Jag är inne i ett stim. På tre veckor har jag förbrukat lika många armbandsur, av varierande prisklass. De bara går sönder och bär sig åt. Och det är ju helt förvirrande att inte veta vad klockan är. Tänk om man går på lunch tio minuter för sent?! Hemska tanke.
Den första klockan åkte som en projektil tvärs över lagret när armbandet gick åt helsk...a. Krasch, boom, bang och så var den sagan all. Vilke tur, tänkte jag, då får jag köpa mig en ny.
Men det dröjde inte länge förrän den nya klockan visade helt fel tid. Men batteriet är ju helt nytt??! Jodå, men förmodligen var sekundvisaren inte lika ny för den hade, av ren utmattning kanske vad vet jag, hoppat av och låg tvärs över hela urtavlan och liksom motade minut-, och timvisarnas framfart. Nu var det inte lika roligt att fixa ny klocka, det började bli, typ, tjatigt.
Grävde till sist fram en tjusig historia ur en låda hemma, guld- och silverfärgad länk, svart urtavla med små briljanter på. Partyklockan. Men nöden har ingen lag, så party fick det bli. Den höll i tre dagar. På tredje dagens eftermiddag var det full verksamhet därinne vid urtavlan. Jag blev alldeles yr av att kolla tiden. Det var de små briljanterna (vansinnigt äkta briljanter, NATURLIGTVIS) som hade hoppat loss och som ny yrde runt som ystra pop-corn varje gång jag rörde handen. Suck.
Sen dess har Domkyrkoklockan varit min räddning. Stort, tryggt klocktorn som visar rätt tid i ur och skur. Utan krims, krams och briljanter.
Jag ska bannemej lägga ett bud på Big Ben.
söndag 28 februari 2010
Återvunnen värdighet?
På mitt jobb är recycling ett stort begrepp. Vi har ljuslyktor av plåt med synliga spår av Tulips konserverade köttprodukter, bland annat. Och kondenserad mjölk. Varor gjorda av gamla konservburkar alltså. Så för guds skull, släng inte bara den tömda kaviartuben nästa gång, sprätta upp den och snitsa till lite käcka saker med hjälp av en tång från Claes Ohlson. Om man till exempel skulle få för sig att göra en doftgran till bilen, av plåt, så har man ju doften gratis... Bara ett tips, alltså.
Nåväl, nu när vi recyclar på så hög nivå väcks tanken att återvinning måste gå att applicera inom fler områden...jag tänker nu närmast på melodifestivalen. Nu är visserligen återvinning ett stort begrepp där redan, det finns väl inte en endaste truddilutt man inte hört minst hundra gånger i liknande arrangemang, det hör liksom till hela spektaklet. Det är inte riktigt det jag menar, utan vad jag allt ivrigare förespråkar ( efter dessa fyra uuutråkiga svenska uttagningar börjar man ju misströsta) är att man mer ska recycla rätt av, utan vidare krusiduller.
Om vi nu ändå ska komma sist i Europa kan vi ju lika gärna återvinna en redan jumboplacerad schlager. Sparar både tid, kraft och resurser. Och nerver.
Loa Falkman, kom tillbaka-allt är förlåtet!
Men det finns dock vissa gränser, ibland kan recycling vara ett rent fördärv. För det kan ju hampa sig så att den återvunna...låt oss säg artikeln, faktiskt dyker upp någon annanstans, och det vill man ju inte riskera. Och nu pratar jag om ChristerBjörkman. Då är det mycket bättre att stuva in honom i den garderob han en gång kom ut ur.
Nåväl, nu när vi recyclar på så hög nivå väcks tanken att återvinning måste gå att applicera inom fler områden...jag tänker nu närmast på melodifestivalen. Nu är visserligen återvinning ett stort begrepp där redan, det finns väl inte en endaste truddilutt man inte hört minst hundra gånger i liknande arrangemang, det hör liksom till hela spektaklet. Det är inte riktigt det jag menar, utan vad jag allt ivrigare förespråkar ( efter dessa fyra uuutråkiga svenska uttagningar börjar man ju misströsta) är att man mer ska recycla rätt av, utan vidare krusiduller.
Om vi nu ändå ska komma sist i Europa kan vi ju lika gärna återvinna en redan jumboplacerad schlager. Sparar både tid, kraft och resurser. Och nerver.
Loa Falkman, kom tillbaka-allt är förlåtet!
Men det finns dock vissa gränser, ibland kan recycling vara ett rent fördärv. För det kan ju hampa sig så att den återvunna...låt oss säg artikeln, faktiskt dyker upp någon annanstans, och det vill man ju inte riskera. Och nu pratar jag om ChristerBjörkman. Då är det mycket bättre att stuva in honom i den garderob han en gång kom ut ur.
tisdag 23 februari 2010
Språkövningar
Ibland behöver man bryta tristessen i vardagen. Men vad att göra när tillvaron känns tung?
Jo, gör som Ewerth och jag på jobbet, vråla och sjung finska psalmer inne på lagret!!!
Oslagbart, man blir som...ja...finsk på nytt.
Nu menar jag inte att vi behärskar korrekt finska, men vår hittepå-finska ligger...bra nära. Om man inte är så himla petig.
Det hela började för flera år sedan, i hissen mellan våningsplanen på jobbet. Alltså inne i själva butiken. (Det visade sig sedan vara ett smärre misstag då diverse kunder blev drabbade av någon sorts hörselchock och bara stirrade glasartat på oss när vi, mycket samlat, skred ur hissen på övre plan, men man lär sig av sina misstag.)
Ewerth tog plötsligt ton i en vemodig, karelsk sprättpolska (kanske?)och ylade så att hiss-spegeln skallrade. Själv förmådde jag inte sjunga med nåt vidare just den gången, jag hade fullt upp med att vika mig dubbel av skrattspasmer. Men äventyret gav blodad tand.
Efter den offentliga finsk-chocken var vi emellertid tvugna att finna en ny arena för våra arior, och lagret kändes som ett utmärkt alternativ. Tillräckligt bra akustik och tillräckligt folktomt. Och hej vad det sjungs där ibland! Och hittepå-finska är ett underbart språk! Det ligger så gott i gommen.
Jag kommer nu att avslöja en del av poesin i våra alster, och det enbart som en inspiration för er alla som enbart drömt om att låta som en finsk frikyrkopastor men aldrig riktigt vågat.
Lite sådär på förhand vill jag be alla eventuella finska läsare om ursäkt IFALL dessa ord skulle betyda någonting riktigt upprörande, men ett sådant sammanträffande hade varit en ren lyckoträff, sanna mina ord.
För vi har faktiskt ingen aning.
"Loijta spolja ... " Så börjar ALLA våra sånger. Och sen kan man fylla på med mer hittepå-finska allteftersom. känn efter det som ligger bäst i mun, så att säga.
Melodin är valfri, men vi rekommenderar varmt någon av de frireligiösa dängorna för att få det rätta trycket.
"Loiita spolja mycko"
Ewerth får alltid in den rätta melakoliskt klagande rösten när han sjunger, det låter lite som det svenska schillingtrycken, eller gråtlåtarna. " I en sal på lasarettet, där de vita sängar stå, låg en liten lungsjuk flicka..."
Och så lyckas han ALLTID peta in ett "Lactacyd"i texten så att det låter helt trovärdigt. Jag är faktiskt jäddrigt avundsjuk på det.
"Loiita spolja mycko Lactacyd"
Svårare än så är det inte.
Andra språk som också är bedårande att sjunga på är låtsas-tyska, rotvälsk-franska och maroschka-ryska.
Lycka till!
Jo, gör som Ewerth och jag på jobbet, vråla och sjung finska psalmer inne på lagret!!!
Oslagbart, man blir som...ja...finsk på nytt.
Nu menar jag inte att vi behärskar korrekt finska, men vår hittepå-finska ligger...bra nära. Om man inte är så himla petig.
Det hela började för flera år sedan, i hissen mellan våningsplanen på jobbet. Alltså inne i själva butiken. (Det visade sig sedan vara ett smärre misstag då diverse kunder blev drabbade av någon sorts hörselchock och bara stirrade glasartat på oss när vi, mycket samlat, skred ur hissen på övre plan, men man lär sig av sina misstag.)
Ewerth tog plötsligt ton i en vemodig, karelsk sprättpolska (kanske?)och ylade så att hiss-spegeln skallrade. Själv förmådde jag inte sjunga med nåt vidare just den gången, jag hade fullt upp med att vika mig dubbel av skrattspasmer. Men äventyret gav blodad tand.
Efter den offentliga finsk-chocken var vi emellertid tvugna att finna en ny arena för våra arior, och lagret kändes som ett utmärkt alternativ. Tillräckligt bra akustik och tillräckligt folktomt. Och hej vad det sjungs där ibland! Och hittepå-finska är ett underbart språk! Det ligger så gott i gommen.
Jag kommer nu att avslöja en del av poesin i våra alster, och det enbart som en inspiration för er alla som enbart drömt om att låta som en finsk frikyrkopastor men aldrig riktigt vågat.
Lite sådär på förhand vill jag be alla eventuella finska läsare om ursäkt IFALL dessa ord skulle betyda någonting riktigt upprörande, men ett sådant sammanträffande hade varit en ren lyckoträff, sanna mina ord.
För vi har faktiskt ingen aning.
"Loijta spolja ... " Så börjar ALLA våra sånger. Och sen kan man fylla på med mer hittepå-finska allteftersom. känn efter det som ligger bäst i mun, så att säga.
Melodin är valfri, men vi rekommenderar varmt någon av de frireligiösa dängorna för att få det rätta trycket.
"Loiita spolja mycko"
Ewerth får alltid in den rätta melakoliskt klagande rösten när han sjunger, det låter lite som det svenska schillingtrycken, eller gråtlåtarna. " I en sal på lasarettet, där de vita sängar stå, låg en liten lungsjuk flicka..."
Och så lyckas han ALLTID peta in ett "Lactacyd"i texten så att det låter helt trovärdigt. Jag är faktiskt jäddrigt avundsjuk på det.
"Loiita spolja mycko Lactacyd"
Svårare än så är det inte.
Andra språk som också är bedårande att sjunga på är låtsas-tyska, rotvälsk-franska och maroschka-ryska.
Lycka till!
lördag 20 februari 2010
"Vita vidder- gnistrande skare" utan family four
Nynnar den gamla slagdängan när jag inspekterar världen utanför. Herredumilde så mycket snö! Det bara vräker ner! Tvärs emot alla trafikuppmaningar var vi ute och körde i eftermiddags, (vi var på bäbiskoll hos treveckors-klimpen, då trotsar man gärna ALLA väderlekar). Vi pulsade i snö upp till knäna och trodde vi kört för långt och var framme i Kiruna eller nåt. Men gatuskylten skvallarde om att vi befann oss på rätt adress.
Denna ovanligt snöiga vinter väcker minnen från barndomens vintriga lantskap, och som i en journalfilm minns jag favoritscener från förra århundradet...
Vinterfavoritminne?
Tidigt sjuttiotal, när pappa spräckte byxorna, ritsch ratsch från gylflinning till rygglinning, under en extra lyckad åtta. Stort jubel från alla åskådare.
"Go for it dad!"
Denna ovanligt snöiga vinter väcker minnen från barndomens vintriga lantskap, och som i en journalfilm minns jag favoritscener från förra århundradet...
Vinterfavoritminne?
Tidigt sjuttiotal, när pappa spräckte byxorna, ritsch ratsch från gylflinning till rygglinning, under en extra lyckad åtta. Stort jubel från alla åskådare.
"Go for it dad!"
torsdag 18 februari 2010
Välskyltat nöje
Var och avverkade ett par rundor på Valhalla i morse.
Yippee, bara sju omgångar kvar av tio-kortet!
Eller kort och kort, det är mer som ett band man har runt armen där det på något tekniskt, underfundigt sätt är inprogrammerat hur många gånger man passerat in genom spärrarna. Mitt är ju fortfarande rätt så oanvänt, tyckte till och med att det dammade lite när jag använde det i entré-spärren i morse...säkert inbillning.
Det är alltid en happening att gå på Valhalla, det händer så mycket nytt.
Ja, nu menar jag inte inredningsmässigt, för mosaikväggen är densamma som på femtiotalet och ducharna har väl inte bytts sen min skolgång, tre droppar i fem rader. Nä, men Valhalla måste vara branschledande när det gäller skyltar och plakat. För det finns förbudsskyltar och uppmaningar precis överallt. Man har fullt upp med att läsa och ta in all information, nästan så att man glömmer ta på sig baddräkten. Men då finns det händelsevis en skylt för det med!
"Badkläder måste användas i bassängen".
Att bada där är helt vattentätt, så att säga, man vet precis vad man måste och vad man inte får.
Redan innanför dörren på damernas möts man av den första salvan;
"Förbjudet att gå in med skorna på"
Och så är det en stor stoppskylt på entrèmattan. "STOPP! TA AV DIG SKORNA!!!"
För att riktigt försäkra sig om att alla förstått budskapet står det två koner med en kedja mellan, som man måste passera på väg mot förvaringsskåpen. Det hänger en skylt mitt på kedjan -"Här slutar skogränsen". Okey, vi fattar.
Skylten bredvid upplyser om att mellan vissa tider kan det befinna sig manlig personal i duschar och omklädningsrum. Här vill jag bara lägga in en brasklapp och uppmana er att inte hoppas för mycket. Min simkompis, hej Cecilia!, och jag simmade riktigt frekvent för några år sedan och vi lyckades aldrig pricka in någon manlig fägring där överhuvudtaget, så det är allt lite falsk marknadsföring.
På väg in mot duscharna kommer nästa uppläxning;
"Du MÅSTE duscha innan bad i bassängen" och strax bredvid den mer konkreta "FÖRBJUDET att duscha med badkläderna på". Mmm, här gäller det att ha tungan rätt i mun, annars kanske man blir portad, vad vet jag.
När man väl duschat och är på väg ut mot bassängen och kastar en blick på väggen bredvid där bubbelbadet finns möts man av en riktig anslagstavla. Fyra skyltar bredvid varandra. Utdelning av läsglasögon vid entrén borde vara obligatoriskt.
"Förbjudet att bada under rengöring" Cecilia, där hör du! Och sen följer en 10-punktslista som exakt beskriver hur och vad man får och speciellt INTE får göra under själva bubblandet. Ett plakat riktar sig speciellt till alla gravida, hann faktiskt inte läsa den, men det är förmodligen förbjudet att föda i vattnet.
Till min stora besvikelse var min favvis-skylt bortplockad till förmån för en tamare uppmaningsskylt vid kallbassängen. Jag gillade mer det direkta förbudet "Ej hopp och lek". I åttagradigt vatten. Man undrar ju lite ängsligt om armviftningar och djupa andetag på grund av det iskalla vattnet är alldeles för ystert och går under rubriken lek, så jag har alltid tyckt det är bäst att avstå.
I korridoren på väg ut mot bassängen får man den sista duvningen, innan Valhalla-ledningen tycker att man är mogen för att faktiskt bada. "Stopp, du har väl badkläder?" Och så är det bild på lämpliga badutstyrslar. Lite oroad över att min baddräkt inte har riktigt så högt skuren siluett som den på bilden smyger jag ner i bassängen och kan börja plaska.
Inne i själva badhuset är det förvånansvärt skyltfritt. Det enda som finns på väggarna är reklam, bland annat för Börjessons båtar. "När du är trött på att simma. Ring Börjessons". Efter tjugo minuter i bassängen inser man att Börjesson nog inte har några avgångar så tidigt på morgonen eftersom man inte sett en enda båt lägga till. Det är bara att kajka vidare.
Efter avklarad simtur är det bara att pusta ut, duscha och slappna av i saunan...ABSOLUT INTE. Nu gäller det verkligen att inte tappa fokus och balla ur, för inne i bastuområdet kommer nästa skylt-skur.
UTANFÖR bastun får man klart för sig att det är så gott som förbjudet att prata där inne. Man får inte heller ens tänka tanken att sätta sig med badkläder på och man får DEFINITIVT inte sätta sig utan handduk.
Leken "inte nudda bänken" är alltså att föredra, och jag som inte är så bra på jämfota upphopp har aldrig förstått hur man tar sig upp på översta toften utan att använda de lägre som trappsteg, så jag har alltid mycket beskedligt lagt mig på nedersta bänken. Under största möjliga tystnad.
INNE i bastun kommer de avslutande förbuden, det är helt klart och tydligt förbjudet att äta inne i bastun, och man ska inte ens fundera på att ha med nåt att dricka. FÖRBJUDET, nämligen.
Att grilla korv på bastuaggregatet och äta inne i duschområdet står det inget om, men jag kan aldrig tro att det är tillåtet.
Efter att ha uppfört mig som en exemplarisk medborgare så länge är jag helt matt och utsvulten när jag kommer hem. Med två stadiga mackor och en balja té på en bricka balanserar jag in i vardagsrumet. Skvätter ut lite té på vägen. Jag halvligger i soffan med fötterna uppe på bordet MEDANS jag äter. På grund av den kraftiga lutningen halkar osten av och landar på bröstet. Mmm, flottfläckar! Och brödet smular VÄLDIGT, det dröser på både mig, soffan och mattan. Visualiserar en skylt framför mig "FULLT TILLÅTET ATT SÖLA"
Sug på den du, Valhalla!
Yippee, bara sju omgångar kvar av tio-kortet!
Eller kort och kort, det är mer som ett band man har runt armen där det på något tekniskt, underfundigt sätt är inprogrammerat hur många gånger man passerat in genom spärrarna. Mitt är ju fortfarande rätt så oanvänt, tyckte till och med att det dammade lite när jag använde det i entré-spärren i morse...säkert inbillning.
Det är alltid en happening att gå på Valhalla, det händer så mycket nytt.
Ja, nu menar jag inte inredningsmässigt, för mosaikväggen är densamma som på femtiotalet och ducharna har väl inte bytts sen min skolgång, tre droppar i fem rader. Nä, men Valhalla måste vara branschledande när det gäller skyltar och plakat. För det finns förbudsskyltar och uppmaningar precis överallt. Man har fullt upp med att läsa och ta in all information, nästan så att man glömmer ta på sig baddräkten. Men då finns det händelsevis en skylt för det med!
"Badkläder måste användas i bassängen".
Att bada där är helt vattentätt, så att säga, man vet precis vad man måste och vad man inte får.
Redan innanför dörren på damernas möts man av den första salvan;
"Förbjudet att gå in med skorna på"
Och så är det en stor stoppskylt på entrèmattan. "STOPP! TA AV DIG SKORNA!!!"
För att riktigt försäkra sig om att alla förstått budskapet står det två koner med en kedja mellan, som man måste passera på väg mot förvaringsskåpen. Det hänger en skylt mitt på kedjan -"Här slutar skogränsen". Okey, vi fattar.
Skylten bredvid upplyser om att mellan vissa tider kan det befinna sig manlig personal i duschar och omklädningsrum. Här vill jag bara lägga in en brasklapp och uppmana er att inte hoppas för mycket. Min simkompis, hej Cecilia!, och jag simmade riktigt frekvent för några år sedan och vi lyckades aldrig pricka in någon manlig fägring där överhuvudtaget, så det är allt lite falsk marknadsföring.
På väg in mot duscharna kommer nästa uppläxning;
"Du MÅSTE duscha innan bad i bassängen" och strax bredvid den mer konkreta "FÖRBJUDET att duscha med badkläderna på". Mmm, här gäller det att ha tungan rätt i mun, annars kanske man blir portad, vad vet jag.
När man väl duschat och är på väg ut mot bassängen och kastar en blick på väggen bredvid där bubbelbadet finns möts man av en riktig anslagstavla. Fyra skyltar bredvid varandra. Utdelning av läsglasögon vid entrén borde vara obligatoriskt.
"Förbjudet att bada under rengöring" Cecilia, där hör du! Och sen följer en 10-punktslista som exakt beskriver hur och vad man får och speciellt INTE får göra under själva bubblandet. Ett plakat riktar sig speciellt till alla gravida, hann faktiskt inte läsa den, men det är förmodligen förbjudet att föda i vattnet.
Till min stora besvikelse var min favvis-skylt bortplockad till förmån för en tamare uppmaningsskylt vid kallbassängen. Jag gillade mer det direkta förbudet "Ej hopp och lek". I åttagradigt vatten. Man undrar ju lite ängsligt om armviftningar och djupa andetag på grund av det iskalla vattnet är alldeles för ystert och går under rubriken lek, så jag har alltid tyckt det är bäst att avstå.
I korridoren på väg ut mot bassängen får man den sista duvningen, innan Valhalla-ledningen tycker att man är mogen för att faktiskt bada. "Stopp, du har väl badkläder?" Och så är det bild på lämpliga badutstyrslar. Lite oroad över att min baddräkt inte har riktigt så högt skuren siluett som den på bilden smyger jag ner i bassängen och kan börja plaska.
Inne i själva badhuset är det förvånansvärt skyltfritt. Det enda som finns på väggarna är reklam, bland annat för Börjessons båtar. "När du är trött på att simma. Ring Börjessons". Efter tjugo minuter i bassängen inser man att Börjesson nog inte har några avgångar så tidigt på morgonen eftersom man inte sett en enda båt lägga till. Det är bara att kajka vidare.
Efter avklarad simtur är det bara att pusta ut, duscha och slappna av i saunan...ABSOLUT INTE. Nu gäller det verkligen att inte tappa fokus och balla ur, för inne i bastuområdet kommer nästa skylt-skur.
UTANFÖR bastun får man klart för sig att det är så gott som förbjudet att prata där inne. Man får inte heller ens tänka tanken att sätta sig med badkläder på och man får DEFINITIVT inte sätta sig utan handduk.
Leken "inte nudda bänken" är alltså att föredra, och jag som inte är så bra på jämfota upphopp har aldrig förstått hur man tar sig upp på översta toften utan att använda de lägre som trappsteg, så jag har alltid mycket beskedligt lagt mig på nedersta bänken. Under största möjliga tystnad.
INNE i bastun kommer de avslutande förbuden, det är helt klart och tydligt förbjudet att äta inne i bastun, och man ska inte ens fundera på att ha med nåt att dricka. FÖRBJUDET, nämligen.
Att grilla korv på bastuaggregatet och äta inne i duschområdet står det inget om, men jag kan aldrig tro att det är tillåtet.
Efter att ha uppfört mig som en exemplarisk medborgare så länge är jag helt matt och utsvulten när jag kommer hem. Med två stadiga mackor och en balja té på en bricka balanserar jag in i vardagsrumet. Skvätter ut lite té på vägen. Jag halvligger i soffan med fötterna uppe på bordet MEDANS jag äter. På grund av den kraftiga lutningen halkar osten av och landar på bröstet. Mmm, flottfläckar! Och brödet smular VÄLDIGT, det dröser på både mig, soffan och mattan. Visualiserar en skylt framför mig "FULLT TILLÅTET ATT SÖLA"
Sug på den du, Valhalla!
måndag 15 februari 2010
Nya tecken i skyn och i dyn...
Det finns vårtecken - positivt, mysigt och efterlängtat. Och så finns det ålderstecken, och de är...motsatt. Men trots att man motarbetar både årsringar och gäddhäng så nog sjutton finns det där till slut. Inte mycket att göra åt. Förutom att vända på tänket.
Jag har en arbetskamrat som fyller 60 till hösten. Han har en mer filosofisk inställning till tillvaron.
"Jag tycker att jag är i en spännande ålder. Om jag sätter mig ner vet jag inte om jag kan resa mig upp igen."
Så sant.
Så det gäller att ta fram det positiva tänket när kropp och själ krackelerar.
-Vad roligt att jag äntligen fick lite bulldog-häng strax öster/väster om munnen!!! Nu kan jag tydligt se att jag tillhör mammas Blomqvistar-släkt, som utseendemässigt är avlade på samma bulldog-kennel allihop! Och jag har ju även humöret. Lagom aggressiv.
-Vad trevligt att bråcken och åderbristningarna syns tydligare och tydligare, jag har hittat så många skojiga linjer på bakbenen. Som ett floddelta. Nu behöver jag inte tatuera mig!
-Vad kul att jag lägger på mig ett par kilo varje år, då blir jag mer vadderad och bryter inte bäckenbenet om jag halkar!
Det gäller alltså att ha fokus på problemlösning när nya situationer uppstår.
Jag hittar inte längre ögonfransarna när jag ska måla på mascara, trots att jag nästan flyttar in i badrumsskåpet för att komma närmare spegeln. Jag vet att fransarna är där någonstans men jag ser dem inte.
Problemet löses genom att man målmedvetet och energiskt klaffsar på mascara där man tror sig veta att fransarna befinner sig. Och det gäller att ta i ordentligt så man åtminstone prickar in några av de små rackarna, man får inte snåla med innehållet. Den överblivna svärtan torkas sedan framgångsrikt bort med närmaste badhandduk. Det funkar, fråga vilken fjortis som helst.
Hur slutresultatet blir är inte så himla viktigt. Det ser man ju inte i alla fall.
Nemas problemas.
"Livet är som en Flumeride-stock, skvalpigt och gungit med höööga backar och hisnande nerförsstup. Det gäller bara att luta sig tillbaka, garva och enjoy the ride"
Raggan sa dessa bevingade ord.
Jag har en arbetskamrat som fyller 60 till hösten. Han har en mer filosofisk inställning till tillvaron.
"Jag tycker att jag är i en spännande ålder. Om jag sätter mig ner vet jag inte om jag kan resa mig upp igen."
Så sant.
Så det gäller att ta fram det positiva tänket när kropp och själ krackelerar.
-Vad roligt att jag äntligen fick lite bulldog-häng strax öster/väster om munnen!!! Nu kan jag tydligt se att jag tillhör mammas Blomqvistar-släkt, som utseendemässigt är avlade på samma bulldog-kennel allihop! Och jag har ju även humöret. Lagom aggressiv.
-Vad trevligt att bråcken och åderbristningarna syns tydligare och tydligare, jag har hittat så många skojiga linjer på bakbenen. Som ett floddelta. Nu behöver jag inte tatuera mig!
-Vad kul att jag lägger på mig ett par kilo varje år, då blir jag mer vadderad och bryter inte bäckenbenet om jag halkar!
Det gäller alltså att ha fokus på problemlösning när nya situationer uppstår.
Jag hittar inte längre ögonfransarna när jag ska måla på mascara, trots att jag nästan flyttar in i badrumsskåpet för att komma närmare spegeln. Jag vet att fransarna är där någonstans men jag ser dem inte.
Problemet löses genom att man målmedvetet och energiskt klaffsar på mascara där man tror sig veta att fransarna befinner sig. Och det gäller att ta i ordentligt så man åtminstone prickar in några av de små rackarna, man får inte snåla med innehållet. Den överblivna svärtan torkas sedan framgångsrikt bort med närmaste badhandduk. Det funkar, fråga vilken fjortis som helst.
Hur slutresultatet blir är inte så himla viktigt. Det ser man ju inte i alla fall.
Nemas problemas.
"Livet är som en Flumeride-stock, skvalpigt och gungit med höööga backar och hisnande nerförsstup. Det gäller bara att luta sig tillbaka, garva och enjoy the ride"
Raggan sa dessa bevingade ord.
Vad har jag missat?
En ny sport är född! Ja inte för er kanske, men för mig. Eller sport och sport, ett nytt begrepp i alla fall. Jag satt här i min egen OS-soffa och blev upplyst. En vit fläck på min kunskapskarta ändrade färg och blev...tja, vit för det rör ju sig ändå om vintersport.
Det var Nordisk Kombination. Que´? sa vi och studerade TV-sändningen närmare.
Men det såg ut som tidigare, grabbar i för stora våtdräkter glidandes ner för ett stup på nagelfilar. Backhoppning. Vi verkligen detaljstuderade startfälet på jakt efter synliga Nordiska bevis men nähä. Inte en kräfthatt eller haklapp i sikte någonstans. För Nordisk kombination måste ju ändå betyda surströmming, snaps och en liten kräfta? Man kastar sig lite småpackad nerför slänten med haklappen fladdrande i solnedgången, den som överlever vinner. I sann vikinga-anda.
Men vi var helt fel ute. För sen skulle grabbarna ha åka-fort-tävling på skidor. På samma skidor de hoppat med, hade man ju önskat, men icke. De bytte nagelfilarna mot vanliga, smala skidor och forsade fram i spåret med snoret flaxande i fartvinden. Precis som vanligt.
Men det är alltså denna kombination som är typiskt nordisk, back-och fortåkning på skidor.
Om man bara hade vetat! Då hade man ju kunnat öva!
Det måste vara en skam för fosterlandet att man inte en enda gång provat på den typiskt nordiska backhoppningen.
Fast när jag tänker efter...på 70-talet åkte syrran och jag och alla andra ungar i Andalen mini-skidor i "Tant Inga-Lills backe" och mer än en gång har man kraschat in i buskagen bredvid efter att ha tappat kontrollen över de röda plastlaggarna i det hembyggda guppet.
Herregud, jag ÄR nordisk!!!
Men för mer nytillkomna tittare borde ju utövarna av tävlingen förstärka de nordiska attributen så att man klart och tydligt kan skilja dem från vanliga back- och fortåkare.
Varför inte en sån där knäckebrödring runt ena staven?
Jag ska lägga in förslag till olympiska kommittén.
Tills vidare ska jag ha spaning efter andra kombinationer som jag missat.
Gud vad spännande!
Det var Nordisk Kombination. Que´? sa vi och studerade TV-sändningen närmare.
Men det såg ut som tidigare, grabbar i för stora våtdräkter glidandes ner för ett stup på nagelfilar. Backhoppning. Vi verkligen detaljstuderade startfälet på jakt efter synliga Nordiska bevis men nähä. Inte en kräfthatt eller haklapp i sikte någonstans. För Nordisk kombination måste ju ändå betyda surströmming, snaps och en liten kräfta? Man kastar sig lite småpackad nerför slänten med haklappen fladdrande i solnedgången, den som överlever vinner. I sann vikinga-anda.
Men vi var helt fel ute. För sen skulle grabbarna ha åka-fort-tävling på skidor. På samma skidor de hoppat med, hade man ju önskat, men icke. De bytte nagelfilarna mot vanliga, smala skidor och forsade fram i spåret med snoret flaxande i fartvinden. Precis som vanligt.
Men det är alltså denna kombination som är typiskt nordisk, back-och fortåkning på skidor.
Om man bara hade vetat! Då hade man ju kunnat öva!
Det måste vara en skam för fosterlandet att man inte en enda gång provat på den typiskt nordiska backhoppningen.
Fast när jag tänker efter...på 70-talet åkte syrran och jag och alla andra ungar i Andalen mini-skidor i "Tant Inga-Lills backe" och mer än en gång har man kraschat in i buskagen bredvid efter att ha tappat kontrollen över de röda plastlaggarna i det hembyggda guppet.
Herregud, jag ÄR nordisk!!!
Men för mer nytillkomna tittare borde ju utövarna av tävlingen förstärka de nordiska attributen så att man klart och tydligt kan skilja dem från vanliga back- och fortåkare.
Varför inte en sån där knäckebrödring runt ena staven?
Jag ska lägga in förslag till olympiska kommittén.
Tills vidare ska jag ha spaning efter andra kombinationer som jag missat.
Gud vad spännande!
söndag 14 februari 2010
Stiltips från coachen
Så här i OS-tider blir det ju lätt fler timmar framför burken oavsett om man är sportnörd eller inte, för har man egentligen något val? Det är skidskytte, backhoppning, och andra mer obegripliga sporter på nästan varenda kanal, så det är svårt att värja sig. Idrotten är liksom en liten värld för sig som tillåts svulla över alla bredder, och den är alltid på dödligt allvar för alla inblandade parter. Men hur många ingående reportage om Foppas uttänjda ledband ska en vanlig dödlig orka med utan att försmäkta och till slut böna och be om en önskerepris av alla avsnitt i Tv-serien Hem till gården utan avbrott? Jag bara frågar.
Utvecklingen går i alla fall framåt, eller bakåt, och nu börjar även idrotten ramla ner från viktighets-piedestalen och utsätts för samma plåga som drabbat precis alla andra offentliga branscher.
Jag pratar om Modebloggarna.
Dessa tolvåriga tjejer, typ, som i varenda spalt i varenda tidning ska terrorisera oss med det senaste från modesvängen och alla dess dooos and don´t.
Pliiis bespara oss, för vem fucking bryr sig?
Nu hade i alla fall den lilla snärtan Ebba von Südow fått det hedervärda uppdraget att sätta betyg på olika nationers landslagdräkter.
Rafflande läsning. Gäsp.
Men på något sätt hade ändå reportaget satt sig någonstans i bakhuvudet och spelade små spratt när vi nu på eftermiddagen degade framför eftermiddagssändningarna. Det var backhoppning, skridsko och short-track, inte precis mitt förstaval inom vintersport i vanliga fall men med Ebbas modeskola i bakhuvudet blev det riktigt livat.
So, here it comes, Raggans styling-betyg på vintersporteliten:
Backhoppning: Hur tänkte de? Sparkdräkt i barnvagnspolyester. Skipants där man dragit hällan över pjäxan. Ger en tydlig åttiotalskänsla. Retro men fel retro. Dålig passform på våtdräkterna. Och så åker de på gigantiska nagelfilar. Reklam från loreal eller nivea under laggarna hade varit det enda rätta.
Skridsko: Passform...här talar vi tight. RIKTIGT tight. Fullständig varudeklaration på det skrinnande grabbarna. Dräkterna är som speedo-badbyxans vintriga storebror. Ett extra minus för det kala glappet mellan skridskodräkten och själva skridskon. Har de nylonstrumpor i skrillorna? 5-pack från Lindex, färg "suntan". Ser ut som Håkan Hellström på is. För korta långbyxor eller för långa kortbyxor.
Freestyleskidåkning: USA kammade hem guldet i backen men hur såg hon ut? John Blund-inspirerad vindtygsoverall med natti-natti stjärnor. Pyjamasen från husvagnssemestern 1983? Halsduken-recyclad av den gamla fleecefilten som tidigare låg i hundkorgen hos Golden Retrievern Rupert. Donna Karan where are you?
Shorttrack-skridskor: Det verkliga bottennappet.
Man undrar, är detta Smurf-VM? Blått-blått-litet-tight. Som smurfar på speed. Och hjälmarna, återanvända cykelsadlar? Den där barnvarianten i frigolit.
Hela racet påminner starkt om en Disneyfilm där alla Knattar, Tjattar och Fnattar åker skridksor på dammen. Och Canada-smurfen har röd dräkt med blåa löv(? )i sin röv.
Frågorna hopar sig;
Har de ens snuddat vid tanken att vidtala en modecoach?
Är det Bert Karlsson som har designat?
Tar det verkligen sporten på allvar själva?
Kan inte vara möjligt.
Ser nu med förnyat intresse fram mot att mode-kommentera både bandy och bob.
Tack Ebba!
Utvecklingen går i alla fall framåt, eller bakåt, och nu börjar även idrotten ramla ner från viktighets-piedestalen och utsätts för samma plåga som drabbat precis alla andra offentliga branscher.
Jag pratar om Modebloggarna.
Dessa tolvåriga tjejer, typ, som i varenda spalt i varenda tidning ska terrorisera oss med det senaste från modesvängen och alla dess dooos and don´t.
Pliiis bespara oss, för vem fucking bryr sig?
Nu hade i alla fall den lilla snärtan Ebba von Südow fått det hedervärda uppdraget att sätta betyg på olika nationers landslagdräkter.
Rafflande läsning. Gäsp.
Men på något sätt hade ändå reportaget satt sig någonstans i bakhuvudet och spelade små spratt när vi nu på eftermiddagen degade framför eftermiddagssändningarna. Det var backhoppning, skridsko och short-track, inte precis mitt förstaval inom vintersport i vanliga fall men med Ebbas modeskola i bakhuvudet blev det riktigt livat.
So, here it comes, Raggans styling-betyg på vintersporteliten:
Backhoppning: Hur tänkte de? Sparkdräkt i barnvagnspolyester. Skipants där man dragit hällan över pjäxan. Ger en tydlig åttiotalskänsla. Retro men fel retro. Dålig passform på våtdräkterna. Och så åker de på gigantiska nagelfilar. Reklam från loreal eller nivea under laggarna hade varit det enda rätta.
Skridsko: Passform...här talar vi tight. RIKTIGT tight. Fullständig varudeklaration på det skrinnande grabbarna. Dräkterna är som speedo-badbyxans vintriga storebror. Ett extra minus för det kala glappet mellan skridskodräkten och själva skridskon. Har de nylonstrumpor i skrillorna? 5-pack från Lindex, färg "suntan". Ser ut som Håkan Hellström på is. För korta långbyxor eller för långa kortbyxor.
Freestyleskidåkning: USA kammade hem guldet i backen men hur såg hon ut? John Blund-inspirerad vindtygsoverall med natti-natti stjärnor. Pyjamasen från husvagnssemestern 1983? Halsduken-recyclad av den gamla fleecefilten som tidigare låg i hundkorgen hos Golden Retrievern Rupert. Donna Karan where are you?
Shorttrack-skridskor: Det verkliga bottennappet.
Man undrar, är detta Smurf-VM? Blått-blått-litet-tight. Som smurfar på speed. Och hjälmarna, återanvända cykelsadlar? Den där barnvarianten i frigolit.
Hela racet påminner starkt om en Disneyfilm där alla Knattar, Tjattar och Fnattar åker skridksor på dammen. Och Canada-smurfen har röd dräkt med blåa löv(? )i sin röv.
Frågorna hopar sig;
Har de ens snuddat vid tanken att vidtala en modecoach?
Är det Bert Karlsson som har designat?
Tar det verkligen sporten på allvar själva?
Kan inte vara möjligt.
Ser nu med förnyat intresse fram mot att mode-kommentera både bandy och bob.
Tack Ebba!
onsdag 10 februari 2010
mission accomplished
Ibland måste man bara ta sig i kragen och få saker gjorda. Få ändan ur vagnen, dra ur proppen, accelerera ur startblocken. Get it done. För saker och ting gör sig inte självt, har man märkt.
Och jag är en riktig sölkorv, har riktigt svårt för att komma till skott, även om det är trevliga saker på gång. Det är "igångsättningsmotståndet" som är så väl utvecklat, tror jag.
Men plötligt händer det. Man summerar ner sin situation, ser att här behövs åtgärdas, och så GÖR man det. Bara så. Ta-da......klart!
Som idag. Vilket race, vilket flyt, vilka åtgärder. Jag blir nästan rörd över mig. Jag har bockat av uppdragen på löpande band. Jag summerade och jag agerade.
Reflektion 1 : 10-kortet på Valhalla som fortfarande har 9 simningar kvar bör användas innan det växer spindelväv på det/ inte gäller längre/ Valhalla byggs om till skateboardbana.
Åtgärd: Gå och simma. Did that, done that. Hittade baddräkten, glömde inte handduken, hade både shampo och HÅRINPACKNING med som jag tjoffsade i och hade i barret i bastun, weow-överkurs!
Reflektion 2: Håret ser ut som kalufsen på en ledsen cockerspaniel. Gå och klipp dig. Och helst på en annan salong än förra gången för du var inte nöjd förra gången eftersom frissan hela tiden tjatade om hur gråhårig du var.
Hon nämnde säkert "GRÅHÅRIG" 12 gånger inom loppet av fem minuter bara för att jag skulle falla till föga och boka in färg och slingor för 8513 kr/strået. ALDRIG! Hade lust att bara svänga runt i snurrstolen, illglo på henne och väsa ur ena mungipan; HÅLL KÄFTEN OCH KLIPP!
Åtgärd: Ramlade in på salongen närmast hemmet. Jättetrevlig tjej, klippte som jag ville (wow, respect!) och hon tyckte mina hemtonade strån såg strålande ut. Trevlig människa!
Har nu bytt hundras, eftersom hon plattade alla strån VÄLDIGT platta, och ser nu ut som en glad afghanhund. Platt, platt, och spetsig nos. Voff.
Reflektion 3: Gå inte och gnäll om småsaker som jag är trött, hängig och bla,bla,bla. Gå till doktorn. Gör hälsokontroll. Nu vill man ju inte springa ner dörrarna till vårdcentralen så fort man har nageltrång, men jag är ju nylistad på Carlanderska och kan lika gärna gå dit och visa upp mig...och läkarbesök med intervall på tretton år kanske inte räknas som hypokondri?
Åtgärd: Hälsokontroll på Carlanderska.
Och här togs det prover i rasande fart för nu skulle minsann alla eventuella analkande tantkrämpor skådas i vitögat. Och så påpekade hon att det inte behöver gå tretton år till nästa hälsokontroll. Nähä. Vi får väl se om det finns någon lucka i agendan...
Men jag hade ett blodtryck som en tjugoåring, sa hon. Guuud vilken sympatisk läkare!
Exakt vad det innebar ville jag inte gå in på, ifall det var lite fjolligt eller nåt. Jag ville bara njuta av min stund i rampljuset, av blodtrycksframgången.
Tur att vi inte började diskutera vikten.
Summa summarium: Hela dagen utvecklade sig till att bli ett gigantiskt Kinderägg, tre överraskningar på ett bräde... fasen också, nu blev jag sugen på choklad.
Och jag är en riktig sölkorv, har riktigt svårt för att komma till skott, även om det är trevliga saker på gång. Det är "igångsättningsmotståndet" som är så väl utvecklat, tror jag.
Men plötligt händer det. Man summerar ner sin situation, ser att här behövs åtgärdas, och så GÖR man det. Bara så. Ta-da......klart!
Som idag. Vilket race, vilket flyt, vilka åtgärder. Jag blir nästan rörd över mig. Jag har bockat av uppdragen på löpande band. Jag summerade och jag agerade.
Reflektion 1 : 10-kortet på Valhalla som fortfarande har 9 simningar kvar bör användas innan det växer spindelväv på det/ inte gäller längre/ Valhalla byggs om till skateboardbana.
Åtgärd: Gå och simma. Did that, done that. Hittade baddräkten, glömde inte handduken, hade både shampo och HÅRINPACKNING med som jag tjoffsade i och hade i barret i bastun, weow-överkurs!
Reflektion 2: Håret ser ut som kalufsen på en ledsen cockerspaniel. Gå och klipp dig. Och helst på en annan salong än förra gången för du var inte nöjd förra gången eftersom frissan hela tiden tjatade om hur gråhårig du var.
Hon nämnde säkert "GRÅHÅRIG" 12 gånger inom loppet av fem minuter bara för att jag skulle falla till föga och boka in färg och slingor för 8513 kr/strået. ALDRIG! Hade lust att bara svänga runt i snurrstolen, illglo på henne och väsa ur ena mungipan; HÅLL KÄFTEN OCH KLIPP!
Åtgärd: Ramlade in på salongen närmast hemmet. Jättetrevlig tjej, klippte som jag ville (wow, respect!) och hon tyckte mina hemtonade strån såg strålande ut. Trevlig människa!
Har nu bytt hundras, eftersom hon plattade alla strån VÄLDIGT platta, och ser nu ut som en glad afghanhund. Platt, platt, och spetsig nos. Voff.
Reflektion 3: Gå inte och gnäll om småsaker som jag är trött, hängig och bla,bla,bla. Gå till doktorn. Gör hälsokontroll. Nu vill man ju inte springa ner dörrarna till vårdcentralen så fort man har nageltrång, men jag är ju nylistad på Carlanderska och kan lika gärna gå dit och visa upp mig...och läkarbesök med intervall på tretton år kanske inte räknas som hypokondri?
Åtgärd: Hälsokontroll på Carlanderska.
Och här togs det prover i rasande fart för nu skulle minsann alla eventuella analkande tantkrämpor skådas i vitögat. Och så påpekade hon att det inte behöver gå tretton år till nästa hälsokontroll. Nähä. Vi får väl se om det finns någon lucka i agendan...
Men jag hade ett blodtryck som en tjugoåring, sa hon. Guuud vilken sympatisk läkare!
Exakt vad det innebar ville jag inte gå in på, ifall det var lite fjolligt eller nåt. Jag ville bara njuta av min stund i rampljuset, av blodtrycksframgången.
Tur att vi inte började diskutera vikten.
Summa summarium: Hela dagen utvecklade sig till att bli ett gigantiskt Kinderägg, tre överraskningar på ett bräde... fasen också, nu blev jag sugen på choklad.
måndag 8 februari 2010
Staying Alive
Nu är filmfestivalen avslutad och som vanligt var det väl någon finsk/rysk/spansk/armenisk samproduktion som fick alla kulturskribenter att unisont göra vågen och utbrista i lovord såsom Mästerverk! En avslöjande samtidsskildring! och Årets viktigaste film.!
"Matti sätter potatis en tvärkulturell dramadokumentär med bitter eftersmak i samklang med de latinska värdegrunderna i en tid av anarki och missväxt".
Själv hade man inte fattat ett dyft av storheten med just den rullen utom att man förmodligen uppskattat Törnrosasömnen man hamnade i redan vid förtexterna. Uppfattningarna om vad som är kvalitetsfilm eller inte går så att säga vitt isär.
Man kan bara kolla här hemma och se hur olika filmer vi väljer. Personligen gillar jag när de flesta av karaktärerna står på benen hela filmen ut. Ja, lite svinn får man ju räkna med men flertalet ska i alla fall vara i livet när eftertexterna börjar rulla.
Sonen däremot har inte alls de referensramarna på en bra film. Där får det gärna dissikeras och huggas lite till höger och vänster och en och annan rejäl skottlossning livar ju alltid upp. Men faktum är att även han har en gräns för vad som är sevärt. Vi började kolla en bedrövlig skapelse häromsistens, redan efter 1,5 minut hade huvudrollsinnehavaren bangat in på en stor, privat middag, svingat sig i lampkronan och slaktat i princip alla 25 personer runt matbordet inklusive kocken och hunden.
Och där tyckte till och med sonen att det fick vara nog.
Thank god, hade vi fortsatt titta hade väl även filmarbetarna strukit med.
Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa den filmen, jag menar vad hände sedan? Det fanns ju ingen handling kvar och alla karaktärer stendog. Gick filmen automatiskt över till en dokumentär om hur man tar bort fläckar på vita linnedukar? För där var det fläckar kan jag säga. Av alla det slag.
Är det kanske så att ju fler som dör, desto billigare produktion? Det kanske förhåller sig så i filmbranschen att gaget blir dyrare ju längre skådisarna är med i filmen. Så det gäller att göra sig av med så många som möjligt i ett tidigt skede.
Man kanske borde införa ett helt nytt system för att publiken lättare ska kunna avgöra om det är lågbudget eller top-quality?
Längst bak på filmen där det redan står regissör, genre och hur lång filmen är ska det även märkas ut hur många skådisar som är med från början/ hur många som är kvar när filmen slutar. Och det är DÄR kvaliten ligger.
"Hela ensemblen intakt till sista filmrutan"
Bingo! Det blir sex Oscars direkt.
"Matti sätter potatis en tvärkulturell dramadokumentär med bitter eftersmak i samklang med de latinska värdegrunderna i en tid av anarki och missväxt".
Själv hade man inte fattat ett dyft av storheten med just den rullen utom att man förmodligen uppskattat Törnrosasömnen man hamnade i redan vid förtexterna. Uppfattningarna om vad som är kvalitetsfilm eller inte går så att säga vitt isär.
Man kan bara kolla här hemma och se hur olika filmer vi väljer. Personligen gillar jag när de flesta av karaktärerna står på benen hela filmen ut. Ja, lite svinn får man ju räkna med men flertalet ska i alla fall vara i livet när eftertexterna börjar rulla.
Sonen däremot har inte alls de referensramarna på en bra film. Där får det gärna dissikeras och huggas lite till höger och vänster och en och annan rejäl skottlossning livar ju alltid upp. Men faktum är att även han har en gräns för vad som är sevärt. Vi började kolla en bedrövlig skapelse häromsistens, redan efter 1,5 minut hade huvudrollsinnehavaren bangat in på en stor, privat middag, svingat sig i lampkronan och slaktat i princip alla 25 personer runt matbordet inklusive kocken och hunden.
Och där tyckte till och med sonen att det fick vara nog.
Thank god, hade vi fortsatt titta hade väl även filmarbetarna strukit med.
Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa den filmen, jag menar vad hände sedan? Det fanns ju ingen handling kvar och alla karaktärer stendog. Gick filmen automatiskt över till en dokumentär om hur man tar bort fläckar på vita linnedukar? För där var det fläckar kan jag säga. Av alla det slag.
Är det kanske så att ju fler som dör, desto billigare produktion? Det kanske förhåller sig så i filmbranschen att gaget blir dyrare ju längre skådisarna är med i filmen. Så det gäller att göra sig av med så många som möjligt i ett tidigt skede.
Man kanske borde införa ett helt nytt system för att publiken lättare ska kunna avgöra om det är lågbudget eller top-quality?
Längst bak på filmen där det redan står regissör, genre och hur lång filmen är ska det även märkas ut hur många skådisar som är med från början/ hur många som är kvar när filmen slutar. Och det är DÄR kvaliten ligger.
"Hela ensemblen intakt till sista filmrutan"
Bingo! Det blir sex Oscars direkt.
söndag 7 februari 2010
White Trash Hallelujah
TIDLÖS STIL är ju något eftersträvansvärt enligt de flesta mode-experter. Och visst har man väl försökt att skärpa till sig och anamma mer klassiska snitt, men ACK, det sliter ju sig alltid i sista änden.
Är man mer bohemisk till sin läggning så är man. Står man framför ett par strumpor i klatschiga färger, en helcrazy tunika eller en mångfärgad svepande långsjal så är det ju kört. Strikt och sobert är inte jag. Punkt slut.
Nuförtiden har modevärlden skapat nya begrepp för sådana som oss, så att vi inte ska vara för ledsna och känna att vi är helt lost. Vi brukar buntas ihop i vintage/folkloristisk stil. Ha, det låter ju chict. Kan vara chict också, om man får till det.
Men om jag detaljstuderar mig idag ser jag allt annat än chic ut. Faktum är att jag är så långt från TIDLÖS STIL som man kan komma. Jag har mer gått in för begreppet STIL-LÖS TID, med hull och hår. (På tal om hår så kan man göra en liten utvikning om just söndagsfrillan. Att säga att det står åt alla håll är att peka i helt fel riktning. Då antyder man ju att det existerar någon form av volym, åtminstone här och där, men så är icke fallet. Här snackar vi svenska handbollslandslaget. Platt fall. )
Om man i svepande ordalag beskriver dagens utstyrseln så har jag först plockat på mig min chockrosa mysdress där byxorna är på tok för långa och måste klämmas ner i ett par strumpor så att jag inte ska snubbla. Strumporna är urtvättade svarta och korvar sig hemtrevligt nere vid vristerna. Till detta har jag en mossgrön, lite noppig långkofta och som pricken över i:et har jag stoppat fötterna i ett par limegröna foppatofflor. Det låter inte såå illa...men det är det. Hallo, Beckers färgskala är ute och går.
Maken kommenterade till och med outfiten när jag gick till ner till tvättstugan
-Om någon ser dig kommer jag att säga att vi inte hade något med detta att göra.
Och då är han ändå rätt van. Efter år av träning har han blivit både luttrad och härdad, och har lärt sig vidtaga nödvändiga åtgärder. Som att helt enkelt göra korstecknet och gå vidare med sina bestyr.
Jag konstaterar både häpet och glatt att det som skett är en klar och tydlig vokalförskjutning. Jag har gått från Raggan till att befinna mig längre bak i alfabetet, till Ruggan. Well done!
För finns det något härligare en söndag när man inte behöver gå ut och möta världen än att sunka ner sig i mysträsket.
Ha-ha, I like!
Hallelujah, prisad vare helgdagen!
Är man mer bohemisk till sin läggning så är man. Står man framför ett par strumpor i klatschiga färger, en helcrazy tunika eller en mångfärgad svepande långsjal så är det ju kört. Strikt och sobert är inte jag. Punkt slut.
Nuförtiden har modevärlden skapat nya begrepp för sådana som oss, så att vi inte ska vara för ledsna och känna att vi är helt lost. Vi brukar buntas ihop i vintage/folkloristisk stil. Ha, det låter ju chict. Kan vara chict också, om man får till det.
Men om jag detaljstuderar mig idag ser jag allt annat än chic ut. Faktum är att jag är så långt från TIDLÖS STIL som man kan komma. Jag har mer gått in för begreppet STIL-LÖS TID, med hull och hår. (På tal om hår så kan man göra en liten utvikning om just söndagsfrillan. Att säga att det står åt alla håll är att peka i helt fel riktning. Då antyder man ju att det existerar någon form av volym, åtminstone här och där, men så är icke fallet. Här snackar vi svenska handbollslandslaget. Platt fall. )
Om man i svepande ordalag beskriver dagens utstyrseln så har jag först plockat på mig min chockrosa mysdress där byxorna är på tok för långa och måste klämmas ner i ett par strumpor så att jag inte ska snubbla. Strumporna är urtvättade svarta och korvar sig hemtrevligt nere vid vristerna. Till detta har jag en mossgrön, lite noppig långkofta och som pricken över i:et har jag stoppat fötterna i ett par limegröna foppatofflor. Det låter inte såå illa...men det är det. Hallo, Beckers färgskala är ute och går.
Maken kommenterade till och med outfiten när jag gick till ner till tvättstugan
-Om någon ser dig kommer jag att säga att vi inte hade något med detta att göra.
Och då är han ändå rätt van. Efter år av träning har han blivit både luttrad och härdad, och har lärt sig vidtaga nödvändiga åtgärder. Som att helt enkelt göra korstecknet och gå vidare med sina bestyr.
Jag konstaterar både häpet och glatt att det som skett är en klar och tydlig vokalförskjutning. Jag har gått från Raggan till att befinna mig längre bak i alfabetet, till Ruggan. Well done!
För finns det något härligare en söndag när man inte behöver gå ut och möta världen än att sunka ner sig i mysträsket.
Ha-ha, I like!
Hallelujah, prisad vare helgdagen!
lördag 6 februari 2010
Bonus extra allt
Jag har blivit bonus-mormor!
Maken har blivit äkta morfar, sonen tvättäkta morbror men jag VÄGRAR kalla mig plast-mormor. Bonus känns mer äkta.
Vem kom på begreppet plast-mamma/pappa/mormor/farfar? Nån gammal medarbetare från Tupperware-fabriken? Nån som uppenbarligen var mäkta stolt över sin plastserie med stjärnlock i femton storlekar och åtta färger.
Men för mig låter det inte som nåt positivt inte.
Nog för att plast är det bland det mest tåliga material som finns, slits aldrig ut, titta bara på mina gamla ljusblåa vispskålar i tre storlekar som jag köpte på ICA-Maxi förra århundradet för 49 kronor setet, de blev liksom aldrig utslitna hur mycket jag än ville det. Så i förra veckan brutalslängde jag dem i plaståtervinningen och gick vidare i visplivet. Med vispskålar i grönt och vitt porslin som jag köpte på halva reapriset. Äntligen, säger alltid Gert Fylking och det sa jag också. Back on track.
Plast kan alltså vara enerverande tåligt, men hur kul är det att applicera det på mormor-rollen?
Bonus är bättre, om än lite andefattigt.
Några andra förslag?
Maken har blivit äkta morfar, sonen tvättäkta morbror men jag VÄGRAR kalla mig plast-mormor. Bonus känns mer äkta.
Vem kom på begreppet plast-mamma/pappa/mormor/farfar? Nån gammal medarbetare från Tupperware-fabriken? Nån som uppenbarligen var mäkta stolt över sin plastserie med stjärnlock i femton storlekar och åtta färger.
Men för mig låter det inte som nåt positivt inte.
Nog för att plast är det bland det mest tåliga material som finns, slits aldrig ut, titta bara på mina gamla ljusblåa vispskålar i tre storlekar som jag köpte på ICA-Maxi förra århundradet för 49 kronor setet, de blev liksom aldrig utslitna hur mycket jag än ville det. Så i förra veckan brutalslängde jag dem i plaståtervinningen och gick vidare i visplivet. Med vispskålar i grönt och vitt porslin som jag köpte på halva reapriset. Äntligen, säger alltid Gert Fylking och det sa jag också. Back on track.
Plast kan alltså vara enerverande tåligt, men hur kul är det att applicera det på mormor-rollen?
Bonus är bättre, om än lite andefattigt.
Några andra förslag?
fredag 5 februari 2010
Guds straff och änglars vrede, eller nåt
I morgon är det lördag. Min lediga, kunde det varit om allt flutit på. Men nu råkar det hampa sig så att det är inventering på mitt jobb. Och det är straffkommendering på högsta nivå. ALLA måste jobba.
Förut hade vi inventering en gång om året, men eftersom det visat sig att våra lagersaldo är lika tillförlitliga som västtrafiks avgångar i snökaos så måste vi nu inventera två gånger om året. För att det någon gång till slut ska bli rätt liksom. Fastän vi fortfarande kör "två olika datasystem samtidigt som inte riktigt kommunicerar med varandra-men vi jobbar på det".
Yippeeee, vad skulle man annars göra en ledig lördag?
För att riktigt få gotta sig så fick jag börja inventera ett av våra stora lager idag. Det lagret där vi gömmer alla våra varor för kunderna bara för att jävlas. Mycket varor blir det.
Så hela eftermiddagen räknade jag ljus. Långa ljus, korta ljus, smala ljus, tjocka ljus.
Och typ alla kartonger var öppnade och lite ljus var plockade här och var så man fick tömma ut varje kartong och räkna ljusen ett och ett. Våra smala ljus har vi i cirka 20 olika nyanser. I will say no more.
Så i morgon när ni tittar på första deltävlingen till melodifestivalen (högkultur) med stenansiktet Dolph (vad heter han EGENTLIGEN?
A-dolph?) så ligger jag förmodligen på alla fyra och räknar servettringar i någon vrå och svär över gudarnas hämd och asarnas förbannelse.
Tänk på mig då.
Förut hade vi inventering en gång om året, men eftersom det visat sig att våra lagersaldo är lika tillförlitliga som västtrafiks avgångar i snökaos så måste vi nu inventera två gånger om året. För att det någon gång till slut ska bli rätt liksom. Fastän vi fortfarande kör "två olika datasystem samtidigt som inte riktigt kommunicerar med varandra-men vi jobbar på det".
Yippeeee, vad skulle man annars göra en ledig lördag?
För att riktigt få gotta sig så fick jag börja inventera ett av våra stora lager idag. Det lagret där vi gömmer alla våra varor för kunderna bara för att jävlas. Mycket varor blir det.
Så hela eftermiddagen räknade jag ljus. Långa ljus, korta ljus, smala ljus, tjocka ljus.
Och typ alla kartonger var öppnade och lite ljus var plockade här och var så man fick tömma ut varje kartong och räkna ljusen ett och ett. Våra smala ljus har vi i cirka 20 olika nyanser. I will say no more.
Så i morgon när ni tittar på första deltävlingen till melodifestivalen (högkultur) med stenansiktet Dolph (vad heter han EGENTLIGEN?
A-dolph?) så ligger jag förmodligen på alla fyra och räknar servettringar i någon vrå och svär över gudarnas hämd och asarnas förbannelse.
Tänk på mig då.
Något i hästväg
En liten fråga bara,
hur i hela fridens namn resonerar gubbarna/gummorna i galoppvärlden när de döper sina hästar?
Tolo Jubb, (avlad i direkt nedstigande led från Jabba Hutt i Star Wars?)
Organic value (frigående, KRAV-märkt sprättkuse?)
Kitty Banker (dotter till Betty Cleaner?)
Ju krångligare desto bättre, uppenbarligen.
Vad hände med Brunte, Pålle och Gamle svarten?
hur i hela fridens namn resonerar gubbarna/gummorna i galoppvärlden när de döper sina hästar?
Tolo Jubb, (avlad i direkt nedstigande led från Jabba Hutt i Star Wars?)
Organic value (frigående, KRAV-märkt sprättkuse?)
Kitty Banker (dotter till Betty Cleaner?)
Ju krångligare desto bättre, uppenbarligen.
Vad hände med Brunte, Pålle och Gamle svarten?
tisdag 2 februari 2010
Läs och lär
Att jobba inom servicebranschen har onekligen sina sidor, och jag har OFTA hävdat att jobba i butik är bästa sättet att tappa tron på mänskligheten. För mig är det alltså inte ett dugg konstigt att det inte är fred på denna jord, för när man hör vad en del gnäller loss på kan man på nåt sätt mer förstå om det krigas om diverse landområden här och var, eller rätten till en viss religion eller what ever. För där finns åtminstone en anledning, om än en idiotisk sådan.
Men en anledning till att gå in i första bästa butik och konstra, bära sig åt och skämma ut hela mänskligheten tycker sig alltför många inte behöva, det bara gör det ändå, av bara farten liksom. Eller så ser det till att skapa sig en anledning på vägen. Jäddra puckon, alltså. Och tyvärr finns det sååå gott om dem. Men det lönar sig inte att själv gå igång och bli hysterisk, det är dessutom tjänstefel av oss butiksanställda, utan man får bara leende och tålmodigt vänta ut puckot och låta det ramla ner i den egenhändigt grävda gropen. För DET gör de. Och då kan man visa lite vanlig medmänsklig hövlighet och liksom ge dem den där sista putten ner i diket.
DET är service det.
Men trots den leende och lugna ytan händer det saker på insidan hos oss, så kallad servicepersonal. Vi har söndertuggade kinder. På insidan alltså.
Kan det räknas som arbetsskada?
Med vetskapen om att det ju aldrig går att uppfostra kunder, totalt lönlöst, uppfostrar du en ramlar det strax in åtta nya fåmmar en kvart efteråt, skulle jag ändå vilja skriva en sorts manual till dem som faktiskt vill så väl men ändå är så totalt hopplösa...
1. I en butik finns inga OMKLÄDNINGSRUM. Dem kan du istället hitta på Valhalla, gymmet eller möjligen på Sahlgrenska inför en omfattande tarmundersökning etc. Ofta ingår även närhet till dusch och toalett i det begreppet.
I en butik finns PROVRUM.
2. Nej, en kudde kan inte vara SIDENFÄRGAD. Till det mer ordinära färgspektrat hör röd, blå, grön, gul, vit och svart. Siden är ett MATERIAL och det finns tyvärr fler material som inte är färger att hålla reda på. Typ bomull och ull. Det kan bli rörigt men övar man brukar man så småningom kunna skilja dem åt.
3.En butik GÖMMER aldrig några varor på lagret. Erfarenhet har visat att varorna säljer bättre när det faktiskt plockats ut i butiken.
4. När du handlar i en butik, ex Indiska, betyder inte det att den butiksanställde där också har full koll på hela Hemtex sortiment, tillika utbudet hos Åhléns, Iems, IKEA, Bolagret etc. Oftast har den butiksanställde fullt upp med att hålla sig uppdaterad på eget sortiment och egna kampanjer. Och egna arbetstider.
5. De butiksanställda är inte heller uppdaterade på alla öppettider i alla butiker i hela stan, och vet oftast inte heller när Norge har röda dagar, den aktuella växelkursen till danska kronor, vad rulltrappa heter på franska eller var den gamla marmortrappan som fanns i lokalen förut på Meeths tid numera förvaras.
6. S,M och L betyder inte Stor, Mellan och Liten utan är ett internationellt storlekssystem som varit i bruk de senaste 25 åren med innebörden Small, Medium och Large. Engelsk-svenskt lexikon finns att köpa på Wettergrens, numera Bokia.
7. Peta aldrig på den butiksanställde och fråga om hon "tillhör affären". Slaveriet föbjöds för länge sedan i Sverige. Eventuellt kan man vara anställd och jobba för företaget, vilket inte betyder att man aldrig lämnar avdelningen, och kanske inte är där just när kund x är där.
Den butiksanställde uppskattar också att inte bli petad på, med hänvisning till den personliga sfären/integriteten.
8. Gå inte runt med den butiksanställde i hasorna för att peka ut vilka varor just du gillar/inte gillar och varför. Jag jobbar här och har sett varorna förut. Ta med en väninna eller anställ en sällskapsdam i stället. Och jag är inte intresserad av om den gröna kudden matchar med Morbror Ottos divan, eller Tant Astas överkast, jag har aldrig sett dem och skulle bli mer hjälpt om du faktiskt beskrev dem för mig.
9.Bli inte upprörd om det du såg i butiken förra sommaren är slut nu när du kommer ett och ett halvt år senare för att handla. En stor lokal full med saker på hyllorna som aldrig byter skepnad kallas MUSEUM.
Det finns många att välja mellan, men vi är en BUTIK. Och grundtanken med en butik är att varorna ska säljas.
10. Ja, allt du ser i butiken är mycket billigare i Indien. Dels för att det finns ett visst vinsttänkande bakom hela butikskonceptet, men sedan tillkommer även transporter, tullkostnader och andra avgifter. Men du kan ju alltid simma hem med soffbordet nästa gång du själv besöker Indien.
Jaa, det var de första tio punkterna. Läs och lär.
Men som ett P.S kan tilläggas att de allra flesta kunder är alldeles underbara.
Men en anledning till att gå in i första bästa butik och konstra, bära sig åt och skämma ut hela mänskligheten tycker sig alltför många inte behöva, det bara gör det ändå, av bara farten liksom. Eller så ser det till att skapa sig en anledning på vägen. Jäddra puckon, alltså. Och tyvärr finns det sååå gott om dem. Men det lönar sig inte att själv gå igång och bli hysterisk, det är dessutom tjänstefel av oss butiksanställda, utan man får bara leende och tålmodigt vänta ut puckot och låta det ramla ner i den egenhändigt grävda gropen. För DET gör de. Och då kan man visa lite vanlig medmänsklig hövlighet och liksom ge dem den där sista putten ner i diket.
DET är service det.
Men trots den leende och lugna ytan händer det saker på insidan hos oss, så kallad servicepersonal. Vi har söndertuggade kinder. På insidan alltså.
Kan det räknas som arbetsskada?
Med vetskapen om att det ju aldrig går att uppfostra kunder, totalt lönlöst, uppfostrar du en ramlar det strax in åtta nya fåmmar en kvart efteråt, skulle jag ändå vilja skriva en sorts manual till dem som faktiskt vill så väl men ändå är så totalt hopplösa...
1. I en butik finns inga OMKLÄDNINGSRUM. Dem kan du istället hitta på Valhalla, gymmet eller möjligen på Sahlgrenska inför en omfattande tarmundersökning etc. Ofta ingår även närhet till dusch och toalett i det begreppet.
I en butik finns PROVRUM.
2. Nej, en kudde kan inte vara SIDENFÄRGAD. Till det mer ordinära färgspektrat hör röd, blå, grön, gul, vit och svart. Siden är ett MATERIAL och det finns tyvärr fler material som inte är färger att hålla reda på. Typ bomull och ull. Det kan bli rörigt men övar man brukar man så småningom kunna skilja dem åt.
3.En butik GÖMMER aldrig några varor på lagret. Erfarenhet har visat att varorna säljer bättre när det faktiskt plockats ut i butiken.
4. När du handlar i en butik, ex Indiska, betyder inte det att den butiksanställde där också har full koll på hela Hemtex sortiment, tillika utbudet hos Åhléns, Iems, IKEA, Bolagret etc. Oftast har den butiksanställde fullt upp med att hålla sig uppdaterad på eget sortiment och egna kampanjer. Och egna arbetstider.
5. De butiksanställda är inte heller uppdaterade på alla öppettider i alla butiker i hela stan, och vet oftast inte heller när Norge har röda dagar, den aktuella växelkursen till danska kronor, vad rulltrappa heter på franska eller var den gamla marmortrappan som fanns i lokalen förut på Meeths tid numera förvaras.
6. S,M och L betyder inte Stor, Mellan och Liten utan är ett internationellt storlekssystem som varit i bruk de senaste 25 åren med innebörden Small, Medium och Large. Engelsk-svenskt lexikon finns att köpa på Wettergrens, numera Bokia.
7. Peta aldrig på den butiksanställde och fråga om hon "tillhör affären". Slaveriet föbjöds för länge sedan i Sverige. Eventuellt kan man vara anställd och jobba för företaget, vilket inte betyder att man aldrig lämnar avdelningen, och kanske inte är där just när kund x är där.
Den butiksanställde uppskattar också att inte bli petad på, med hänvisning till den personliga sfären/integriteten.
8. Gå inte runt med den butiksanställde i hasorna för att peka ut vilka varor just du gillar/inte gillar och varför. Jag jobbar här och har sett varorna förut. Ta med en väninna eller anställ en sällskapsdam i stället. Och jag är inte intresserad av om den gröna kudden matchar med Morbror Ottos divan, eller Tant Astas överkast, jag har aldrig sett dem och skulle bli mer hjälpt om du faktiskt beskrev dem för mig.
9.Bli inte upprörd om det du såg i butiken förra sommaren är slut nu när du kommer ett och ett halvt år senare för att handla. En stor lokal full med saker på hyllorna som aldrig byter skepnad kallas MUSEUM.
Det finns många att välja mellan, men vi är en BUTIK. Och grundtanken med en butik är att varorna ska säljas.
10. Ja, allt du ser i butiken är mycket billigare i Indien. Dels för att det finns ett visst vinsttänkande bakom hela butikskonceptet, men sedan tillkommer även transporter, tullkostnader och andra avgifter. Men du kan ju alltid simma hem med soffbordet nästa gång du själv besöker Indien.
Jaa, det var de första tio punkterna. Läs och lär.
Men som ett P.S kan tilläggas att de allra flesta kunder är alldeles underbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)