Det finns vårtecken - positivt, mysigt och efterlängtat. Och så finns det ålderstecken, och de är...motsatt. Men trots att man motarbetar både årsringar och gäddhäng så nog sjutton finns det där till slut. Inte mycket att göra åt. Förutom att vända på tänket.
Jag har en arbetskamrat som fyller 60 till hösten. Han har en mer filosofisk inställning till tillvaron.
"Jag tycker att jag är i en spännande ålder. Om jag sätter mig ner vet jag inte om jag kan resa mig upp igen."
Så sant.
Så det gäller att ta fram det positiva tänket när kropp och själ krackelerar.
-Vad roligt att jag äntligen fick lite bulldog-häng strax öster/väster om munnen!!! Nu kan jag tydligt se att jag tillhör mammas Blomqvistar-släkt, som utseendemässigt är avlade på samma bulldog-kennel allihop! Och jag har ju även humöret. Lagom aggressiv.
-Vad trevligt att bråcken och åderbristningarna syns tydligare och tydligare, jag har hittat så många skojiga linjer på bakbenen. Som ett floddelta. Nu behöver jag inte tatuera mig!
-Vad kul att jag lägger på mig ett par kilo varje år, då blir jag mer vadderad och bryter inte bäckenbenet om jag halkar!
Det gäller alltså att ha fokus på problemlösning när nya situationer uppstår.
Jag hittar inte längre ögonfransarna när jag ska måla på mascara, trots att jag nästan flyttar in i badrumsskåpet för att komma närmare spegeln. Jag vet att fransarna är där någonstans men jag ser dem inte.
Problemet löses genom att man målmedvetet och energiskt klaffsar på mascara där man tror sig veta att fransarna befinner sig. Och det gäller att ta i ordentligt så man åtminstone prickar in några av de små rackarna, man får inte snåla med innehållet. Den överblivna svärtan torkas sedan framgångsrikt bort med närmaste badhandduk. Det funkar, fråga vilken fjortis som helst.
Hur slutresultatet blir är inte så himla viktigt. Det ser man ju inte i alla fall.
Nemas problemas.
"Livet är som en Flumeride-stock, skvalpigt och gungit med höööga backar och hisnande nerförsstup. Det gäller bara att luta sig tillbaka, garva och enjoy the ride"
Raggan sa dessa bevingade ord.
måndag 15 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det låter ju trist det här med alla ålderstecken som du drabbats av. Själv tycker jag bara att jag blir slätare och slätare med åren. Och glasögonen behöver jag inte heller. Tycker jag.
SvaraRaderaFörnekelse är en SANN vän upp i åren!!!
SvaraRadera