Teknikens (vid)under

Har alltid haft en skeptisk inställning till tekniska apparaturer av olika slag. Finns möjligheten väljer jag ALLTID mänsklig kontakt istället för nån apparat där du ska logga in och ut och knappa hit och dit. Jag kan inte riktigt greppa nödvändigheten med vissa...nymodigheter, helt enkelt. För ibland har den tekniska produktutvecklingen inte gått framåt, den har bara gått överstyr.

Som nu i lördags till exempel, då jag lite hastigt skulle kvista in på Kosum-Avenyn och köpa pommes frites för att förgylla lördagens lövbiff.
Hastigt, var det ordet jag använde? My mistake.
För fel-fel-fel, det gick inte alls hastigt, och inte lustigt heller, för jag dristade mig till att använda självscanningsstationen!
Mot bättre vetande, faktiskt, för hela mitt inre skriker alltid ALDRIG DIT när jag ser alla dessa förvirrade människor som försöker göra rätt bland scanners, påse/inte påse, väga/inte väga och kilopriset på naturgodis i välj-själv-menyn.
Konsum får ha två heltidsanställda utbildade specialpedagoger för att lotsa folk rätt, och förmodligen också en terapeut som kan ta hand om kunder som bryter ihop/personal som ger upp och misstror sin pedagogiska förmåga.
Och nu, efter mitt lilla pommes frites inköp får de heltidsanställa både en reparatör och en tekniker också, för hela skiten brakade visst samman. Hoppsan!


Jag gjorde så rätt så rätt, förutom att jag inte ville ha påse och envisades med att lägga varorna rätt på plåtbiten, men det skulle kunna fungera, sa pedagogen.
Och så skulle jag då betala, med kort. Ritsch, jag drog kortet...och det tuggade och tuggade och visade köp medges ej.
-Nä, sa jag till apparaten, 25,50 till pommes fritespåsen vet jag allt att jag har kvar på kontot, din lille rackare där.
Men apparaten gav sig inte.
Jag suckade och avbröt köpet, började på ny kula med ett ANNAT kort, men icke!
Apparaten var bångstyrig och påpekade envist att inte heller på detta kort fanns det 25,50 till pommes fritsen.
Nu började fru Gustafsson bli smått irriterad och väste tyst genom tänderna att
-nu kan du ta och dra åt helskotta apparatjävul, nu avbryter jag och går och betalar kontant i kassan hos den rara tanten med hempermanenten i kassa 4.
Men då lackade apparaten ur totalt och vägrade till och med att avbryta.

Äntligen fick den heltidsanställda självscanningspedagogen göra själ för sin heltidslön!
Hon kastade sig ner på golvet, öppnade katastrofluckan och pillade fram tangentbordet som låg gömt bakom påsarna. Med bestämda rörelser hamrade hon uppmanande på tangentbordet, kod efter kod, lycklig över att få göra en medmänsklig insats.
Men inget hjälpte, apparaten var och förblev i error-error-double-error-läge.
Pedagogen blev svettigare och svettigare i pannan, spänningen steg men till slut släppte den aggressiva apparaten sitt grepp om fru G:s konto och loggade ur all kontakt.
-Sådär ja, sa pedagogen karskt och nickade mot mig.

Fru G tackade artigt pedagogen för väl utfört arbete, och började samla ihop sina pommes frites för att stega mot hempermanenten i kassa 4.
Men då hejdade pedagogen mig, nästan lite ängsligt. Gå inte gå inte!
-DU KAN BETALA KONTANT HÄR I APPARATEN!
Och det var nästan, tyckte jag i alla fall, som ett hallelujah-moment för henne, ÄNTLIGEN skulle hon kunna visa mig att dessa apparater, det är fina grejjer det!
Och jag ville ju inte såra hennes känslor, så jag stoppade lydigt in min hundralapp i sedelintaget.
-Du får mynten där och sedelväxeln där, pekade pedagogen med tindrande ögon.
Jahapp.
Men när då? började jag lite undrande fråga mig när det efter två minuter fortfarande inte hade hänt någonting i varken det ena eller det andra pengafacket.
-Du får hjälpa henne där ropade en andra scanningspedagog uppmanande till scanningspedagog nummer ett när jag fortfarande stog kvar med min nu alltmer tinande pommes fritespåse i högsta hugg.
Min pedagog rusade fram och började banka lite lätt på apparaten, kröp ånyo ner och fick fram det gömda tangentbordet och började nervöst hamra på det.
Men nu hade nog apparaten stilla avlidit, för det kom inte ett enda livstecken.
-Har du inte fått några pengar alls? frågade hon förskrämt.
-Nää, inte ett ruttet lingon, sa jag, harmset.

Och nu blev det liv i luckan.
Tre personal yrde runt i tobaksförsäljningshörnan för att öppna en kassa där och ge mig kontanter tillbaks på mitt lilla pommes frites köp. Men det fanns ingen växel i den ena kassan och i den andra kassan var visst Monica inloggad men Monica var inte där...
Till slut, som i slow-motion, kom min pedagog fram med min växel i händerna, framsträckta som om hon med vördnad erbjöd mig oblaten, syndernas förlåtelse, det offrade lammet.
Stum tog jag emot pengarna och stapplade ut ur affären, efter ett halvår, kändes det som, framför ännu en bångstyrig maskin.
Jag visste det, muttrade jag för mig själv, jag skulle aldrig ens försökt använda skiten. Lita hädanefter ALLTID på magkänslan.

Ja, det gick alltså inte så fort när jag skulle göra mitt lilla inköp.
Men det gick fort att skrota hela självscanningsmaskinparken.
Det behövdes bara ett fruset paket Änglamark pommes frites för 25,50.
Så om det bara finns manuella kassor på Konsum Avenyn nästa gång ni handlar där är det helt och hållet min förtjänst.