Don´t get mad get even

Vi har ett och annat getingbo uppe vid husknuten. Inget som direkt har stört mig hittills, är inte speciellt rädd för dem och har inte haft några synpunkter på deras val av boplats. Tills nu.
Häromdagen stod jag och målade om fasaden, käckt faluröd, och noterade lite halvintresserad att ju högre upp jag kom med penseln desto mer yrde det ut getingar. Jasså där är boet, tänkte jag och slabbade vidare.
I min värld var det nämligen helt möjligt för oss att samexistera i sann vänskaplig anda och jag kunde till och med tänka mig att humma "we shall overcome" i sann Birgit Friggebo-anda för att visa min goda vilja, men ack nej, mina goda föresatser var förgäves. De randiga krypen liksom gaddade ihop sig mot mig.

Ut ur boet kom en ilsken typ farande, låt oss kalla honom Anton, och utan att tänka tanken ut, utan att ta orsak och verkan i beaktande ÖVERHUVUDTAGET så stack han bara till, mitt på min haka. Bad idea. MYCKET bad idea.
I alla samhällen finns det typer som inte har några gränser och spärrar och som gör livet surt för resten av populationen. Som Anton.
För den lille jäkeln har satt hela sitt samhälle på pottkanten. Det kommer inte bli nådigt när vi ska diskutera förnyat hyreskontrakt inför nästa säsong.
Och Anton får passa sig, när en ny getingdag gryr kommer han kanske att vakna upp i helt ny skepnad. Röd- och svartrandig. FALURÖD.
Och han får sluta sina dagar som en löjlig surrande lakritskonfekt.

Don´t get mad get even.