Kanintempo

Jag har levt med en vanföreställning, och uppvaknandet blev brutalt. Och jag blev nästan av med hälsenorna på kuppen.
Det var härom morgonen när jag efter misslyckad simtur på Valhalla (Det blev ingen. Simtur alltså. Jag hade glömt att jag köpt snålfis-simkort som inte börjar gälla förrän 09:00. Försökte glad i hågen inpassera redan 08:25...
Nix pix.Valhalla. Regler.) återtågade hemåt och skulle korsa övergångsstället mittemot Lisebergs stora entré.

Har ni också lagt märke till den lilla gröna kaninen som dyker upp i stället för den mer ordinära gröna gubben som meddelar att nu kan du passera? Den är ju så söt och gullig, och jag har alltid trott att det är en liten lekfull teaser
"nu korsar du gatan närmast Liseberg och här har vi fullt av små gröna kaniner även på övergångsställena", liksom.
Helt fel. HELT fel.

Kaninen finns nämligen där som ljussignal av en helt annan anledning.
Den aviserar att man måste ha kanintempo för att hinna över gatan innan det slår om till rött och man blir överkörd kanin.
Allvarligt talat, det kan inte ha varit grön kanin i mer än tio sekunder innan RÖD GUBBE ilsket dök upp på stolpen igen, och tjejen i den vita lilla konservburken (Smartcar?) gasade som om hon ville ha krullad asfalt som girlanger på sidospeglarna.

Mina små käcka promenadsteg byttes till nervösa kaninskutt när jag kommit 2/3 över gatan och sista språnget mot säkerheten var mycket mer likt skrämd hare. Jösses vilket trafiktempo det var och tack min skapare att jag hann över innan den skenande konservburken slajsade mina hälsenor!

HUR ska man hinna över? Tänk om jag varit mer tant än vad jag är idag med både artros, gikt och nedtrampade fotvalv, då hade jag fått stå kvar i mitten och parera trafiken med handväskan. Ganska troligt hade jag rätt snart legat död kanin. This rabbit is no more.
Näää, Trafikverket eller Gatubolaget eller vem det nu är som bestämmer, bättre upp kan ni.
Kan man få önska sig en liten sengångare på stolpen istället???

Att brottas med en hårspray

Ibland är livet lite motigt och aningen besvärligare än annars.
Speciellt måndagmornar vid 07:42-snåret. Det är då bråktimmen inträffar, den tid på dygnet/veckan när alla döda ting trilskas och lever rövare med oss bara för att det är kul.

Som nu senast. Jag skulle bara lägga en dimridå hårspray över det nytvättade, just fönade testarna, en sista ansträngning innan arbetsveckan tog vid. Som en bra start.
Och det är inte make up a la carte vi pratar om, mer nödvändigt underhåll för att inte skrämma medmänniskor i sken. Man gör vad man kan en intensiv stund på morgonen, resten av dagen är det naturlig skönhet som gäller.
Lagt kort ligger, liksom.

Nu använder jag egentligen inte hårspray, men så råkade den bara stå där rakt framför näsan, hårsprays...burken? behållaren? cylindern? Äsch, hårsprayet, helt enkelt.
Och så hade visst korken hoppat av och själva spraymunstycket hade fått sig en törn, och då vaknade pillerill-delen av hjärnan helt plötsligt till och sände tydligt budskap; LAGA.
Mycket belåten tryckte jag fast sprayanordningen igen...HA-LÄTT FIXAT! och visst, den sprayade, det gjorde den, men den SLUTADE ju aldrig!

Nää, för det var flärpa-tillbaka-funktionen som uppenbarligen hade upphört att gälla, därför fick jag en raketstråle hårspray i hela ansiktet med tonvikt på vänster öga och dess närliggande områden.
Förutom en tydlig ögonprotest i form av massiv vätskeansamling och sedermera översvämning av vätskeansamling/upplösta mascararester ner över nyrougad kind, så klibbade underfransarna envetet ihop med överfransarna vid varje blinkning under näst intill hela dagen.
Ett sånt ok att bära just en måndag.

Nu VET jag att denna lilla incident kvalar in under rubriken dagens-I-lands-problem,
MEN ÄNDÅ. Tänk er själva.

Ett smart miljöval?

Som en duktig, välanpassad, källsorterande, kravmärkt och frigående miljömedveten medborgare köpte jag häromsistens ny lingonsylt i korv. Alltså inte i glasburk eller oljestinn, miljöfarlig plastdunk, utan i en sån där sladdrig plastkorv som på något sätt ska dämpa förpackningshysterins sopbergseffekter genom att vara ett lämpligare refillalternativ, und zu weiter.

Plastkorven var perfekt för mig som älskar allt vad burkar heter i alla dess former, för sylt som köpes i korv bör hällas över i annat förvaringsalternativ. Att använda innehållet i nuvarande korvform är näst intill omöjligt, believe me, det är lite grand som att utmana ödet, typ svära i kyrkan eller någon annan gränsöverskridande aktivitet.
Plastkorvar lever nämligen sitt eget lilla liv, det rinner och klabbar och spruttar där man minst av allt väntar sig det.
Annan förvaring är alltså nästintill ett måste, men på så vis får man användning för åtminstone en av alla 412 sparade burkar man har i skåpen. ("Bara för att de är så fina och jag kommer ihåg när mormor/farmor/mamma hade sylt i den".)

Min syltburk är en trotjänare från 50-talet, skulle jag tippa, ärvd från mormor eller farmor med en käck skåra i locket för syltskeden. Ordning och reda.
Så jag skred till verket för att transformera billiga korvlingon till mer up-to-date porslinsburks-lingon. Och kände mig lite grand som Ria Wägner på kuppen. " receptet kommer senare i rutan" liksom.
"Med nätta rörelser pressar man ut innehållet ner i burken, försiktigt så att inget rinner utanför..."

När det mesta av innehållet var på plats skulle jag bara göra en sista åtgärd och liksom krama ur de sista millifnuttarna med snålfisens motto "inget får förfaras" ringandes i öronen.
Med ett bestämt och jämnt tryck klämdes de sista lingonmoset ur...
...långsamt, långsamt gled handen nerför plasten...NEJ DETTA ÄR INGEN EROTISK NOVELL, DETTA HANDLAR OM LINGONSYLT!...
...och splutt!, där tappade jag greppet, handen slant iväg, så även resten av lingonsylten. Det for med ett splashande över hela bänken, halvt upp på väggen, över hela hushållsrullen och ner i besticklådan som av en händelse var öppen just då (du stänger ALDRIG den hade min man sagt, men nu är han inte med i den här texten så vi bortser från den anmärkningen).
Bingo.

De sista matskedarna lingonsylt, som antagligen representerade den ekonomiska vinningen på korvförpackningen kontra glasburk/plastdunk, klaffsar nu vidare på min köksbänk och jag hittar ständigt nya klickar.
Snålheten bedrar alltid visheten.
Fast sett ur en positiv synvinkel, rent lingonsyltmässigt, får jag ju på så vis njuta av den länge.