Kärringen mot strömmen

Jag kan bli helt matt på mig själv när jag jämför mig (och det gör jag hela tiden och jag drar ALLTID det kortaste strået i mina egna ögon) med mina medmänniskor och deras liv.
Alla verkar vara så organiserade, planerade och utvecklade.
Själv är jag bara rörig, oplanerad och invecklad.
Inte ens jag fattar hur jag funkar.
Hur ska det då bli någon ordning på mig? Hur gör man?
Det är imponerande, tycker jag, hur en del lyckas planera in hela sitt liv, både karriärmässigt och rent privat, och så prickar det bara av punkt för punkt, håller sig till listan.
"Japp, där var de akademiska studierna klara"
"Då sätter vi en bock bakom Ta körkort"
"Där bockade vi av träffa drömprinsen"
"Och nu har vi klarat av Hitta drömkåken och inred den"
" En liten kråka bakom första barnet"
"och så en liten notering bakom andra barnet"
"och där bockar vi av den karriärstrategiska åtgärden"
"Och nu var hela årets träningsplanering avbockad, bock-bock-bock"

Själv planerar jag ingenting, i princip, allt kommer som en överraskning hela tiden.
Nämen är det PÅSK redan? I år igen? Det var som sjutton.
Ska vi planera semestern? PLANERA? Hur stavar du till det?
Det händer att jag drar upp vissa...planer, men dem ser jag till att bryta inom den närmaste framtiden. Bara för att jag tycker det är så tråkigt att veta allt i förväg.
"Och ingen ska väl säga till mig vad jag ska göra, när jag ska göra det och hur jag ska göra det." Även om det alltså var jag själv som drog upp riktlinjerna.
Är man rebell ( eller IDIOT helt enkelt?) så är man.


Kanske har jag vuxen-damp? Då är det svårt att organisera och planera och hantera. Det är ju fler och fler som får sina diagnoser i vuxen ålder...men jag är lite för slö för det.
Är jag rebell ända in till minsta cell (ha, ha det rimmade) så att det gränsar till ren idioti?
Näää. Det låter för fräckt. Jag lider nog av något mindre flashigt.
Imbicillus robusta kanske.


Om man gör en återblick på sitt liv (hemska tanke) kan man i vanliga fall tydligt se vissa mönster. Skulle man likna livet vid ett tygmönster hade en del fått snygga kritsrecksrandiga längder, som löpte vidare meter efter meter.
Andra skulle få Glencheck-rutans återkommande repetitioner, lite mer mönstrat men ändå väldigt strukturerat. Likadant med Pepita-rutan, prickmönstret och hundtandsmönstringen, det händer mycket på liten yta men strukturen är uppenbar.


Mig kan man likna vid ett sådant där orientaliskt paisley-mönster.
Blipp och blopp åt alla håll, på tvären, längden, höjden och bredden. Färgkaskader som inte nödvändigtvis matchar hundraprocentigt, och oväntade inslag här och var. Först vid en mycket nära granskning hittar man mönsterrepetitionerna.
För jag HAR faktiskt hittat den, vid en MYCKET närmare granskning, linjen eller snarare krussidullen som genomsyrar mitt liv.
Och inte gjorde det saken ett dugg bättre...

Jag är ostrukturerad, impulsiv och har svårt att följa utstakad väg.
Går liksom vilse hela tiden, ramlar in i buskar och snår och kommer ut med sly i håret och tar helt plötsligt en annan väg åt motsatt håll.
"Surprise!" Även för mig. Oftast.
Jag gör allt i fel ordning och vid fel tidpunkter.

*När jag var trettio hade jag min tonårsrevolt.
*Jag började smygröka under köksfläkten när jag var 27 (slutade också genast efter två bloss, halsbloss, då jag inte riktigt matchade i den spygröna färgen jag hade i ansktet)
*Pluggade vidare i vuxen ålder med småbarn och jobbet lite bredvid i en enda härva, utan ett riktigt mål, naturligtvis, eller någon direkt verklighetuppfattning under tiden. Oj, då hamnade jag här?
Därför blev det fem lite röriga och spretiga år med komvux och manuslinjen och pedagogisk projektledning och journalistlinjen lite omlott sådär. I typisk Raggan-anda.
*Separerade när alla andra gifte sig.
*Flyttade runt som en galning när alla andra rotade sig
*Fick först barn, innan jag förlovade mig innan jag gifte mig efter 15 år med samma man.
*Har ännu inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor

Jag kommer att yra runt i korridorerna på Hemmet med Universitetets utbildningskatalog under armen och känna mig småstressad över att sista datumet för högskoleprovet närmar sig trots att jag inte har en aning om vad jag ska läsa, eller OM jag ska läsa eller om jag bara ska mata duvorna...
och in till mitt sista andetag kommer jag att fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.
Neverending story.

Sån é jag.
Men fel ordning är också en ordning.
Basta!