Återvunnen värdighet?

På mitt jobb är recycling ett stort begrepp. Vi har ljuslyktor av plåt med synliga spår av Tulips konserverade köttprodukter, bland annat. Och kondenserad mjölk. Varor gjorda av gamla konservburkar alltså. Så för guds skull, släng inte bara den tömda kaviartuben nästa gång, sprätta upp den och snitsa till lite käcka saker med hjälp av en tång från Claes Ohlson. Om man till exempel skulle få för sig att göra en doftgran till bilen, av plåt, så har man ju doften gratis... Bara ett tips, alltså.
Nåväl, nu när vi recyclar på så hög nivå väcks tanken att återvinning måste gå att applicera inom fler områden...jag tänker nu närmast på melodifestivalen. Nu är visserligen återvinning ett stort begrepp där redan, det finns väl inte en endaste truddilutt man inte hört minst hundra gånger i liknande arrangemang, det hör liksom till hela spektaklet. Det är inte riktigt det jag menar, utan vad jag allt ivrigare förespråkar ( efter dessa fyra uuutråkiga svenska uttagningar börjar man ju misströsta) är att man mer ska recycla rätt av, utan vidare krusiduller.
Om vi nu ändå ska komma sist i Europa kan vi ju lika gärna återvinna en redan jumboplacerad schlager. Sparar både tid, kraft och resurser. Och nerver.
Loa Falkman, kom tillbaka-allt är förlåtet!
Men det finns dock vissa gränser, ibland kan recycling vara ett rent fördärv. För det kan ju hampa sig så att den återvunna...låt oss säg artikeln, faktiskt dyker upp någon annanstans, och det vill man ju inte riskera. Och nu pratar jag om ChristerBjörkman. Då är det mycket bättre att stuva in honom i den garderob han en gång kom ut ur.