Det snöade aldrig i Sherwood-skogen

Igår lördag var maken och jag ute och åkte julbord.
Vi hade bokat på båten St. Erik som avlöper från Lilla Bommen, tuffar så hamninloppet fram och tillbaka för att sedan ankra upp igen strax styrbord om barken Viking.
Det var jättetrevligt, båten var smakfullt pyntad och maten var god. Göteborg var häpnadsväckande vackert i vinterskrud och med juleljusen glimrande mot kvällshimlen.

På återresan började snön åter falla, temperturen sjönk...och det blev underkylt och glashalt.
Nu hade ju inte jag planerat för blixthalka med ispiggar och bråddar, utan jag hade försökt piffa lite lagom med klänning och svarta läderstövlar med lite klack, Robin Hood-stövlarna. (De är liksom lite längre med en massa spännen och en uppvikt kant högst upp). I vanliga fall helt perfekta att trampa runt i snö med, man liksom borrar ner klacken i sörjan och häver sig fram...
men nu var både borrningar och hävningar helt lönlösa.

Redan på landgången ner från båten släppte greppet, och det var endast med hjälp av pigga armmuskler jag klarade nerfarten. Mycket stylish...
Hade jag släppt taget hade jag kanat som en rodel rätt ner i hamnkanalen mellan Viking och Lasse Dahlqvist, och maken och resten av besättningen hade fått leka fiskdamm med båtshaken.

Sen åkte jag som bambi på hal is, jag hängde som en girlang på makens arm och gjorde tappra försök att hålla mig någorlunda upprätt. Hade jag vetat det uppe på båten hade jag hällt i mig lite mer ren sprit så jag varit lika dyngrak som jag verkade.

Maken tittade bekymrat ner på mina skodon, han verkade övertygad om att jag liksom fått på mig skridskorna av misstag, och så skakade han på huvudet och sa att det var inte så lyckat med Robin Hood just idag...
Nää. Det kan faen aldrig ha snöat i Sherwood-skogen.