist fram en tjusig historia ur en låda hemma, guld- och silverfärgad länk, svart urtavla med små briljanter på. Partyklockan. Men nöden har ingen lag, så party fick det bli. Den höll i tre dagar. På tredje dagens eftermiddag var det full verksamhet därinne vid urtavlan. Jag blev alldeles yr av att kolla tiden. Det var de små briljanterna (vansinnigt äkta briljanter, NATURLIGTVIS) som hade hoppat loss och som ny yrde runt som ystra pop-corn varje gång jag rörde handen. Suck.
Sen dess har Domkyrkoklockan varit min räddning. Stort, tryggt klocktorn som visar rätt tid i ur och skur. Utan krims, krams och briljanter.
Jag ska bannemej lägga ett bud på Big Ben.

Återvunnen värdighet?

På mitt jobb är recycling ett stort begrepp. Vi har ljuslyktor av plåt med synliga spår av Tulips konserverade köttprodukter, bland annat. Och kondenserad mjölk. Varor gjorda av gamla konservburkar alltså. Så för guds skull, släng inte bara den tömda kaviartuben nästa gång, sprätta upp den och snitsa till lite käcka saker med hjälp av en tång från Claes Ohlson. Om man till exempel skulle få för sig att göra en doftgran till bilen, av plåt, så har man ju doften gratis... Bara ett tips, alltså.
Nåväl, nu när vi recyclar på så hög nivå väcks tanken att återvinning måste gå att applicera inom fler områden...jag tänker nu närmast på melodifestivalen. Nu är visserligen återvinning ett stort begrepp där redan, det finns väl inte en endaste truddilutt man inte hört minst hundra gånger i liknande arrangemang, det hör liksom till hela spektaklet. Det är inte riktigt det jag menar, utan vad jag allt ivrigare förespråkar ( efter dessa fyra uuutråkiga svenska uttagningar börjar man ju misströsta) är att man mer ska recycla rätt av, utan vidare krusiduller.
Om vi nu ändå ska komma sist i Europa kan vi ju lika gärna återvinna en redan jumboplacerad schlager. Sparar både tid, kraft och resurser. Och nerver.
Loa Falkman, kom tillbaka-allt är förlåtet!
Men det finns dock vissa gränser, ibland kan recycling vara ett rent fördärv. För det kan ju hampa sig så att den återvunna...låt oss säg artikeln, faktiskt dyker upp någon annanstans, och det vill man ju inte riskera. Och nu pratar jag om ChristerBjörkman. Då är det mycket bättre att stuva in honom i den garderob han en gång kom ut ur.

Språkövningar

Ibland behöver man bryta tristessen i vardagen. Men vad att göra när tillvaron känns tung?
Jo, gör som Ewerth och jag på jobbet, vråla och sjung finska psalmer inne på lagret!!!
Oslagbart, man blir som...ja...finsk på nytt.
Nu menar jag inte att vi behärskar korrekt finska, men vår hittepå-finska ligger...bra nära. Om man inte är så himla petig.
Det hela började för flera år sedan, i hissen mellan våningsplanen på jobbet. Alltså inne i själva butiken. (Det visade sig sedan vara ett smärre misstag då diverse kunder blev drabbade av någon sorts hörselchock och bara stirrade glasartat på oss när vi, mycket samlat, skred ur hissen på övre plan, men man lär sig av sina misstag.)
Ewerth tog plötsligt ton i en vemodig, karelsk sprättpolska (kanske?)och ylade så att hiss-spegeln skallrade. Själv förmådde jag inte sjunga med nåt vidare just den gången, jag hade fullt upp med att vika mig dubbel av skrattspasmer. Men äventyret gav blodad tand.

Efter den offentliga finsk-chocken var vi emellertid tvugna att finna en ny arena för våra arior, och lagret kändes som ett utmärkt alternativ. Tillräckligt bra akustik och tillräckligt folktomt. Och hej vad det sjungs där ibland! Och hittepå-finska är ett underbart språk! Det ligger så gott i gommen.
Jag kommer nu att avslöja en del av poesin i våra alster, och det enbart som en inspiration för er alla som enbart drömt om att låta som en finsk frikyrkopastor men aldrig riktigt vågat.
Lite sådär på förhand vill jag be alla eventuella finska läsare om ursäkt IFALL dessa ord skulle betyda någonting riktigt upprörande, men ett sådant sammanträffande hade varit en ren lyckoträff, sanna mina ord.
För vi har faktiskt ingen aning.

"Loijta spolja ... " Så börjar ALLA våra sånger. Och sen kan man fylla på med mer hittepå-finska allteftersom. känn efter det som ligger bäst i mun, så att säga.
Melodin är valfri, men vi rekommenderar varmt någon av de frireligiösa dängorna för att få det rätta trycket.
"Loiita spolja mycko"
Ewerth får alltid in den rätta melakoliskt klagande rösten när han sjunger, det låter lite som det svenska schillingtrycken, eller gråtlåtarna. " I en sal på lasarettet, där de vita sängar stå, låg en liten lungsjuk flicka..."
Och så lyckas han ALLTID peta in ett "Lactacyd"i texten så att det låter helt trovärdigt. Jag är faktiskt jäddrigt avundsjuk på det.
"Loiita spolja mycko Lactacyd"
Svårare än så är det inte.
Andra språk som också är bedårande att sjunga på är låtsas-tyska, rotvälsk-franska och maroschka-ryska.
Lycka till!

"Vita vidder- gnistrande skare" utan family four

Nynnar den gamla slagdängan när jag inspekterar världen utanför. Herredumilde så mycket snö! Det bara vräker ner! Tvärs emot alla trafikuppmaningar var vi ute och körde i eftermiddags, (vi var på bäbiskoll hos treveckors-klimpen, då trotsar man gärna ALLA väderlekar). Vi pulsade i snö upp till knäna och trodde vi kört för långt och var framme i Kiruna eller nåt. Men gatuskylten skvallarde om att vi befann oss på rätt adress.
Denna ovanligt snöiga vinter väcker minnen från barndomens vintriga lantskap, och som i en journalfilm minns jag favoritscener från förra århundradet...
Vinterfavoritminne?
Tidigt sjuttiotal, när pappa spräckte byxorna, ritsch ratsch från gylflinning till rygglinning, under en extra lyckad åtta. Stort jubel från alla åskådare.
"Go for it dad!"

Välskyltat nöje

Var och avverkade ett par rundor på Valhalla i morse.
Yippee, bara sju omgångar kvar av tio-kortet!
Eller kort och kort, det är mer som ett band man har runt armen där det på något tekniskt, underfundigt sätt är inprogrammerat hur många gånger man passerat in genom spärrarna. Mitt är ju fortfarande rätt så oanvänt, tyckte till och med att det dammade lite när jag använde det i entré-spärren i morse...säkert inbillning.

Det är alltid en happening att gå på Valhalla, det händer så mycket nytt.
Ja, nu menar jag inte inredningsmässigt, för mosaikväggen är densamma som på femtiotalet och ducharna har väl inte bytts sen min skolgång, tre droppar i fem rader. Nä, men Valhalla måste vara branschledande när det gäller skyltar och plakat. För det finns förbudsskyltar och uppmaningar precis överallt. Man har fullt upp med att läsa och ta in all information, nästan så att man glömmer ta på sig baddräkten. Men då finns det händelsevis en skylt för det med!
"Badkläder måste användas i bassängen".
Att bada där är helt vattentätt, så att säga, man vet precis vad man måste och vad man inte får.

Redan innanför dörren på damernas möts man av den första salvan;
"Förbjudet att gå in med skorna på"
Och så är det en stor stoppskylt på entrèmattan. "STOPP! TA AV DIG SKORNA!!!"
För att riktigt försäkra sig om att alla förstått budskapet står det två koner med en kedja mellan, som man måste passera på väg mot förvaringsskåpen. Det hänger en skylt mitt på kedjan -"Här slutar skogränsen". Okey, vi fattar.
Skylten bredvid upplyser om att mellan vissa tider kan det befinna sig manlig personal i duschar och omklädningsrum. Här vill jag bara lägga in en brasklapp och uppmana er att inte hoppas för mycket. Min simkompis, hej Cecilia!, och jag simmade riktigt frekvent för några år sedan och vi lyckades aldrig pricka in någon manlig fägring där överhuvudtaget, så det är allt lite falsk marknadsföring.

På väg in mot duscharna kommer nästa uppläxning;
"Du MÅSTE duscha innan bad i bassängen" och strax bredvid den mer konkreta "FÖRBJUDET att duscha med badkläderna på". Mmm, här gäller det att ha tungan rätt i mun, annars kanske man blir portad, vad vet jag.
När man väl duschat och är på väg ut mot bassängen och kastar en blick på väggen bredvid där bubbelbadet finns möts man av en riktig anslagstavla. Fyra skyltar bredvid varandra. Utdelning av läsglasögon vid entrén borde vara obligatoriskt.
"Förbjudet att bada under rengöring" Cecilia, där hör du! Och sen följer en 10-punktslista som exakt beskriver hur och vad man får och speciellt INTE får göra under själva bubblandet. Ett plakat riktar sig speciellt till alla gravida, hann faktiskt inte läsa den, men det är förmodligen förbjudet att föda i vattnet.
Till min stora besvikelse var min favvis-skylt bortplockad till förmån för en tamare uppmaningsskylt vid kallbassängen. Jag gillade mer det direkta förbudet "Ej hopp och lek". I åttagradigt vatten. Man undrar ju lite ängsligt om armviftningar och djupa andetag på grund av det iskalla vattnet är alldeles för ystert och går under rubriken lek, så jag har alltid tyckt det är bäst att avstå.

I korridoren på väg ut mot bassängen får man den sista duvningen, innan Valhalla-ledningen tycker att man är mogen för att faktiskt bada. "Stopp, du har väl badkläder?" Och så är det bild på lämpliga badutstyrslar. Lite oroad över att min baddräkt inte har riktigt så högt skuren siluett som den på bilden smyger jag ner i bassängen och kan börja plaska.
Inne i själva badhuset är det förvånansvärt skyltfritt. Det enda som finns på väggarna är reklam, bland annat för Börjessons båtar. "När du är trött på att simma. Ring Börjessons". Efter tjugo minuter i bassängen inser man att Börjesson nog inte har några avgångar så tidigt på morgonen eftersom man inte sett en enda båt lägga till. Det är bara att kajka vidare.

Efter avklarad simtur är det bara att pusta ut, duscha och slappna av i saunan...ABSOLUT INTE. Nu gäller det verkligen att inte tappa fokus och balla ur, för inne i bastuområdet kommer nästa skylt-skur.
UTANFÖR bastun får man klart för sig att det är så gott som förbjudet att prata där inne. Man får inte heller ens tänka tanken att sätta sig med badkläder på och man får DEFINITIVT inte sätta sig utan handduk.
Leken "inte nudda bänken" är alltså att föredra, och jag som inte är så bra på jämfota upphopp har aldrig förstått hur man tar sig upp på översta toften utan att använda de lägre som trappsteg, så jag har alltid mycket beskedligt lagt mig på nedersta bänken. Under största möjliga tystnad.
INNE i bastun kommer de avslutande förbuden, det är helt klart och tydligt förbjudet att äta inne i bastun, och man ska inte ens fundera på att ha med nåt att dricka. FÖRBJUDET, nämligen.
Att grilla korv på bastuaggregatet och äta inne i duschområdet står det inget om, men jag kan aldrig tro att det är tillåtet.

Efter att ha uppfört mig som en exemplarisk medborgare så länge är jag helt matt och utsvulten när jag kommer hem. Med två stadiga mackor och en balja té på en bricka balanserar jag in i vardagsrumet. Skvätter ut lite té på vägen. Jag halvligger i soffan med fötterna uppe på bordet MEDANS jag äter. På grund av den kraftiga lutningen halkar osten av och landar på bröstet. Mmm, flottfläckar! Och brödet smular VÄLDIGT, det dröser på både mig, soffan och mattan. Visualiserar en skylt framför mig "FULLT TILLÅTET ATT SÖLA"
Sug på den du, Valhalla!

Nya tecken i skyn och i dyn...

Det finns vårtecken - positivt, mysigt och efterlängtat. Och så finns det ålderstecken, och de är...motsatt. Men trots att man motarbetar både årsringar och gäddhäng så nog sjutton finns det där till slut. Inte mycket att göra åt. Förutom att vända på tänket.
Jag har en arbetskamrat som fyller 60 till hösten. Han har en mer filosofisk inställning till tillvaron.
"Jag tycker att jag är i en spännande ålder. Om jag sätter mig ner vet jag inte om jag kan resa mig upp igen."
Så sant.
Så det gäller att ta fram det positiva tänket när kropp och själ krackelerar.
-Vad roligt att jag äntligen fick lite bulldog-häng strax öster/väster om munnen!!! Nu kan jag tydligt se att jag tillhör mammas Blomqvistar-släkt, som utseendemässigt är avlade på samma bulldog-kennel allihop! Och jag har ju även humöret. Lagom aggressiv.
-Vad trevligt att bråcken och åderbristningarna syns tydligare och tydligare, jag har hittat så många skojiga linjer på bakbenen. Som ett floddelta. Nu behöver jag inte tatuera mig!
-Vad kul att jag lägger på mig ett par kilo varje år, då blir jag mer vadderad och bryter inte bäckenbenet om jag halkar!
Det gäller alltså att ha fokus på problemlösning när nya situationer uppstår.

Jag hittar inte längre ögonfransarna när jag ska måla på mascara, trots att jag nästan flyttar in i badrumsskåpet för att komma närmare spegeln. Jag vet att fransarna är där någonstans men jag ser dem inte.
Problemet löses genom att man målmedvetet och energiskt klaffsar på mascara där man tror sig veta att fransarna befinner sig. Och det gäller att ta i ordentligt så man åtminstone prickar in några av de små rackarna, man får inte snåla med innehållet. Den överblivna svärtan torkas sedan framgångsrikt bort med närmaste badhandduk. Det funkar, fråga vilken fjortis som helst.
Hur slutresultatet blir är inte så himla viktigt. Det ser man ju inte i alla fall.
Nemas problemas.

"Livet är som en Flumeride-stock, skvalpigt och gungit med höööga backar och hisnande nerförsstup. Det gäller bara att luta sig tillbaka, garva och enjoy the ride"
Raggan sa dessa bevingade ord.

Vad har jag missat?

En ny sport är född! Ja inte för er kanske, men för mig. Eller sport och sport, ett nytt begrepp i alla fall. Jag satt här i min egen OS-soffa och blev upplyst. En vit fläck på min kunskapskarta ändrade färg och blev...tja, vit för det rör ju sig ändå om vintersport.
Det var Nordisk Kombination. Que´? sa vi och studerade TV-sändningen närmare.
Men det såg ut som tidigare, grabbar i för stora våtdräkter glidandes ner för ett stup på nagelfilar. Backhoppning. Vi verkligen detaljstuderade startfälet på jakt efter synliga Nordiska bevis men nähä. Inte en kräfthatt eller haklapp i sikte någonstans. För Nordisk kombination måste ju ändå betyda surströmming, snaps och en liten kräfta? Man kastar sig lite småpackad nerför slänten med haklappen fladdrande i solnedgången, den som överlever vinner. I sann vikinga-anda.
Men vi var helt fel ute. För sen skulle grabbarna ha åka-fort-tävling på skidor. På samma skidor de hoppat med, hade man ju önskat, men icke. De bytte nagelfilarna mot vanliga, smala skidor och forsade fram i spåret med snoret flaxande i fartvinden. Precis som vanligt.
Men det är alltså denna kombination som är typiskt nordisk, back-och fortåkning på skidor.
Om man bara hade vetat! Då hade man ju kunnat öva!
Det måste vara en skam för fosterlandet att man inte en enda gång provat på den typiskt nordiska backhoppningen.
Fast när jag tänker efter...på 70-talet åkte syrran och jag och alla andra ungar i Andalen mini-skidor i "Tant Inga-Lills backe" och mer än en gång har man kraschat in i buskagen bredvid efter att ha tappat kontrollen över de röda plastlaggarna i det hembyggda guppet.
Herregud, jag ÄR nordisk!!!
Men för mer nytillkomna tittare borde ju utövarna av tävlingen förstärka de nordiska attributen så att man klart och tydligt kan skilja dem från vanliga back- och fortåkare.
Varför inte en sån där knäckebrödring runt ena staven?
Jag ska lägga in förslag till olympiska kommittén.
Tills vidare ska jag ha spaning efter andra kombinationer som jag missat.
Gud vad spännande!

Stiltips från coachen

Så här i OS-tider blir det ju lätt fler timmar framför burken oavsett om man är sportnörd eller inte, för har man egentligen något val? Det är skidskytte, backhoppning, och andra mer obegripliga sporter på nästan varenda kanal, så det är svårt att värja sig. Idrotten är liksom en liten värld för sig som tillåts svulla över alla bredder, och den är alltid på dödligt allvar för alla inblandade parter. Men hur många ingående reportage om Foppas uttänjda ledband ska en vanlig dödlig orka med utan att försmäkta och till slut böna och be om en önskerepris av alla avsnitt i Tv-serien Hem till gården utan avbrott? Jag bara frågar.

Utvecklingen går i alla fall framåt, eller bakåt, och nu börjar även idrotten ramla ner från viktighets-piedestalen och utsätts för samma plåga som drabbat precis alla andra offentliga branscher.
Jag pratar om Modebloggarna.
Dessa tolvåriga tjejer, typ, som i varenda spalt i varenda tidning ska terrorisera oss med det senaste från modesvängen och alla dess dooos and don´t.
Pliiis bespara oss, för vem fucking bryr sig?
Nu hade i alla fall den lilla snärtan Ebba von Südow fått det hedervärda uppdraget att sätta betyg på olika nationers landslagdräkter.
Rafflande läsning. Gäsp.
Men på något sätt hade ändå reportaget satt sig någonstans i bakhuvudet och spelade små spratt när vi nu på eftermiddagen degade framför eftermiddagssändningarna. Det var backhoppning, skridsko och short-track, inte precis mitt förstaval inom vintersport i vanliga fall men med Ebbas modeskola i bakhuvudet blev det riktigt livat.

So, here it comes, Raggans styling-betyg på vintersporteliten:

Backhoppning: Hur tänkte de? Sparkdräkt i barnvagnspolyester. Skipants där man dragit hällan över pjäxan. Ger en tydlig åttiotalskänsla. Retro men fel retro. Dålig passform på våtdräkterna. Och så åker de på gigantiska nagelfilar. Reklam från loreal eller nivea under laggarna hade varit det enda rätta.

Skridsko: Passform...här talar vi tight. RIKTIGT tight. Fullständig varudeklaration på det skrinnande grabbarna. Dräkterna är som speedo-badbyxans vintriga storebror. Ett extra minus för det kala glappet mellan skridskodräkten och själva skridskon. Har de nylonstrumpor i skrillorna? 5-pack från Lindex, färg "suntan". Ser ut som Håkan Hellström på is. För korta långbyxor eller för långa kortbyxor.

Freestyleskidåkning: USA kammade hem guldet i backen men hur såg hon ut? John Blund-inspirerad vindtygsoverall med natti-natti stjärnor. Pyjamasen från husvagnssemestern 1983? Halsduken-recyclad av den gamla fleecefilten som tidigare låg i hundkorgen hos Golden Retrievern Rupert. Donna Karan where are you?

Shorttrack-skridskor: Det verkliga bottennappet.
Man undrar, är detta Smurf-VM? Blått-blått-litet-tight. Som smurfar på speed. Och hjälmarna, återanvända cykelsadlar? Den där barnvarianten i frigolit.
Hela racet påminner starkt om en Disneyfilm där alla Knattar, Tjattar och Fnattar åker skridksor på dammen. Och Canada-smurfen har röd dräkt med blåa löv(? )i sin röv.
Frågorna hopar sig;
Har de ens snuddat vid tanken att vidtala en modecoach?
Är det Bert Karlsson som har designat?
Tar det verkligen sporten på allvar själva?
Kan inte vara möjligt.

Ser nu med förnyat intresse fram mot att mode-kommentera både bandy och bob.
Tack Ebba!

mission accomplished

Ibland måste man bara ta sig i kragen och få saker gjorda. Få ändan ur vagnen, dra ur proppen, accelerera ur startblocken. Get it done. För saker och ting gör sig inte självt, har man märkt.
Och jag är en riktig sölkorv, har riktigt svårt för att komma till skott, även om det är trevliga saker på gång. Det är "igångsättningsmotståndet" som är så väl utvecklat, tror jag.
Men plötligt händer det. Man summerar ner sin situation, ser att här behövs åtgärdas, och så GÖR man det. Bara så. Ta-da......klart!
Som idag. Vilket race, vilket flyt, vilka åtgärder. Jag blir nästan rörd över mig. Jag har bockat av uppdragen på löpande band. Jag summerade och jag agerade.

Reflektion 1 : 10-kortet på Valhalla som fortfarande har 9 simningar kvar bör användas innan det växer spindelväv på det/ inte gäller längre/ Valhalla byggs om till skateboardbana.
Åtgärd: Gå och simma. Did that, done that. Hittade baddräkten, glömde inte handduken, hade både shampo och HÅRINPACKNING med som jag tjoffsade i och hade i barret i bastun, weow-överkurs!

Reflektion 2: Håret ser ut som kalufsen på en ledsen cockerspaniel. Gå och klipp dig. Och helst på en annan salong än förra gången för du var inte nöjd förra gången eftersom frissan hela tiden tjatade om hur gråhårig du var.
Hon nämnde säkert "GRÅHÅRIG" 12 gånger inom loppet av fem minuter bara för att jag skulle falla till föga och boka in färg och slingor för 8513 kr/strået. ALDRIG! Hade lust att bara svänga runt i snurrstolen, illglo på henne och väsa ur ena mungipan; HÅLL KÄFTEN OCH KLIPP!
Åtgärd: Ramlade in på salongen närmast hemmet. Jättetrevlig tjej, klippte som jag ville (wow, respect!) och hon tyckte mina hemtonade strån såg strålande ut. Trevlig människa!
Har nu bytt hundras, eftersom hon plattade alla strån VÄLDIGT platta, och ser nu ut som en glad afghanhund. Platt, platt, och spetsig nos. Voff.

Reflektion 3: Gå inte och gnäll om småsaker som jag är trött, hängig och bla,bla,bla. Gå till doktorn. Gör hälsokontroll. Nu vill man ju inte springa ner dörrarna till vårdcentralen så fort man har nageltrång, men jag är ju nylistad på Carlanderska och kan lika gärna gå dit och visa upp mig...och läkarbesök med intervall på tretton år kanske inte räknas som hypokondri?
Åtgärd: Hälsokontroll på Carlanderska.
Och här togs det prover i rasande fart för nu skulle minsann alla eventuella analkande tantkrämpor skådas i vitögat. Och så påpekade hon att det inte behöver gå tretton år till nästa hälsokontroll. Nähä. Vi får väl se om det finns någon lucka i agendan...
Men jag hade ett blodtryck som en tjugoåring, sa hon. Guuud vilken sympatisk läkare!
Exakt vad det innebar ville jag inte gå in på, ifall det var lite fjolligt eller nåt. Jag ville bara njuta av min stund i rampljuset, av blodtrycksframgången.
Tur att vi inte började diskutera vikten.

Summa summarium: Hela dagen utvecklade sig till att bli ett gigantiskt Kinderägg, tre överraskningar på ett bräde... fasen också, nu blev jag sugen på choklad.

Staying Alive

Nu är filmfestivalen avslutad och som vanligt var det väl någon finsk/rysk/spansk/armenisk samproduktion som fick alla kulturskribenter att unisont göra vågen och utbrista i lovord såsom Mästerverk! En avslöjande samtidsskildring! och Årets viktigaste film.!
"Matti sätter potatis en tvärkulturell dramadokumentär med bitter eftersmak i samklang med de latinska värdegrunderna i en tid av anarki och missväxt".
Själv hade man inte fattat ett dyft av storheten med just den rullen utom att man förmodligen uppskattat Törnrosasömnen man hamnade i redan vid förtexterna. Uppfattningarna om vad som är kvalitetsfilm eller inte går så att säga vitt isär.

Man kan bara kolla här hemma och se hur olika filmer vi väljer. Personligen gillar jag när de flesta av karaktärerna står på benen hela filmen ut. Ja, lite svinn får man ju räkna med men flertalet ska i alla fall vara i livet när eftertexterna börjar rulla.
Sonen däremot har inte alls de referensramarna på en bra film. Där får det gärna dissikeras och huggas lite till höger och vänster och en och annan rejäl skottlossning livar ju alltid upp. Men faktum är att även han har en gräns för vad som är sevärt. Vi började kolla en bedrövlig skapelse häromsistens, redan efter 1,5 minut hade huvudrollsinnehavaren bangat in på en stor, privat middag, svingat sig i lampkronan och slaktat i princip alla 25 personer runt matbordet inklusive kocken och hunden.
Och där tyckte till och med sonen att det fick vara nog.
Thank god, hade vi fortsatt titta hade väl även filmarbetarna strukit med.

Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa den filmen, jag menar vad hände sedan? Det fanns ju ingen handling kvar och alla karaktärer stendog. Gick filmen automatiskt över till en dokumentär om hur man tar bort fläckar på vita linnedukar? För där var det fläckar kan jag säga. Av alla det slag.
Är det kanske så att ju fler som dör, desto billigare produktion? Det kanske förhåller sig så i filmbranschen att gaget blir dyrare ju längre skådisarna är med i filmen. Så det gäller att göra sig av med så många som möjligt i ett tidigt skede.
Man kanske borde införa ett helt nytt system för att publiken lättare ska kunna avgöra om det är lågbudget eller top-quality?
Längst bak på filmen där det redan står regissör, genre och hur lång filmen är ska det även märkas ut hur många skådisar som är med från början/ hur många som är kvar när filmen slutar. Och det är DÄR kvaliten ligger.
"Hela ensemblen intakt till sista filmrutan"
Bingo! Det blir sex Oscars direkt.