Hur tänker man då?

Raggan har hållt sig borta från bloggandet.
Raggan har fått nytt jobb och har inte haft så mycket kraft över mer än till just nytt jobb, tvätten och morgongröten.
Men nu börjar den slumrande bitchen vakna till liv igen, för det FINNS ju så mycket att reagera över här i världen!

Är man ute och promenerar i dessa dagar inser man strax att det
a) är väldigt mycket snö på vissa ställen
b) är väldigt halt på många ställen
c) trottoarerna lutar på de flesta ställen

Det är ett äventyr att ta sig helskinnad från den ena destinationen till den andra, högerfoten vill GÄRNA byta plats med vänsterfoten när man minst anar det. När man då ska försöka parera upp hela det lutande ekipaget (=jag) måste man göra små lustiga hopp och krumsprång, för det gäller att vara snabb annars kantrar man omkull.

Men stället för att gnälla på
a) den dåliga väghållningen här och var
b) de förbannat hala sulorna på de nyinköpta vinterkängorna
c) de skelögda kullerstenläggarna som varken använt vattenpass eller linjal
så har jag fokuserat på hur fantastiskt snabb och spänsig jag är trots min höga ålder.
Att så många schottis-skutt bodde i dessa ben hade jag ingen aning om!
Jag kanske bör vara med i nästa omgång av Let´s Dance???

När man så dansar fram på såphala, lutande trottoarer och har fullt upp med just det, vem möter man väl då?
Jo en hurtig jävel (jodå!) som kommer CYKLANDE i drivorna. Plöjer som en snöplog från Claes Ohlson (här tänker jag billig snöplog utan mycket kraft) i knapp styrfart. Hasar på de skeva cykelbanorna som om det vore en velodrom.
Och det går långsammare än att promenera.
Hur tänker man då?