Matlagningsvirtuos

Nu är det verkligen inne med matlagning i alla dess former! Det ena kändiskock-programmet avlöser det andra i varendaste TV-kanal, oavbrutet. Sist ut var Mauro Scocco och Plura.
Jag är helt konfys, kan verkligen ALLA briljera i köket och lätt som en plätt slänga ihop både långkok och småplock och italienska bufféer helt obehindrat?
Alla utom jag.

För jag är verkligen ingen tillgång i köket. Har liksom inte det rätta knycket, inte kunskaperna och framförallt inte intresset. Tyvärr. För livet hade varit så mycket enklare om man intresserat sig för något som man verkligen måste för att överleva. Att äta. Och att äta gott. Men inte ens överlevandsargumenten biter på mig. Jag får bara inte till det.

Visst kan även jag bli inspirerad när brittiska Nigella sensuellt står och rör i grytorna, eller när Per Morberg kraftfullt dissikerar någon djurdel och sen grillar ute i trädgården för öppen ridå. Men förflytta sedan mig ut i köket, framför spisen och all lust liksom självdör.

Men jag har försökt, ack så jag har försökt. Och fixat till den ena innovativa rätten efter den andra.
Till exempel har jag, i tidig ungdom, bakat potatis i pärlsocker. Jodå, ni läste rätt. Man skulle strö långpannan full med medelhavssalt och sedan ställa potatisarna i det. Tyvärr fick jag tag i en paket pärlsocker i stället, och upptäckte inte misstaget förrän sockret förvandlats till en svart, kletig, sötdoftande sörja. Mycket lyckat. Och helt oätligt.

Jag har ansträngt mig och gjort varm choklad the "old fashioned way" som min farmor alltid gjorde. Cacao, en klick grädde, åtta kilo socker. Fast jag tog salt. Inte lika gott.

Stod i evigheter och gräddade en jättelagg pannkakor. Utan tillstymmelse till salt i. Förmodligen hade en uppblött tapetrulle, doppad i tapetklister smakat aptitligare.

Jag har nästan bränt ner sommarstugan när jag skulle baka vulkan-tårta. Marängen skulle stå inne i evigheter och bli seg och god. Min stod inne i evigheter och blev...en brandfara. Hela köket var täckt av Lütsen-dimma, marängen var en svart kolbit och maken fick slänga ut hela plåten på gräsmattan innan branden var ett faktum. Och Ronny, vår kaffegäst, ställde sig vid kakplåten och frågade lugnt om vulkanen haft ett utbrott?!

Så det här med matlagning är i princip ett avslutat kapitel för mig. Jag tycker till och med det är svårt att läsa en kokbok. Där utgår de alltid efter att man har någon sorts grundkunskaper.
Men hur får man ner strimlad vitkål i ett deciliter mått? Hur får man ur en tesked smör ur måttet? Och hur varmt är fingervarmt? Vems finger räknas?

Det är tur att maken tycker att min bästa egenskap är att jag håller mig borta från köket.
Jag kan ha stått med skafferidörren öppen och suckat i en lång stund över att det inte finns nåt därinne. Så kommer han, "flytta på dig" och med en bestämd knuff kör han ut mig från köket. Efter bara ett ögonblick är maten klar.
"Var hittade du det här någonstans?" är min ständiga fråga.
Han bara viftar lite med kniven och ler nöjt, för köket är hans domäner.
Vilken lycka, annars hade bannemej den här familjen svultit ihjäl!