Modell-mått a la Raggan

Flickor, flickor, flickor,
nu stormar badsäsongen allt närmare och så även ångesten över dessa kroppar som lever sitt eget liv. (Kroppen = det degiga blåvita sladdret som är vadden runt vårt bräckliga skelett.)
Men Haven Förtröstan, ty här kommer några sommarsanningar från Raggan, i all systerlig välmening;

Blåvitt är en omtyckt och traditionsfylld färg så här i Göteborgsregionen, inget att förakta, bara förädla.

Knubbsäl är ett trevligt och charmigt djur som drar stor publik i Slottskogen ( jämför med vandrande pinne, vem faen vill titta på en sån?)

Beachen 2010 är inte fulltalig utan en och annan badboll. Förstärk uttrycket med en riktigt färgglad baddräkt. Gärna GB-randig.

Inbyggda badringar tyder enbart på ett stort personligt ansvarstagande, här är tjejerna som inte kommer att ligga badvakterna till last, vi flyter av egen kraft i alla väder.

Och till sist; glöm fotomodellmåtten, dem har vi ju redan! Fast den halvmetern de har på höjden har vi på bredden.
Men VEM har pratat om placering, jag bara undrar?

Simma lugnt!

I nöd och lust

När vi stållar på jobbet var i Köpenhamn och förlustade oss råddade våra extratjejer runt butiken, med den äran.
Allt hade flutit på utan incidenter...sånär som på en liten detalj som i och för sig också hade flutit på.
Någon hade tagit med sig en sidenkudde in i provrummet och kissat på den, mitt under värsta lördagsrusning.
Nöden har ingen lag eller vad?
Kunden var väl i nöd och hade lust att kissa helt enkelt, och då tager man vad man haver, (varför inte en sidenkudde?) och så låter man världshavet flöda över.
Vi borde kanske överväga att montera in toarullehållare i varje hytt, och en liten hylla med dass-lektyr...

Kan inte låta bli att undra vad som händer på Bauhaus och andra firmor som säljer toastolar och dylikt, kryper folk helt sonika upp och lägger en börda, en löne-lördag i december, för att kolla hur mycket som får plats i behållaren eller för att holken helt enkelt stod så lägligt placerad?
Det är inte alls omöjligt, tyvärr.
Inget förvånar längre en luttrad serviceanställd.

God save the queen

Var i Copenhagen i helgen tillsammans med mina galna arbetskamrater.
Copenhagen var dejlig, ölen var dejlig och vädret var dejligt.
Och vad Köpenhamnarna hade ansträngt sig för att vi skulle komma!
Det var avspärrningar, och storbilds-TV på torget och en massa söta små politi-saker som yrde runt i vita mössor och...Va? 70 år? Vem? NU?

Det visade sig att Dronning Margerethe av Denmark fyllde 70 år och skulle åka i cortege längs hela Ströget och vinka till undersåtarna. Jahapp.
Det var bara att sätta sig på en solig uteservering, beställa in en kall öl och invänta den Danska regentens vinkningar. Så tråkigt.

Och dronningen hon kom, sågs och bevinkades.
Nedklämd i landån (jag vet faktiskt inte vad dessa hästekipage heter...det kanske heter schäs, eller släde, eller helt enkelt hästtransport) iklädd ljusblå pillerburk på skulten, med flor (nej, Jessica, jag tror inte det var ett renhorn hon hade på hatten) och med en något uppsvälld Henrik bredvid sig. Vinkeli-vink till folket.

Och det var hästar och rödklädda ryttare som tut-tut-tutade i trumpeterna och danskarna viftade lyckligt med flaggorna.
Och i mitt huvud ringde
"borgmästar Munte-red på sin Brunte-frun red en schäck som var så innerligt täck- efter kom stålle-han red på sin pålle-sist kom en präst på en halter häst-men unga herr Carl-han hade ingen sadel-han måste åka efter i schäsen"
Men naturligtvis höll jag klaffen.
Ibland Måste man bara hålla stilen!

Over and out från KUNGLIGA KOLLEN

VI E RÖHHTHHE-VI E WIIIHTHE-VI STÅR SAMMEN-SIHTH VIHTH SIHTHE

Teknikens (vid)under

Har alltid haft en skeptisk inställning till tekniska apparaturer av olika slag. Finns möjligheten väljer jag ALLTID mänsklig kontakt istället för nån apparat där du ska logga in och ut och knappa hit och dit. Jag kan inte riktigt greppa nödvändigheten med vissa...nymodigheter, helt enkelt. För ibland har den tekniska produktutvecklingen inte gått framåt, den har bara gått överstyr.

Som nu i lördags till exempel, då jag lite hastigt skulle kvista in på Kosum-Avenyn och köpa pommes frites för att förgylla lördagens lövbiff.
Hastigt, var det ordet jag använde? My mistake.
För fel-fel-fel, det gick inte alls hastigt, och inte lustigt heller, för jag dristade mig till att använda självscanningsstationen!
Mot bättre vetande, faktiskt, för hela mitt inre skriker alltid ALDRIG DIT när jag ser alla dessa förvirrade människor som försöker göra rätt bland scanners, påse/inte påse, väga/inte väga och kilopriset på naturgodis i välj-själv-menyn.
Konsum får ha två heltidsanställda utbildade specialpedagoger för att lotsa folk rätt, och förmodligen också en terapeut som kan ta hand om kunder som bryter ihop/personal som ger upp och misstror sin pedagogiska förmåga.
Och nu, efter mitt lilla pommes frites inköp får de heltidsanställa både en reparatör och en tekniker också, för hela skiten brakade visst samman. Hoppsan!


Jag gjorde så rätt så rätt, förutom att jag inte ville ha påse och envisades med att lägga varorna rätt på plåtbiten, men det skulle kunna fungera, sa pedagogen.
Och så skulle jag då betala, med kort. Ritsch, jag drog kortet...och det tuggade och tuggade och visade köp medges ej.
-Nä, sa jag till apparaten, 25,50 till pommes fritespåsen vet jag allt att jag har kvar på kontot, din lille rackare där.
Men apparaten gav sig inte.
Jag suckade och avbröt köpet, började på ny kula med ett ANNAT kort, men icke!
Apparaten var bångstyrig och påpekade envist att inte heller på detta kort fanns det 25,50 till pommes fritsen.
Nu började fru Gustafsson bli smått irriterad och väste tyst genom tänderna att
-nu kan du ta och dra åt helskotta apparatjävul, nu avbryter jag och går och betalar kontant i kassan hos den rara tanten med hempermanenten i kassa 4.
Men då lackade apparaten ur totalt och vägrade till och med att avbryta.

Äntligen fick den heltidsanställda självscanningspedagogen göra själ för sin heltidslön!
Hon kastade sig ner på golvet, öppnade katastrofluckan och pillade fram tangentbordet som låg gömt bakom påsarna. Med bestämda rörelser hamrade hon uppmanande på tangentbordet, kod efter kod, lycklig över att få göra en medmänsklig insats.
Men inget hjälpte, apparaten var och förblev i error-error-double-error-läge.
Pedagogen blev svettigare och svettigare i pannan, spänningen steg men till slut släppte den aggressiva apparaten sitt grepp om fru G:s konto och loggade ur all kontakt.
-Sådär ja, sa pedagogen karskt och nickade mot mig.

Fru G tackade artigt pedagogen för väl utfört arbete, och började samla ihop sina pommes frites för att stega mot hempermanenten i kassa 4.
Men då hejdade pedagogen mig, nästan lite ängsligt. Gå inte gå inte!
-DU KAN BETALA KONTANT HÄR I APPARATEN!
Och det var nästan, tyckte jag i alla fall, som ett hallelujah-moment för henne, ÄNTLIGEN skulle hon kunna visa mig att dessa apparater, det är fina grejjer det!
Och jag ville ju inte såra hennes känslor, så jag stoppade lydigt in min hundralapp i sedelintaget.
-Du får mynten där och sedelväxeln där, pekade pedagogen med tindrande ögon.
Jahapp.
Men när då? började jag lite undrande fråga mig när det efter två minuter fortfarande inte hade hänt någonting i varken det ena eller det andra pengafacket.
-Du får hjälpa henne där ropade en andra scanningspedagog uppmanande till scanningspedagog nummer ett när jag fortfarande stog kvar med min nu alltmer tinande pommes fritespåse i högsta hugg.
Min pedagog rusade fram och började banka lite lätt på apparaten, kröp ånyo ner och fick fram det gömda tangentbordet och började nervöst hamra på det.
Men nu hade nog apparaten stilla avlidit, för det kom inte ett enda livstecken.
-Har du inte fått några pengar alls? frågade hon förskrämt.
-Nää, inte ett ruttet lingon, sa jag, harmset.

Och nu blev det liv i luckan.
Tre personal yrde runt i tobaksförsäljningshörnan för att öppna en kassa där och ge mig kontanter tillbaks på mitt lilla pommes frites köp. Men det fanns ingen växel i den ena kassan och i den andra kassan var visst Monica inloggad men Monica var inte där...
Till slut, som i slow-motion, kom min pedagog fram med min växel i händerna, framsträckta som om hon med vördnad erbjöd mig oblaten, syndernas förlåtelse, det offrade lammet.
Stum tog jag emot pengarna och stapplade ut ur affären, efter ett halvår, kändes det som, framför ännu en bångstyrig maskin.
Jag visste det, muttrade jag för mig själv, jag skulle aldrig ens försökt använda skiten. Lita hädanefter ALLTID på magkänslan.

Ja, det gick alltså inte så fort när jag skulle göra mitt lilla inköp.
Men det gick fort att skrota hela självscanningsmaskinparken.
Det behövdes bara ett fruset paket Änglamark pommes frites för 25,50.
Så om det bara finns manuella kassor på Konsum Avenyn nästa gång ni handlar där är det helt och hållet min förtjänst.