White Trash Hallelujah

TIDLÖS STIL är ju något eftersträvansvärt enligt de flesta mode-experter. Och visst har man väl försökt att skärpa till sig och anamma mer klassiska snitt, men ACK, det sliter ju sig alltid i sista änden.
Är man mer bohemisk till sin läggning så är man. Står man framför ett par strumpor i klatschiga färger, en helcrazy tunika eller en mångfärgad svepande långsjal så är det ju kört. Strikt och sobert är inte jag. Punkt slut.
Nuförtiden har modevärlden skapat nya begrepp för sådana som oss, så att vi inte ska vara för ledsna och känna att vi är helt lost. Vi brukar buntas ihop i vintage/folkloristisk stil. Ha, det låter ju chict. Kan vara chict också, om man får till det.
Men om jag detaljstuderar mig idag ser jag allt annat än chic ut. Faktum är att jag är så långt från TIDLÖS STIL som man kan komma. Jag har mer gått in för begreppet STIL-LÖS TID, med hull och hår. (På tal om hår så kan man göra en liten utvikning om just söndagsfrillan. Att säga att det står åt alla håll är att peka i helt fel riktning. Då antyder man ju att det existerar någon form av volym, åtminstone här och där, men så är icke fallet. Här snackar vi svenska handbollslandslaget. Platt fall. )
Om man i svepande ordalag beskriver dagens utstyrseln så har jag först plockat på mig min chockrosa mysdress där byxorna är på tok för långa och måste klämmas ner i ett par strumpor så att jag inte ska snubbla. Strumporna är urtvättade svarta och korvar sig hemtrevligt nere vid vristerna. Till detta har jag en mossgrön, lite noppig långkofta och som pricken över i:et har jag stoppat fötterna i ett par limegröna foppatofflor. Det låter inte såå illa...men det är det. Hallo, Beckers färgskala är ute och går.
Maken kommenterade till och med outfiten när jag gick till ner till tvättstugan
-Om någon ser dig kommer jag att säga att vi inte hade något med detta att göra.
Och då är han ändå rätt van. Efter år av träning har han blivit både luttrad och härdad, och har lärt sig vidtaga nödvändiga åtgärder. Som att helt enkelt göra korstecknet och gå vidare med sina bestyr.
Jag konstaterar både häpet och glatt att det som skett är en klar och tydlig vokalförskjutning. Jag har gått från Raggan till att befinna mig längre bak i alfabetet, till Ruggan. Well done!
För finns det något härligare en söndag när man inte behöver gå ut och möta världen än att sunka ner sig i mysträsket.
Ha-ha, I like!
Hallelujah, prisad vare helgdagen!