Vissa är det skottpengar på

00:23 inatt vaknade hela lilla familjen och satte sig käpprätt upp i sina sängar.
VAD i h&#=?&e var det???
Ett ekande avgrundsljud inifrån gården, ett intensivt skrapande, enerverande ljud.
Yra av trötthet rusade familjen likt surrande myggor till fönstren för att skåda ...domedagen, marsianernas ankomst, gänguppgörelse av äkta italiensk maffiamodell, eller jag vet inte vad vi trodde. Det är mycket som hinner svischa förbi i huvudet på eaxt 1,8 sekunder i yrvaket tillstånd.
Men vad ser vi? JO, vi ser idiotgrannen på andra sidan gården som frenetiskt skottar ingången till deras entrédörr. I sin stora fula pälsmössa skrapar han asfalten så att ljudet fortplantar sig som i en resonanslåda, en högtalare där alla huskroppar som ligger runtomkring gården blir mottagare vare sig det vill eller inte. När klockan snart är halv ett på natten.
Hur tänker man då? Inte alls, uppenbarligen.
Vissa borde det vara skottpengar på.

Bannlysning

Jag är bannlyst i Förenade Arab Emiraten!
Vet inte riktigt hur det gick till, kan vara den lilla försumbara detaljen att jag inte stavade Al Qaida rätt i förra texten, eller så är jag helt enkelt bannlyst tillsammans med 95% av allt annat västerländskt påfund som florerar på nätet.
Huvudsaken, för mitt vidkommande i alla fall, är att jag tack vare detta känner mig både viktig och utvald. Som om det jag skriver betyder något! Att det upplevs som ett hot mot det traditionella värdegrunderna i det Arabemiratiska väldet. "Stoppa henne-låt kamelerna stampa på hennes dator!!!"
Men jag förstår, det är verkligen tunga ämnen vi berör. Bara själva yppandet att det KAN bli stopp i golvbrunnen eller att det existerar en butik vid namn Ikea som inte har alla varor inne HELA TIDEN borde få vilken shejk som helst att bli blek av fasa. "Denna förfärliga grå diskbänksrealism, huuuu."
Nä, fram för mer "kontaktsidor" med kinesiska och ryska donnor i hel- och halvfigur, det är sånt som gör att Arabemiratet snurrar som det ska!!!

Lagen om alltings jävlighet

Ibland (oftast) är livet lite lagom småmotigt.
Toapappret tar slut vid minst lämpliga tillfälle, mjölken är på upphällningen (typ alltid eftersom man uppenbarligen närt en kalv i hemmet), det är hål på det enda svarta strumpbyxeparet precis när man ska hasta i väg och istället får dra på sig de inte lika diskreta tuggumirosa tightsen man köpte för att "det var en sån kul färg och jag blev glad" och deodoranten lade av när man precis rullat den första armhålan. Suck och stön.
Inget av ovanstående är egentligen "hela världen" men ihopslagna kan de göra livet lite stånkigt.
Min far har en gång för alla summerat alla livets små fötretligheter i en kort och kärnfull rubrik;
LAGEN OM ALLTINGS JÄVLIGHET.

MEN ibland, och bara ibland, åker man i gräddfilen. Allt bara funkar. Och man bara håller andan, åker med, njuter och hoppas att den lille djävulen som alltid ställer till det annars inte ska märka nåt.
Exakt vad är det som händer då?
Står stjärnorna extra gynnsamt på himlavalvet, slog en gammal spådom in, var det the guardien angel som var med och lade allt till rätta eller var det den egna auran som tillsammans med kosmos, universum, intuitionen och solar plexus av egen kraft skapade denna drömtillvaro?
Faan vet.
Men TACK för att mattan vi jagat på Ikea ända sedan i slutet av september ÄNTLIGEN åter var inkommen.

Självmordsbombare?

Vad gör man väl inte för amore mio?!
Brummade upp till Landvetter idag och hämtade hem globetrottern som gjort ett nerslag i Karibien i en vecka. Jädrans vad det snöade, flingorna var obscent stora, som om någon stod och kastade hela paket med blöt bomull över oss!
Och det slirade och krasade och lät under bilen när smömodden smaskade mot bilens underrede, och jag var allt annat än kaxig när jag krampaktigt parerade med ratten genom snöhögarna. Ratten liknade en åtta, så hårt höll jag, livrädd att köra av vägen och hamna i en slänt strax innan Landvetter big center. Vad fasen skulle vi göra där? I slänten alltså.

Men det fanns ju ANDRA som inte var lika klena i nerverna som jag. Busschaffisarna körde som dårar på vägen, helt omedvetna om att det var full snöyra, underkylt och risk för släntkörning a la carte. Buss 100, HALLÅ ALLTSÅ, vägens värsting både dit och hem. Nästan prejade oss när den körde förbi och skvätte iväg moddklumpar och slask så vi trodde plåten på bilen skulle rämna. IDIOT!!! Bara för att du är självmordbenägen så kanske inte vi är det.
Efter denna lilla njutningsbara tripp vet jag nästan med bestämdhet att al Caida (stavning, någon???) har träningsläger för sina själmordsbombare här. Nyrekryterna får köra buss för Västtrafik.
Övning 1 i NYBÖRJARKURS FÖR TERRORISTER:
Aldrig nudda bromsen-Omkörning/prejning på igensnöad motorväg vid middagsrusning.

Om inte flodhästmadamen Hippolina Gustafsson hade haft fullt upp med att hålla fordonet i styr så hade hon gått till attack.
Och DÅ skulle även Västtrafik-chaffisen varit självmordbenägen. HA!

Desperate housewife

- Hoppsan vad händer- vattnet stiger, ylade min trettonåring ängsligt från badrummet när han tog den avslutande kvällsduschen för en halvtimme sedan.
(Den fjärde duschen idag, och bara 30 min åt gången. Här är familjen som energisparar!!!)
- Det kallas stopp i golvbrunnen, suckade hans luttrade moder tungt och ljudligt.
-Det är typ översvämning i hela badrummet, klargjorde sonen.
- Trevligt- i got the picture, sa den heliga modern och började göra en utgrävning i skåpen efter propplösare, klorin, ta väck, gå bort, försvinn, ja vad faen som helst.

Medans sonen, nyduschad och fräsch, borrade ner sig i soffhörnet för en avslutande söndagsfilm, skred den heliga modern till verket och bände sig ner i golvbrunnen. Avlägsnade två stinkande paddor i upplösningtillstånd, åtminstone såg det så ut till både färg, form och lukt, och 80% av allt hår från en ordinär peruk. Mysigt.
Ett perfekt avslut på helgen.
Visst är livet en enda lång happening?!

Animal-look-alike

När jag var yngre och kunde, efter ideliga löparrundor i Slottskogen, kategoriseras under rubriken "vältränad" sa en kompis till mig att jag var som ett Gotlandsruss. Liten och yster med stabilt psyke och humör.
Nu är den liknelsen ett minne blott, och ett stackars Gotlandsruss hade gråtit vid den orättvisa liknelsen. Jag kan definitvt inte kallas vältränad längre, det enda som kan sparas sen den tiden är just "väl".
Väl lat, väl träningsovillig, väl lönnfet.
Så det var helt enkelt tvunget att fundera lite över vilket djur som nu matchade min personlighet bättre, som den jag är idag.
Efter ett djurprogram på TV i höstas gick det plötsligt upp för mig att jag har ett alter ego i djurvärlden. FLODHÄSTEN!
Allt stämmer; korta ben, tjockast på mitten och ett JÄDRA humör!!!

Greetings from Hippo Gustafsson

In to the woods, Tiger

Under flera veckors tid pågick ju en intensiv massmedial Tiger-jakt efter gulle-golfarens häftiga höftsvingar som utspelade sig utanför golfbanan. I alla kvalitetstidningar värda namnet typ Årets Strunt, Hänt i vecket och Skvallers med mera, skrevs det miljoner tecken om den snaskiga affären. Och vi vet ju alla att det som står i de tidningarna är JÄTTESANT.
Så vi/jag läste med nyfikenhet mycket av det som skrevs, för man ville ju VETA och hålla sig uppdaterad med latest news.
Dessutom fick vi på jobbet såå mycket roligt att diskutera under fikapauserna. Bland annat i form av det ena tigerskämtet sämre än det andra typ;
Det har blivit populärt med en ny typ av safari i Afrika. Safari-golf. Jaga tiger med golfklubba.
En ny golfterm har fötts. Nu finns inte bara eagle , birdie osv. Nu kan man även göra en Tiger, hole in one utan golfklubba. Men med två bollar.
Ingen kvalietshumor, men inspirerande var det.

Själv fastnade jag för ett reportage om någon av Tigers fyrahundrafyrtio älskarinnor med den smaskiga rubriken, "Hon låg med båda samtidigt". Intressant. Och så var George Clooney med i bilden också. Jag blev alldeles konfys över detta. Inte så att jag hade några moraliska förväntningar på vare sig den käre George eller Woodie, utan jag funderade på en helt annan sak. Hur löser man det där rent tekniskt/praktiskt?
Har herrarna hälsat på varandra innan, i hallen? Presenterat sig hastigt med för- och efternamn, slängt av sig kläderna, tröjan upp på hatthyllan, kallingarna i paraplystället och så har de sprungit in i sovrummet och kört igång, samtidigt? "Kom igen nu, på tre. Ett-två-tre..."?
Eller har de helt gentlemannamässigt delat upp, låt säga att hon heter Anna-Karin, mellan sig? "Tar du aktern, så lägger jag till i fören"
Eller väntade de tålmodigt på sin tur? "Om du gör utslaget så tar jag över i bunkern."

Svåra frågor som jag ivrigt ville ha svar på. Nu visade det ju sig att hon hade dejtat en åt gången utan den andres vetskap, typisk tråkmåns, och männen i fråga hade inte träffats. Åtminstone inte just då. Synd, för de hade ju haft något gemensamt i alla fall.
Nåja, jag har nu fått något att fundera över. Det man för övrigt kan SPEKULERA över är om Tiger Woods ligger bakom TV-reklamen som nu rullar för den gamla trotjänaren Tiger-balsam? För att mäkta med kostnaderna för skilsmässan...
Och varför säger inte hans svårt plågade fru Elin något i massmedia?
Jo för vi svenskar vet ju ända sedan andra världskriget att en svensk Tiger. Ha-ha-ha.
Men enligt en redan nämnd kvalitetstidning visste den kära Elin redan innan bröllopet att Tigern var ute och prasslade i vartenda snår han kom åt. Om han lovade sluta gick hon med på giftermål. Men hon borde väl ha vetat att ränderna aldrig går ur en tiger. Zebra.
Många tankar, många frågeställningar och många spekulationer.
Den enda sanningshalten i detta högkulturella resonemang är väl att både Tigers äktenskap och hans karriär nu har gått käpprätt åt skogen.
Straight in to the Woods!!!

Opposites attracts

Om några dagar skickar jag iväg maken på en enveckas resa till sin dotter i Guadeloupe. Jodå, Karibien. Jodå, sol och stränder och jodå, han kommer att komma hem frisk, brunbränd och utvilad.
Jag är faktiskt inte så värst avundsjuk (nu ljuger jag) och jag unnar honom verkligen denna semester (nu ljuger jag inte). Vad mina farhågor beträffar handlar de om vad som händer när han kommer hem. Hur ska vi då kunna hitta en gemensam plattform? För han kommer att framstå som hälsan själv, jag kommer att se ut som något urblekt svampigt de draggat upp ur hamnkanalen.
Han, behöver nämligen bara femton minuter i solen och så är han välgräddad, jämnt pepparkaksbrun över hela kroppen, medans jag, behöver en veckas målmedveten, ihärdig solning för att komma upp i normalfärg. Och någon solning är inte aktuell för mig den närmaste framtiden (läs typ sex månader)
Hur kommer detta att te sig, rent stilistiskt när han kommer hem? Hur ska jag överbrygga denna bråddjupa ravin som snart gapar mellan oss?

Kanske kan jag montera fast någon slags högtalare på ryggen och spela låtar som "Ebony and ivory" eller "Black or white" med Michael Jackson när vi är ute och rör på oss, och allvarligt hävda att vi är ett medmänskligt jämlikhetsinslag som vill tydliggöra vissa differanser hos olika individer, en del blir solbrända andra inte...
...eller så kan vi helt enkelt vara ett kulturbidrag i stadsbilden, en installation fritt skapad utifrån Elsa Beskows barnböcker sedda ur ett genusneutralt perspektiv. För vi har vänt på begreppen och är Farbror Brun och Tant Blå (eftersom jag vintertid lämnar det vita skinnet och mer drar åt ljusblått)
Herregud vilken bra idé, vi kan nog till och med söka kulturbidrag!!!

Nu är den förbannade julen slut..

Ääääntligen är den allra sista julpinalen nerpackad där den hör hemma och det är dags att skåda framåt mot våren. Vi drog på det lite extra i år, vi passerade tjugondag Knut med ett par dagars marginal, men sen, jädrar i min låda satte vi turbofart och rev ner hela julevangeliet med tillbehör på nolltid. Ritsch Ratsch och Fillibom. Inte en tomte så långt ögat kan nå, om inte maken tittar sig i spegeln alltså, inte en röd rosett, inga eftersläntrande små julbockar kvarglömda i nåt hörn och ingen julefrid. Håller med Mauro Scocco när han sjunger "Jag är glad att det är över, är glad att det är slut..."

Lika stämningsfullt (och stressande) som det är att plocka fram jullådorna och adventsstakarna så där i mörkaste december, lika fantastiskt befriande är det att få bort skiten ur fönsterbrädor, i hyllor och från golv. Bort, bort, bort, och fram med vårmarkörer som kan ge svagt hopp om ett friare liv, utan termobyxor, curlingkängor, åtta tröjor och missklädande mössor. Till exempel ett fång tulpaner, ah wonderbar!!!
Men nu måste jag vårstäda. Faen också det finns alltid en hake.

Nature strikes back!

Visst är det gräsligt med alla krisrapporter rörande växthuseffekten och dess väntade negativa följder för världen vi lever i, MEN man kan ändå inte låta bli att fnissa åt denna lilla...manöver, detta spratt naturen nu spelat oss alla, såväl gemene man som välutbildade och självutnämnda experter.
Här har det skrivits spaltmeter efter spaltmeter i den ena seriösa tidningen efter den andra om hur växthuseffekten kommer att ge oss mildare väder med tö, blask och floder av regn. Men så TJOFF, helt oväntat smäller det till och blir iskyla och kallaste vädret i mannaminne på sina ställen.
NATURE STRIKES BACK!
"Här ska ni få för era förbannade profetsior hit och dit, det är ändå JAG som bestämmer, och ni kommer aldrig att kunna stävja mig!!!" sa naturen och svepte ett istäcke över stora delar av världen.
Respekt. Du bestämmer.

Ragna - gudarnas stridsmö

Tänk att jag en dag skulle växa i mitt andranamn, Ragna.
Länge, länge haaatade jag det fullkomligen, och tyckte att det var det värsta namn man kunde gå och bära på. Hur tänkte mina föräldrar egentligen?
Under hela grundskoletiden återkom ideligen andranamns-lustigheterna, man skulle fnissande berätta vad man hette i mellannamn, och sen skulle man tillsammans oja sig lite över det töntiga i just det namnet. Fy fabian vad jag avskydde detta. Jag ville så gärna heta Viola, Inger och Birgit som det andra flickorna. När jag efter mycket tjat klämde ur mig mitt...Ragna, var de andras missnöje med sina namn som bortblåst. Ingen kunde ju bräcka Ragna i avdelningen för totalt hopplösa namn.

Men nu, äntligen, har vi försonats, mitt namn och jag. Vi har till och med ingått ett förbund, och vi känner oss besläktade, ja rent av som ett med varandra. Mitt andranamn speglar nämligen precis min personlighet. Förutom att man kan skoja till det och kalla sig Raggan (som även döljer den åtråvärda titeln Ragata) så kan man rent historiskt hitta sitt existensiella fundament med hjälp av namnet.
Tänk fornnorden, asagudar och vikingar typ den teckande figuren Hagbard Handfaste. Och så Hagbards fru, Helga. Inför hennes vrede och oresonliga stridslystnad darrar Hagbard. Hon låter och morrar mycket, röjer och domderar men är hjärtans snäll innerst inne. Hade jag varit en seriefigur hade jag varit Helga Handfaste.
Förutom den ofrånkomliga kopplingen till ragnarök-jordens undergång, så personifierar jag dessutom betydelsen av namnet till hundra procent. Ragna-gudarnas stridsmö.
Ha-ha-ha, mina föräldrar visste precis vad de gjorde!!!

Var noga med researchen

Nytt år, nya föresatser, nya tag!
Skolorna tillbaka i vanliga rutiner så också man själv. Tillbaka till nu-är-det-tusanimej-dags-att-ta-tag-i-semesterformen. För nu går det fort fram till midsommar. Islossning någon gång i mars och då ska inte bara rattmuffen av, även skylande klädesplagg såsom döljande ulltröjor och hela lager-på-lager tänket åker in i garderoben. Semestern börjar hägra...och man är återigen för fet för sin bikini. En tradition så god som någon.
Men nu ska detta åtgärdas en gång för alla, (i år igen) och här ska det spänstas!!!
En superenkel åtgärd är att återinföra motionen i vardagen, i mitt fall tvångspromenaderna till och från jobbet. Inga ursäkter, det är bara att knata på. Tar bara 25 minuter.
Det gäller bara att motivera sig själv tillräckligt verkningsfullt, hitta rätt argument när det goda och det onda jaget slåss om utgången.
Min djupsinniga måndagsreflektion var att "det är ju så viktigt att man får lite dagsljus under denna mörka årstid". Super, det goda jaget vann. Grattis.

Visst, iväg klockan 07:21, pigg, glad, och alert. Nåja, jag gick iväg i alla fall.
Gradantal : Minus 11, riktigt kallt om skenbenen.
Halkfaktor: 100 %. Inte ett enda steg utan att underlaget spelade halkspratt.
Dagsljus: 0%
Alltså en viktig lärdom är ju att vid 07.21 en måndagmorgon i januari existerar inget dagsljus. Omvärlden befinner sig i någon slags svart sörpa som inte marinerar vare sig kropp eller själ i något slags välbefinnande eller annat hälsobringande tillstånd.
Det enda promenaden erbjöd var extrem halkrisk, förfrusna vader och en av mössan helt tillplattad frilla.

Hårstatus: Fluff-faktor 0%
Lårstatus: Förfrysningstendens 25%
Bårstatus, riskbedömning : 75% Nära lårbensbrott vid järnaffären Södra Vägen då vänsterfoten totalt överraskade högerfoten med en blixtsnabb glidtackling.
Vårstatus: 0%
Dårstatus: Som vanligt, 100%
Sensmoral: Kolla årstid, kolla väderstatus, kolla antal grader utomhus, eller som i detta fall, avsaknad av grader utomhus. Köp bråddar. Ta spårvagnen. Invänta våren.
Slarva aldrig med researchen.

Dagens hoppsan

Nuförtiden är det alldeles för lite "oj" och "hoppsan" och "vad hände nu då"?
Allt ska vara så allvarligt och pretentiöst, man får inte skoja till nåt, utan det är strama riktlinjer med budget, tillväxt och kompetens. Dödande gravallvarligt.
Men det är inte nyttigt för oss människor att hela tiden sträva efter det perfekta, vi klarar inte den konstanta pressen. Våra stackars överkokta hjärnor får både spatt och katarr och löper amok.
Vi ska inte ställa så stora krav på oss, våra små huvuden och övriga kroppar behöver lite andrum. Vad vi egentligen bör göra är att helt ge efter för oj-och-hoppsan-effekten, fnissa lite, lära oss att bara åka med och enjoy the ride. Och helt enkelt se vad som händer...
För inte kan vi styra så värst mycket i våra liv, egentligen? Inte i detalj i alla fall. För rätt vad det är så inträffar nåt helt oväntat-nej men oj då vad hände nu då?
När jag skulle försöka hitta tillbaka till min nyfödda blogg såg jag att det visst fanns en blogg till, med samma namn...Oj då, den hade visst jag också skapat i röran när jag skulle få till den första.
Hoppsan, kommer det inte att bli extremt rörigt för mig nu? Jo, förmodligen.
Dags att åtgärda? Icke.
Dagens hoppsan fullbordad.

Sluta tjata nu är det gjort!

Ha-ha-ha.
Fru får-aldrig-ändan-ur-någon-vagn-överhuvudtaget har till slut lyckats skapa sig en blogg, UTAN att stöta på större problem än att lösenordet inte var godkänt och att jag inte fattade hälften av vad jag skulle lägga in/inte lägga in och att jag inte har en enda bild ännu eftersom maken blåst ut allt gammalt material på datorn och det försvann...någonstans, eftersom backupen inte fungerade som den skulle. Men, det är petitesser i det stora hela. Nu är bloggen i alla fall nyfödd. Grattis. Hoppas du inte får kolik.