Staying Alive

Nu är filmfestivalen avslutad och som vanligt var det väl någon finsk/rysk/spansk/armenisk samproduktion som fick alla kulturskribenter att unisont göra vågen och utbrista i lovord såsom Mästerverk! En avslöjande samtidsskildring! och Årets viktigaste film.!
"Matti sätter potatis en tvärkulturell dramadokumentär med bitter eftersmak i samklang med de latinska värdegrunderna i en tid av anarki och missväxt".
Själv hade man inte fattat ett dyft av storheten med just den rullen utom att man förmodligen uppskattat Törnrosasömnen man hamnade i redan vid förtexterna. Uppfattningarna om vad som är kvalitetsfilm eller inte går så att säga vitt isär.

Man kan bara kolla här hemma och se hur olika filmer vi väljer. Personligen gillar jag när de flesta av karaktärerna står på benen hela filmen ut. Ja, lite svinn får man ju räkna med men flertalet ska i alla fall vara i livet när eftertexterna börjar rulla.
Sonen däremot har inte alls de referensramarna på en bra film. Där får det gärna dissikeras och huggas lite till höger och vänster och en och annan rejäl skottlossning livar ju alltid upp. Men faktum är att även han har en gräns för vad som är sevärt. Vi började kolla en bedrövlig skapelse häromsistens, redan efter 1,5 minut hade huvudrollsinnehavaren bangat in på en stor, privat middag, svingat sig i lampkronan och slaktat i princip alla 25 personer runt matbordet inklusive kocken och hunden.
Och där tyckte till och med sonen att det fick vara nog.
Thank god, hade vi fortsatt titta hade väl även filmarbetarna strukit med.

Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa den filmen, jag menar vad hände sedan? Det fanns ju ingen handling kvar och alla karaktärer stendog. Gick filmen automatiskt över till en dokumentär om hur man tar bort fläckar på vita linnedukar? För där var det fläckar kan jag säga. Av alla det slag.
Är det kanske så att ju fler som dör, desto billigare produktion? Det kanske förhåller sig så i filmbranschen att gaget blir dyrare ju längre skådisarna är med i filmen. Så det gäller att göra sig av med så många som möjligt i ett tidigt skede.
Man kanske borde införa ett helt nytt system för att publiken lättare ska kunna avgöra om det är lågbudget eller top-quality?
Längst bak på filmen där det redan står regissör, genre och hur lång filmen är ska det även märkas ut hur många skådisar som är med från början/ hur många som är kvar när filmen slutar. Och det är DÄR kvaliten ligger.
"Hela ensemblen intakt till sista filmrutan"
Bingo! Det blir sex Oscars direkt.