Yrke för analfabeter

När man jobbar på posten behöver man inte vara läskunnig.
Nej, så är det.
I alla fall så verkar det så om man betänker den flod av feladresserad post som ständigt dimper ner i vår brevlåda.
I dag har jag fått ett brev adresserat till Anna Sofia Jansson. En julhälsning från Lodrik i Nepal. Ser man på, långväga hälsningar är alltid trevliga men mest trevligt är det ju för den som faktiskt känner den som skrev kortet. Och det gör inte jag.

Nu är ju Anna Sofia Jansson och Annelie Gustafsson inte hopplöst alfabetiskt långt från varandra, faktum är att flera bokstäver i rad på flera ställen stämmer överens men ändå är det i slutknorren när man läser ihop de skrivna bokstäverna som det blir fel.
Men den här gången var det ändå närmare än många andra gånger då jag hetat diverse andra namn med bokstäver så långt ifrån mina att man allvarligt undrat över postisens galopperande analfabetism.
Det är ju ruskigt synd om honom/henne, men man är ju såpass oempatisk att man endast ser till sin egen ökade börda när man om och om igen tvingas lägga tillbaka brevet på gula lådan och hoppas att Krusmynta Larsson på Tulpanvägen till slut ska få sin sommarhälsning från familjen Rutgersson i Avesta.

En gång fick jag samma feladresserade brev tre gånger, så det blev liksom en liten ritual att lägga tillbaka det på lådan och sen ta emot det igen. Postens bidrag till recycling. Men så gjorde jag en kupp och inväntade postisen, lajv, och påpekade öga mot öga att detta var INTE mitt brev inte, detta tillhörde Gunhild Frostklev någon annan stans i Götet.
Det gillade han inte. Faktum är att han såg riktigt förorättad ut. Skulle HAN vara tvungen att bära ut brevet till rätt adress, nu när han ändå släppt ned det i ett brevinkast och allt?

Det känns ändå fint att veta att icke läskunniga har en plattform att stå på i vår karga värld, att de har en funktion i samhället och kan ge ett bidrag till nationens statskassa.
Genom att jobba på posten.
Uppgiften är glasklar. Du tar den tunga säcken, springer upp och ner i trapporna och bättrar på vardagsmotionen, knökar in valfritt antal brev i valfritt brevinkast och därmed har du gjort dig ett rekorderligt dagsverke.
Gu va bra.
Detta öppnar upp för nya möjligheter, det fria förtagandet kommer att öka lavinartat.
HELA klass 1A på Buråsskolan kommer att få starta-eget-bidrag.
" jG jåbar på PsTn " .

Tur att man e korkad!

Idag har jag varit nere i Varberg å ämbetets vägnar.
Har gruvat mig lite flera dagar i förväg och noga kollat väderleken,
för får jag välja räsar jag helst inte runt i snö och drivis.
Maken har tyckt att jag fjollat mig lite, inte i direkta ordalag men lite
sådär instoppat mellan raderna.
- ALLA stora vägar är uppkörda, det är inget PROBLEM, sluta oroa dig!

Så jag gjorde det, slutade oroa mig, plockade ut räsern ur femmans parkering
och tuffade iväg tidigt imorse.
Och vägarna VAR uppkörda, och det var lite trafik och hej vad det gick!!!
Gott och väl framme, ja nästan så att det var dags att fräsa hemåt igen, ringde
maken med ORO i rösten.
-Du kände väl att det var VÄLDIGT halt på sina ställen? Även om det var uppkört?
-Njaaa, eh, va, säger du det? Det var som sjutton. Jag hann inte riktigt känna efter...det gick som tåget ner faktiskt, erkände jag och betänkte mina friska 120 knyck efter Frillesås någonstans...

...Jag får nog tacka han där uppe, alternativt han där nere, för att jag slapp slinta av vägen någonstans i obygden mellan Varberg - Göteborg.
Han kanske vakar lite extra över barn och dårar.
Det är väl tur att man e jädrigt korkad ibland!!!

och än slank han hit...å en slank han dit

Var ute och julshoppade med maken idag.
Å det var riktigt lajbans!
Maken var nämligen totalt oförberedd på föret utomhus, och hade like a virgin hela sin oskuldsfullhet kvar i fråga om hoppet om en hyfsad väghållning på Göteborgs gator och trottoarer.
Invaggad i falsk trygghet (genom att åka bil till och från jobbet varje dag) och inte som en annan som sedan länge vant sig vid att inte lita på att de egna fötterna faktiskt för en dit man vill och inte löper amok åt alla håll, fick han uppleva en överraskningarnas dag på staden.
Ha!
Vid mycket oväntade tillfällen gjorde han minst fyra spagater och en kraftig "ramla ner i en grop" på Vallgatan. Och jag var mycket förstående och vek mig dubbel och skrattade så jag kiknade.
Kan nog inte räkna med någon lyxigare julklapp just i år...

Dagens bibelord

När jag nattade över på Rasta-hotellet i Strömstad härförleden hittade jag den, av hotellet, utvalda boken med stort B. Bibeln. Det trodde jag var ett helt utdött fenomen, att läsa bibeln alltså, men det baserar jag helt på mina egna bibelöppningar som inte är så många till antalet.

I stort sett var det väl bara under konfirmationsundervisningen man bläddrade i de prassliga bladen och efter det har boken fallit i glömska. På senare år har jag dock använt bibeln i mer praktiska ärenden, som när något bordsben eller dylikt varit trasigt och behövts stagats upp.

Missförstå mig rätt, jag har överhuvudtaget inga synpunkter på om man läser bibeln eller inte, jag blev bara lite förvånad att den låg där på nattduksbordet och kände mig på något sätt delaktig i en Amerikansk film.
( En liten fundering bara, om man som hotellägare vill lägga ut något som verkligen ska läsas borde man inte lägga en trave Svensk Damtidning, Slitz eller Året Runt i stället?)

Hur det nu var började jag bläddra i bibeln, för min resekamrat fick dotter-samtal och jag ville föströ mig under tiden utan att tjuvlyssna för mycket.
Och till min häpnad hittade jag ett helt bibelläsningsschema längst bak i boken, dag för dag exakt planerat vilken vers man borde läsa. Heureka, detta måste vi prova!
Så det var bara att bläddra fram till dagens bibelord, allt enligt intsruktionerna, och börja deklamera högt!
Det var högtravande, stämningsfullt och totalt obegripligt, (det borde medfölja en ordinär glosbok så man förstod vad orden betydde), men ändå, we did it.

Ser nu fram emot nästa hotellövernattning, vem vet vad bokfacket kan innehålla där.
"Alla småfåglar i Bohuslän"...
"Sporer, en del av vår verklighet"
"Mors julbrev"
eller
"Handelsbankens delårsrapport"

Trevlig läsning!

Jag är beredd, Ernst!

Snart börjar "Jul med Ernst" igen.
Såg en liten snutt om kommande program, och den käre Ernst var sig lik,
han syltade och saftade, snickrade och pyntade käckt och glatt i strumpelästen.
I kommande program ska vi få se honom baka julkuddar och sy julpynt,
eller om det möjligtvis var tvärt om, ingenting är omöjligt när det gäller Ernst

För att vara mer beredd än vanligt, och slippa sitta där och tråna framför TV:n
och undra varför inte jag kom på den alldeles förträffliga idén att spara alla potatisskal, blanda dem med riven morot och sen frysa in alltsammans till en dekorativ ishink mitt på julbordet, så har jag redan nu börjat samla på mig rekvisita.

Så här långt består min samling av:

• Ett flertal avtuggade vindruvekvistar (man kan säkert doppa dem i guldfärg och använda dem som naturtrogna kulisser i julkrubban)


• Fyra omaka strumpor i varierande svärta (här tänker jag nåldyna och restgarnspåse, ett litet handarbets-set x 2)


• En påse med utbrunna värmeljus (den här uppgiften lämnar jag till Ernst - Suprise me! liksom)


• Två härvor med sladdar, vita och svarta, från diverse mobiltelefoner och andra elektroniska apparaturer som sedan länge insomnat fast sladdarna lever vidare.( här tror jag man ska visualisera det mer grafiska uttryck i granpyntet, en mer up-to-date-christmas-tree med svart-vita girlanger)


• Sist men INTE minst har jag även räddat sex kartor med julfrimärken, fast utan julfrimärken på för dem har jag redan använt men kartorna är kvar. (Här kan man kreera fönsterpoesi, man klipper ut djupa och välformulerade budskap ur det överblivna klisterpappret och placerar på väl valda ställen. Kanske köksfönstret.)

Så nu när jag verkligen är i fas, ÄNTLIGEN, väntar jag bara på att showen ska börja. Kom igen Ernst - jag är beredd!

Ny tidning, ett MÅSTE

När vi trixade genom ett stängt 5:an köpcenter i lördagskväll fastnade blicken i Claes Ohlsons skyltfönster. Man kan nu prenumerera på deras egen tidning!!!
Ett absolut måste, för när man läste rubrikerna, (vilken teaser) blev man liksom prenumerant direkt.
" Allt du behöver veta om lim" ( var är korken? trodde jag var det enda man behövde kunna, men naturligtvis inte, även lim är en vetenskap man kan göra en följetong av)
"Limma Lill-Babs utedass, komplett med fondtapet där HELA texten till Claes-Göran är nedpräntad"
Inget jag VET att de skriver om, mer rent önsketänkande.
Ser nu fram emot kommande nummers intressanta läsning;
"Så kokar du din egen linolja"
"Träskruvens hemligheter"
"Plastic Padding - din räddare i nöden.

Om man värvar nya prenumeranter får man ett nytt duschmunstycke i premie.
Intresserad, någon?

Det snöade aldrig i Sherwood-skogen

Igår lördag var maken och jag ute och åkte julbord.
Vi hade bokat på båten St. Erik som avlöper från Lilla Bommen, tuffar så hamninloppet fram och tillbaka för att sedan ankra upp igen strax styrbord om barken Viking.
Det var jättetrevligt, båten var smakfullt pyntad och maten var god. Göteborg var häpnadsväckande vackert i vinterskrud och med juleljusen glimrande mot kvällshimlen.

På återresan började snön åter falla, temperturen sjönk...och det blev underkylt och glashalt.
Nu hade ju inte jag planerat för blixthalka med ispiggar och bråddar, utan jag hade försökt piffa lite lagom med klänning och svarta läderstövlar med lite klack, Robin Hood-stövlarna. (De är liksom lite längre med en massa spännen och en uppvikt kant högst upp). I vanliga fall helt perfekta att trampa runt i snö med, man liksom borrar ner klacken i sörjan och häver sig fram...
men nu var både borrningar och hävningar helt lönlösa.

Redan på landgången ner från båten släppte greppet, och det var endast med hjälp av pigga armmuskler jag klarade nerfarten. Mycket stylish...
Hade jag släppt taget hade jag kanat som en rodel rätt ner i hamnkanalen mellan Viking och Lasse Dahlqvist, och maken och resten av besättningen hade fått leka fiskdamm med båtshaken.

Sen åkte jag som bambi på hal is, jag hängde som en girlang på makens arm och gjorde tappra försök att hålla mig någorlunda upprätt. Hade jag vetat det uppe på båten hade jag hällt i mig lite mer ren sprit så jag varit lika dyngrak som jag verkade.

Maken tittade bekymrat ner på mina skodon, han verkade övertygad om att jag liksom fått på mig skridskorna av misstag, och så skakade han på huvudet och sa att det var inte så lyckat med Robin Hood just idag...
Nää. Det kan faen aldrig ha snöat i Sherwood-skogen.

Gick detta verkligen att äta???

När man är lite livsmedelsintagningsbegränsad...(gud vilket fint politikerord jag fick till där. I stället för att skriva rakt och enkelt så krånglar man till det och gör det så obegripligt som möjligt och ordet får gärna vara både långt och tungvrickande, huvudsaken är att flertalat läsare/åhörare inte ska förstå resonemanget.)
Vad jag alltså EGENTLIGEN vill säga är att jag är allergisk. Mot vetemjöl. Men det hade ju inte fyllt ens en halv rad, så jag gjorde en kort historia lång, i sann politikeranda.

Nåväl.
Denna lilla allergiska detalj brukar inte vara något större hinder för det finns gott om alternativ ute i handeln av produkter som är med/utan både det ena och det andra. Och det är ju så kul att testa nåt nytt som man hittar ute i diskarna.
Så häromsistens köpte jag glutenfri lasagne för jag blev plötsligt så HIMLA sugen på det.
Och idag var det lasagnedagen med stort D. Äntligen!

Full sprutt på ugnen, och medan jag väntade på att anrättningen doftande skulle bli färdig hummade jag lite käcka italienska sånger (typ Dean Martin, that´s Amore och Gente di mare) och visualiserade den färdiga lasagnen framför mig.
Ibland överträffar verkligheten dikten...dock ej i det här fallet.
Ut ur ugnen plockade jag en förfärlig anrättning, en konstig sörja helt i avsaknad av både färg och doft.

Den så kallade lasagnen i pappersformen verkade överhuvudtaget inte vara lämpad som föda....det såg mest ut som om man lagt sån där färdigskivad, illgul amerikansk hamburgerost rätt ner i en Big Pack plastburk, varvat med riktigt slabbidallrig sås gjord av tapetklister mellan ostlagren, sparat in på kryddorna och sen drösslat lite riven stearin över hela härligheten. Sådärja!
Och så in i ugnen, låt allt klegga ihop i 20 min i 200 graders värme tills BigPack burken smält ordentligt, ut med det ur ugnen, låt det svalna.

Det är ungefär här som den viktigaste punkten dyker upp, den jag vill uppmärksamma lite extra:
Stoppa för guds skull inte något in i munnen, detta kan nämligen inte alls ha varit avsett för livsmedelsindustrin. Släng skiten! Jag upprepar SLÄNG SKITEN DIREKT!
Det är förmodligen en hel skeppslast med färdiga klisterkit för tapetindustrin som av någon anledning blivit felpacketerad i Kina någonstans...så i en annan del av världen står en stackare och rullar tapetvåd "girlang" med vit bechamelsås och ett och annat inslag av köttfärs och parmesanost.

Kan detta vara ett programinslag för Plus?

Hur tänker man då?

Raggan har hållt sig borta från bloggandet.
Raggan har fått nytt jobb och har inte haft så mycket kraft över mer än till just nytt jobb, tvätten och morgongröten.
Men nu börjar den slumrande bitchen vakna till liv igen, för det FINNS ju så mycket att reagera över här i världen!

Är man ute och promenerar i dessa dagar inser man strax att det
a) är väldigt mycket snö på vissa ställen
b) är väldigt halt på många ställen
c) trottoarerna lutar på de flesta ställen

Det är ett äventyr att ta sig helskinnad från den ena destinationen till den andra, högerfoten vill GÄRNA byta plats med vänsterfoten när man minst anar det. När man då ska försöka parera upp hela det lutande ekipaget (=jag) måste man göra små lustiga hopp och krumsprång, för det gäller att vara snabb annars kantrar man omkull.

Men stället för att gnälla på
a) den dåliga väghållningen här och var
b) de förbannat hala sulorna på de nyinköpta vinterkängorna
c) de skelögda kullerstenläggarna som varken använt vattenpass eller linjal
så har jag fokuserat på hur fantastiskt snabb och spänsig jag är trots min höga ålder.
Att så många schottis-skutt bodde i dessa ben hade jag ingen aning om!
Jag kanske bör vara med i nästa omgång av Let´s Dance???

När man så dansar fram på såphala, lutande trottoarer och har fullt upp med just det, vem möter man väl då?
Jo en hurtig jävel (jodå!) som kommer CYKLANDE i drivorna. Plöjer som en snöplog från Claes Ohlson (här tänker jag billig snöplog utan mycket kraft) i knapp styrfart. Hasar på de skeva cykelbanorna som om det vore en velodrom.
Och det går långsammare än att promenera.
Hur tänker man då?