Ur led är tiden

Jag är inne i ett stim. På tre veckor har jag förbrukat lika många armbandsur, av varierande prisklass. De bara går sönder och bär sig åt. Och det är ju helt förvirrande att inte veta vad klockan är. Tänk om man går på lunch tio minuter för sent?! Hemska tanke.
Den första klockan åkte som en projektil tvärs över lagret när armbandet gick åt helsk...a. Krasch, boom, bang och så var den sagan all. Vilke tur, tänkte jag, då får jag köpa mig en ny.
Men det dröjde inte länge förrän den nya klockan visade helt fel tid. Men batteriet är ju helt nytt??! Jodå, men förmodligen var sekundvisaren inte lika ny för den hade, av ren utmattning kanske vad vet jag, hoppat av och låg tvärs över hela urtavlan och liksom motade minut-, och timvisarnas framfart. Nu var det inte lika roligt att fixa ny klocka, det började bli, typ, tjatigt.
Grävde till sist fram en tjusig historia ur en låda hemma, guld- och silverfärgad länk, svart urtavla med små briljanter på. Partyklockan. Men nöden har ingen lag, så party fick det bli. Den höll i tre dagar. På tredje dagens eftermiddag var det full verksamhet därinne vid urtavlan. Jag blev alldeles yr av att kolla tiden. Det var de små briljanterna (vansinnigt äkta briljanter, NATURLIGTVIS) som hade hoppat loss och som ny yrde runt som ystra pop-corn varje gång jag rörde handen. Suck.
Sen dess har Domkyrkoklockan varit min räddning. Stort, tryggt klocktorn som visar rätt tid i ur och skur. Utan krims, krams och briljanter.
Jag ska bannemej lägga ett bud på Big Ben.