Ragna - gudarnas stridsmö

Tänk att jag en dag skulle växa i mitt andranamn, Ragna.
Länge, länge haaatade jag det fullkomligen, och tyckte att det var det värsta namn man kunde gå och bära på. Hur tänkte mina föräldrar egentligen?
Under hela grundskoletiden återkom ideligen andranamns-lustigheterna, man skulle fnissande berätta vad man hette i mellannamn, och sen skulle man tillsammans oja sig lite över det töntiga i just det namnet. Fy fabian vad jag avskydde detta. Jag ville så gärna heta Viola, Inger och Birgit som det andra flickorna. När jag efter mycket tjat klämde ur mig mitt...Ragna, var de andras missnöje med sina namn som bortblåst. Ingen kunde ju bräcka Ragna i avdelningen för totalt hopplösa namn.

Men nu, äntligen, har vi försonats, mitt namn och jag. Vi har till och med ingått ett förbund, och vi känner oss besläktade, ja rent av som ett med varandra. Mitt andranamn speglar nämligen precis min personlighet. Förutom att man kan skoja till det och kalla sig Raggan (som även döljer den åtråvärda titeln Ragata) så kan man rent historiskt hitta sitt existensiella fundament med hjälp av namnet.
Tänk fornnorden, asagudar och vikingar typ den teckande figuren Hagbard Handfaste. Och så Hagbards fru, Helga. Inför hennes vrede och oresonliga stridslystnad darrar Hagbard. Hon låter och morrar mycket, röjer och domderar men är hjärtans snäll innerst inne. Hade jag varit en seriefigur hade jag varit Helga Handfaste.
Förutom den ofrånkomliga kopplingen till ragnarök-jordens undergång, så personifierar jag dessutom betydelsen av namnet till hundra procent. Ragna-gudarnas stridsmö.
Ha-ha-ha, mina föräldrar visste precis vad de gjorde!!!