Upprop till Poseidons organfond!

Jag har blivit pinsam. Riktigt pinsam.
I alla fall i min tonårings ögon. Det är så himla pinsamt att han har föräldrar som liksom finns till. Allt vi gör, säger och tänker är pinsamt och töntigt så in i norden.
Denna förändring skedde snabbt, det var inte länge sedan man hade en son som tittade med beundran i sina små blå ögon när den heliga modren berättade om sina eskapader i den stora staden.
När jag räckte fuck-off-fingret åt idioten som nästan manglade mig på övergångsstället,
när jag högljutt dissade tillbaks mot den tykna ynglingen som kallade mig jävvla kärring,
och när jag tvärilsken ställde mig mitt i gatan och stoppade trafiken för att ett skittso skvätt ner hela mig i regnväder.
Nu hade dessa berättelser inte framkallat några spontanapplåder från sonens sida, nu hade han bara stönat och snäst att jag borde skärpa mig för TÄNK om någon som han känner hade känt igen mig...

Först blev jag lite stött när förändringen blev tydligt märkbar, men sen insåg jag vilken befrielse det är! För det banar ju väg för enorma möjligheter framöver. Ska sonen nu ändå gå hos terapeut i vuxen ålder så kan man ju lika gärna ge dem något konkret att jobba med!!! Det blir ju lite lättare för dem att komma igång, så att säga.
"Jo det var den där skolavslutningen i sjuan..."
Eftersom maken och jag nästintill är mordhotade om vi så mycket som funderar på att komma på sonens skolavslutning i kyrkan, så har jag tagit tillfället i akt och lite lätt hintat att jag ska planka in och starta allsång till "barnatro" med äkta tantvibrato strategiskt placerad så att alla ser och hör.
Sonen uppskattar INTE det skämtet. Han verkar inte riktigt övertygad om att det är ett skämt. Kalla kårar liksom rinner nerför ryggen på honom bara vid tanken.

Men vi har legat allför lågt i utskämningsnivå, det förstod vi när vi hälsade på sonens kompisföräldrar häromsistens. De hade vilda planer inför skolavslutningen i nian, planer vi genast involverade oss i.
De tänker uppträda i kyrkan, i en finstämd uppsättning som kolmaskar som krälar runt.
Nakna, för att få bättre effekt.
Ivrigt slängde vi oss in i planerna; vi kunde kalla hela uppsättningen för komposten, och så kunde några av oss liksom komma ålande fram längs mittgången medans kompismodern, som inte trodde att hennes axlar skulle må så bra av själva ålandet, helt enkelt skulle ligga "död mask" framme vid dopfunten.

Våra trettonåriga söner satt med varsitt stelnat leende på läpparna och en lätt olivgrön ton i ansiktet. Dessa scener var för mycket för dem att ta in.
De liksom rann ner från stolarna och dröp iväg, de sökte fri lejd att komma iväg från dessa ohyggliga framtidsutsikter.
Att skämta om så allvarliga saker är mer än vad en ordinär trettonåring mäktar med.
Men vem sa att det var ett skämt?
Lägg det på minnet alltså, samling i Johannebergskyrkan om två år. Skolavslutningen som gud glömde.

Så från en mask till en annan, om man nu ska göra det stora utskämmet ska man göra det rejält. Varför inte pimpa Poseidons lilla mask när man ändå är i farten?
Den stackarn har ju behövt en organdonation länge. Hans lilla daggmask rimmar ju så ofantligt illa med resten av hans välkomponerande lekamen, och dessutom är ju Sverige känt som syndens näste, ska då en av rikets mest berömda statyer uppvisa ett myggbett knappt synligt ens under lupp?
Nähä, tror inte det, här ska kreeras! Har man riktig tur sedan vid själva ingreppet så åker man fast för sedlighetspolisen när man står med sjöstövlar och cement mitt i fontänen, och hamnar på löpet både i GP, Metro och Svenska Dagbladet. Västnytt kanske också kör en blänkare.
Och efter den utskämningen i kollossalformat håller sonen sig på mattan fram till dess han fyller 23. Så varför tveka?

Kom igen görls, ett upprop här från Raggan. I sommar stöder vi Poseidons organfond och skapar fantasifulla modeller. Bästa attrapp utses till hösten, vinnaren får själv montera fast sitt konstverk, nummer 2-10 får plaketter och diplom för fantasifulla modeller.
Lycka till!

P.S
By the way, såg att Ica Maxi hade erbjudande på playdo-lera.
D.S