Botaniker i våra hjärtan

Varje år, på försommaren, har jag stora planer om hur sommarens odlingar ska se ut.
Det ska grönska och prunka överallt, jag ska ha kryddplantor och örter och bara stega ut i trädgården och håva in vad jag behöver, iklädd tjusig solhatt och böljande sommarklänning.

Verkligheten brukar dock te sig ganska mycket annorlunda. För jag ÄR ingen botaniker direkt. Det är mycket oj, och hoppsan på min planteringsväg, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Inga gröna fingrar här inte. Mer lite halvbruna.
Men ENTUSIASMEN har det aldrig varit något fel på.

För många år sedan skulle jag odla solrosor på balkongen. Jajjamen, jag sådde och påtade och det växte och växte...hoppsan det finns visst olika sorters solroser. En del kan bli flera meter höga. Det var ju synd för mig att jag fick titta på stammen och grannen på balkongen ovanför fick njuta av själva blomman. Tänkte inte på det.

I år var vi nere i Bua och gjorde växthusen osäkra. Det var halva priset på sommarblommor så jag rajsade runt som en unge i en godisbutik med en kundvagn full med blommor och blader.
Planterade sedan som en galning hela kvällen i balkonglådor och krukor.
Och det blev jättefint!!!
Sen att jag inte vet vad det är jag planterat, det är inte så noga. En liten rufsig, tvåfärgad historia, lavendel (se där den kunde jag!) och sen flitiga och lyckliga Lotta, Lisa, Majken eller var det Begonia? Who cares. Det blommar.

Men sen skulle vi ha kryddplantor också, och där var faktiskt maken mer pådrivande.
Vi åkte in till trädgårsdodlingen på väg mot Tjolöholm. Igen.
Vi var nämligen där förra året också, men då gick det undan, maken var resolut och rev till sig en hel låda med kryddplantor, betalade och drog iväg.
Väl hemma visade det sig att vi fått med oss ungefär åtta olika sorters basilika... OCH den inplastade prisskylten som stod nedstucken i grödorna.
Förlåt Tjolöholm.

I år förespråkade jag en lite lugnare växel där inne i växthuset, och vi fick faktiskt med oss en låda med mixade kryddplantor. Timjan, basilika, oregano, rosmarin...OCH den inplastade prisskylten.
Förlåt Tjolöholm. Igen.
Jag får ha slokhatt och lösmustasch nästa år när vi handlar igen.

Nåväl, vi köpte även en tomatplanta, och den har växt och frodat sig, men tomaterna ville aldrig riktigt mogna. Trots all sol. Märkligt. Och vi väntade och väntade och till slut ramlade tomaterna av själv.
Aha. Vi hade visst köpt en planta med gula tomater.
Dumt att vänta på att de ska bli röda då.

Som sagt, vi är inte så duktiga på detta med odling, men det bor en sann botaniker i våra hjärtan.
Gott så.

Kollega med Ernst!

Att jag har målat om ena hussidan faluröd hoppas jag ingen har missat vid det här laget.
Känner mig både händig och nöjd med resultatet. Nu har jag även upptäckt att hussidan inte var det enda som fick sig en omgång av penseln, nä, så här efter avslutat verk kan man skåda att även den närmaste omgivningen fick sig en uppryckning.
Förutom mig själv och kökstrappan har nämligen också hela rabatten och dess omgivning fått en och annan klick falurött.

Jag har duttat på rosorna, målat om delar av vinrankan, kärleksörten och så den där lila saken som heter något med tårar. Hm, hms tårar. (Ja, jag är då rakt ingen botaniker, det har jag verkligen aldrig påstått. Kan med nöd och näppe skilja mellan maskros och pelargonia men jag uppskattar när det prunkar i rabatterna, det gör jag.)
En del av växtligheten har faluröda skvätt på stammen, andra har fått en rejäl omgång rätt på bladverket och en del har fått både ståndare och pistill i en helt annan färg än vad både gud fader och Linné hade tänkt och nedtecknat.
Men vad tusan, man måste tänka nytt! Jag tycker det är riktigt piffigt.

Och det är i denna färgglada eufori som min nya programidé för SVT tar form.
Jag borde bli kollega med Ernst Kirchsteiger i hans sommarprogram. ( Jag menar NÅGON gång måste ju även den mannen få idétorka?!)
Som ett stående inslag, 10 minuter varje vecka, tittar jag fram med målarpytsar och skärmmössa käckt på svaj under rubriken " Annelie målar om".
Jag målar om i rabatterna, (smidigt, smidigt, här behöver man inte plantera om och gräva och kämpa, jag slabbar bara över rosor och lavendel i sommarens modefärg. Sidenbeige. Eller Ibiza-blått. Oanade möjligheter. Verkligen.)
Slibb, slabb, färdigt på tio minuter.

Idén kan sedan utvecklas i program efter program, och jag målar om allt från gräsligt trädgårdspynt, gamla cyklar och vattenpumpar till förra årets baddkläder och terriern Putte.
Men jag måste nog bitvis sno en av Ernst egna öppningsrepliker;
"Nu kanske ni undrar varför jag går runt med en LIMEGRÖN trädgårdtomte?"

Don´t get mad get even

Vi har ett och annat getingbo uppe vid husknuten. Inget som direkt har stört mig hittills, är inte speciellt rädd för dem och har inte haft några synpunkter på deras val av boplats. Tills nu.
Häromdagen stod jag och målade om fasaden, käckt faluröd, och noterade lite halvintresserad att ju högre upp jag kom med penseln desto mer yrde det ut getingar. Jasså där är boet, tänkte jag och slabbade vidare.
I min värld var det nämligen helt möjligt för oss att samexistera i sann vänskaplig anda och jag kunde till och med tänka mig att humma "we shall overcome" i sann Birgit Friggebo-anda för att visa min goda vilja, men ack nej, mina goda föresatser var förgäves. De randiga krypen liksom gaddade ihop sig mot mig.

Ut ur boet kom en ilsken typ farande, låt oss kalla honom Anton, och utan att tänka tanken ut, utan att ta orsak och verkan i beaktande ÖVERHUVUDTAGET så stack han bara till, mitt på min haka. Bad idea. MYCKET bad idea.
I alla samhällen finns det typer som inte har några gränser och spärrar och som gör livet surt för resten av populationen. Som Anton.
För den lille jäkeln har satt hela sitt samhälle på pottkanten. Det kommer inte bli nådigt när vi ska diskutera förnyat hyreskontrakt inför nästa säsong.
Och Anton får passa sig, när en ny getingdag gryr kommer han kanske att vakna upp i helt ny skepnad. Röd- och svartrandig. FALURÖD.
Och han får sluta sina dagar som en löjlig surrande lakritskonfekt.

Don´t get mad get even.

Maggan-en sann djurvän

Här ute på landet lever har vi ett synnerligen rikt djurliv!
Förutom spindlar, gråsuggor och myror är även hela småstugeområdet rikt på vildkaniner.
Dessa små sötingar bor under diverse verandor och friggebodar och gör livet surt för dem som har en plantering värd namnet. Det har inte vi, så vi tycker bara att de är söta.
Men så finns det också ett gäng kvittelikvitt-småfåglar. Brunspräckliga små saker i flock, jag TROR det är gråsparvar, men den avvägningen lämnar jag till proffsen. Det kan lika gärna vara canarie-fåglar jag är inte så bevandrad i ornitologi.

Hur som helst, dessa små flygfän har mest hållit tíll inne på grannens planhalva eftersom hon faktiskt matar dem, (så långt har inte vi kommit än i animaliska omsorger) men helt oplanerat var vi plötsligt bästa kompisar och bundisar in i döden.
Maken sådde nämligen gräsfrön på en liten plätt i gräsmattan och vips landade halva Västra Götalands sparvbestånd hos oss. Och de pickade och käkade oavbrutet tills de nästan sprack.
"Vi får göra något" sa jag oroligt till maken, för så mycket gräsfrön kan inte vara nyttigt för en liten gråsparv. Den kommer sluta sina dagar som sprängd grönsparv om vi inte sätter stopp för pickandet.

Nere på Hilco i Frillesås skred jag till verket. (Hilco är en butik fullproppad med saker man absolut inte visste att man behövde och saker man kom på att man visst behövde i en salig blandning. Här kan man hitta allt från nagellack i gräsliga färger till virkgarn, hundfoder, ugnsfasta formar, duschdraperier, leksaker och annat lull lull)
I sortimentet ingick även färgglada fågelskrämmor i plåt, jag blev genast förälskad i denna gula plåtfågel med fnutt på huvudet och blå stjärtfjädrar, också de i plåt. Jag inhandlade henne omgående och åkte mer än nöjd därifrån. Såg framför mig hur hon inte bara skulle skrämma småfåglar i sken utan hon skulle även berika min gräsmatta med sin lustiga uppenbarelse.
Och hon fick namnet Maggan.

Maggan blev genast utplacerad i småfåglarnas mecka, och nöjd satte jag mig ner på köksaltanen för att skåda den effekt hon hade på småfågelsbeståndet....
...det gick jättefint, istället för 23 sparvar åt gången på gräsplätten var vi nu nere i 18. De andra fem stod bredvid och garvade näbben av sig.
Så gick det i alla fall till när gråsparvarna på Margaretavägen 54 fick en ny kompis. Nu samsas allihop glatt på jordplätten, no hard feelings och ingen hänger läpp. Maggan vajar fötroendeingivande i vinden och gråsparvarna tuggar som aldrig förr.
Men nu är det nog dax för maken att hälla ut mer gräsfrön för snart är det slut.