Nu flyttar Raggan

Tjoho!
Nu flyttar Raggan till ny blogg!

www.frugfunderar.bloggo.nu

Walk over all over again

Så här dag tre på dieten börjar geisten mattas av något. Har mätt kroppsomfånget och raskt konstaterat att det inte hänt någonting, så nu börjar tålamodet tryta. Jag har ju i alla fall hållt på sedan i måndags! Det verkar inte vara någon bra kur det här.

Trots att resultatet lyser med sin frånvaro är jag ändå nöjd med gårdagens löparrunda i trakterna Skatås/Härlanda Tjärn. Det HAR hänt något på kondisfronten, sedan i våras då vi började, nu är jag inte längre döende i första nedförsbakcken utan sparar blodsmaken och dödslängtan till uppförsbackarna.
Och däremellan, på raksträckorna, kan jag till och med lyfta blicken, (wow!) för att studera den vackra omgivningen (trots ett kraftigt håll i höger sida och trots att jag var synnerligen medveten om västeråsgurkan jag satte i mig alldeles innan vi stack iväg. Den liksom fanns där, hela tiden, och verkade helst av allt vilja ut och hälsa på de andra gurkorna som fortfarande befann sig i säkerhet på landbacken, så att säga. Men jag stod emot, det gjorde jag. Lagt kort ligger, eller snarare äten gurka förblir äten.)

Det är väl i den här änden man ska börja, sätta motion och hälsa i första rummet och inte fokusera så mycket på ett par kilo hit eller dit.
Och så vips, utan att man riktigt förstår vad som hänt har man tappat ex antal kilon av bara farten!
Lätt som en plätt.
Och sen kan jag bli intervjuad av Hemmets Journal om den nya trevliga arten av mossa jag hittade medan jag var ute och sprang, MEDITERADE, löste ALLA vardagsproblem och beundrade utsikten på vägen.
Låter som ett mycket smart och helt genomförbart upplägg. Om det bara går fort och om det bara visar resultat NU.
Faen vad detta är tråkigt.

Walk over

Nu har semestern försvunnit utom synhåll - lika snabbt som en löning, det fina vädret likaså, och det enda från sommarens soliga dagar som fortfarande biter sig kvar är semestersynderna i form av blekfett degigt hull som hänger som en badring över byxkanten.
Valk över kanten = walk over syndromet.

Usch. Jag får andnöd när jag böjer mig ner för det är lite svårt att andas när det plötsligt trycks in en oformlig massa i själva andningsorganen, och när jag tagit på mig byxorna vet jag aldrig om jag ska tryck in valken I byxorna eller om jag helt enkelt ska låta den guppa i full frihet ovanför byxlinningen. Förr eller senare är det ändå där den brukar hamna, ovanför byxlinningen, eftersom valkar är väldigt exhibitionistiska till sin läggning och sällan finner sig i att döljas eller kamoufleras i någon större utsträckning.

Så nu var det alltså dax att återigen ta fram vikt-väktar broschyrerna från 1997 (då sonen var plutt och graviditetskilona skulle utrotas) och beta in i djungeln av points (jag kallar dem pluttar!) antal vattenglas per dag och motionsbonusar. Det är som att träffa en gammal kompis, "Vad gör du nu förtiden, varför hör du ALLTID av dig?" och så vidare.

Min tanke är alltså att offentligt i bloggvärlden avslöja min bristande motivation och mina karaktärsbrister. Men man kan väl inte mer än misslyckas och varför då inte göra det i offentlighetens ljus?
Shoot!

Dag ett:
Provar lite kläder och inser att tvärfukten i garderoberna varit svår i sommar.
Slankheten har definitivt lämnat walk over till förmån för valk över.
Stridsåtgärder planeras omgående.
Äter duktigt efter programmet, allt går enligt planerna tills jag hittar påsen med sega fiskar i kulörta färger. Sätter raskt i mig åtta stycken...ok, tio, eftersom jag alltid måste äta en av varje färg. Och där är firrar i fyra färger. Plus två i bonus. Röda. Fast egentligen var de gröna godare.
Är trots allt förvissad om att detta kommer att gå plus minus noll eftersom "vi ska springa i kväll".
Nu ösregnade det visst så löprundan uteblev.
Tusan också, bättre lycka nästa dag.

Dag två, som händelsevis är idag:
Har gått strikt efter pluttar och points TROTS vetskapen om godis-akvariet med "swedish fish" från IKEA högst uppe i skafferiet. Som i ultrarapid såg jag min egen hand sträckas fram mot godispåsen...men smack, jag slängde igen dörren och kokade mig en stärkande kopp kaffe. Läs balja. Så nu har hela min ömkliga mage kollapsat, magkatarren har tagit fart och buken är svullen som en spärrballong, men jag åt inget godis. DUKTIG flicka!
Men nu ska man dricka 8-10 glas vatten varje dag så jag har sprungit (läck?) på toa som en galning.
Ämnar springa runt Härlanda Tjärn ikväll och får förmodligen ha med egen uppblåsbar resetoa.
Fortsättning följer...

Mitt i naturen - bland djuren!

Så här i sensommarens sista (?) självande solstrålar (läs störtskurar!) kan man roa sig med att summera sommarens rikliga djurbestånd.
Jag måste säga att årets skörd har varit rikare än vanligt på animalisk kontakt, kanske för att jag stannat så extremt länge på en och samma plats. På landet, i en ort som går under samma namn som en känd TV-metrolog från 80-talet som alltid serverade nyheterna fumlande och med en klump i halsen. Jaa, Åsa!

Förutom det mer vanliga grundbeståndet av gråsuggor, myggor, husspindlar och humlor har vi verkligen fått möta fler arter av våra vänner djuren.
På vovve-fronten har vi konstaterat en kraftig ökning av beståndet-i år har ALLA hund! Vilket naturligtvis är en kraftig överdrift, men förutom de redan kända vovvarna Ludde, Sigge, Nisse, Tobbe och Bojan har det morrats och gläfsts bakom snart barenda häck i småstugeområdet. Vi har därför mött upp denna ökning genom att inhandla en Big-Pack levergodis till hugade spekulanter.

Redan tidigt på semestern stiftade vi närmare bekantskap med skränandets kungar, måsarna. Varenda morgon vid sådär 03:48 satte hela skränflocken igång med morgonserenader som aldrig tog slut. Och de haranger vi uttalade och de besvärjelser vi utstötte vid denna arla morgonstund lämpar sig tyvärr inte alls i skrift! Vi var ursinniga på dessa plågoandar...tills vi en morgon hittade tre små brun-grå fjädertottar på gräsmattan. Måsungar!
- Åhhhhhh, så söööööta, lät det då och vi kände oss med ens både utvalda och accepterade av måsflocken som surrogatföräldrar.

Att stora delar av mänskligheten har ett allt växande viktproblem blir vi via medierna matade med var och varannan dag. Men att detta problem även gäller dagens skatbestånd var en nyhet för mig. Men vi har haft en dundeklump-skata på cirka 22 kilo som hoppat jenka över köksaltanen varje morgon, BOM-BOM-BOM. Förmodligen bär inte vingarna längre så jag ska anmäla klunsen till nästa omgång av vikt-såpan Biggest Loser. En skata till i den serien kan väl aldrig skada...

Nästa möte hade vi med en förvirrad koltrastunge. Plötsligt en dag var den medlem i familjen och hyste en stark förkärlek för maken. Så fort han visade sig flaxade den fram och satte sig på hans axel. Den följde storögt med i makens penseldrag när han målade på husfasaden, det lilla huvudet gick upp och ner, upp och ner.
Maken var klart road av uppvaktningen, sonen var SKRÄCKSLAGEN.
-Ta bort fågeln, stäng dörren, stäng fönstret kved den skräckfilmshärdade tonåringen med fasa i blick och med insikten att verkligheten på landet kan vara än mer skrämmande än den värsta filmrulle.
Till slut fick koltrastmamman kallat hem sin avkomma för att tala om vem den verklige fadern var, eller något sådant för koltrastbesöken upphörde.

Om vi fortsätter på fågelfronten så har vi i år blivit med papegoja i fågelburen som dinglat tom så länge, se bild.
Efter en övernattning i stan hittade vi plötsligt denna färgsprakande goja dinglande bakom spjälorna...upp och ner. Aha, ett grannspratt! Våra grannar hade läst en liten artikel om en papegoja som rymt i Åsa...och idén var ett faktum! Gojan döpte vi helt logiskt till Ross, efter Diana Ross som hade en dunderhit med låten "upside down". Vi har vänt Ross på rätt köl men annars är han intakt där han sitter och kniper krampaktigt om pinnen.

Nere vid badklipporna har vi skådat fjärsing, hongädda, plattfisk och säl (Nej, det var INTE jag, jag lovar trots att sälarna och jag är väldigt lika i formen), och vid det årliga cirkusbesöket på ängen nära oss kunde man beskåda diverse cirkusdjur på närmare håll. Bland annat en kamel med havererad puckel, han/hon var VERKLIGEN i stort behov av en PH, puckelhållare, annars riskerar den stackaren att få hängpuckel.

Som en liten semesteravslutning gjorde vi ett besök i Ödenäs trollskogar och skådade både kopparorm, hästar och kantareller. Inför hemfärden i den sena skymningstimmen fick vi rådet att se upp för skogarnas rika älgbestånd.
Det var becksvart, jag smög fram med bilen och spejade och spejade in i svärtan. Vi sökte av båda sidorna efter skogens konung, beredda...men blev ändå dödsförskräckta när ett rådjur skuttade fram från ingenstans rakt ut framför bilen. Mamma Mia, det var bara någon sekund från rådjurssadel i framsätet! Och vi som inte hade med några bestick.

Där någonstans kunde man väl tycka att denna djuriska kavalkad hade fått ett lämpligt slut, men nej, som grand finale letade sig en köttätande liten värsting in i min arm och bet sig fast. En fästing! Hela fästingartilleriet fick plockas fram, för första gången i år, pincetter och fästinglasso, förstoringsglas och desivon. För den lille illbattingen.
Liten men ettrigast vinner, typ.
Hm...då borde ju jag ligga rätt bra till.

Träningscochen har ordet

Då har man varit ute i spåret och joggat igen.
Fick härförleden frågan om jag joggar regelbundet och svarade då sanningsenligt ja, en gång i halvåret.
Allt är ju som bekant relativt.
Men planerna finns att jag åter ska finnas bland de tränades skara. Senast jag var vältränad var för cirka 18-19 år sen då jag galopperade som en hind över stock och sten på spänstiga ben.
Men det var då. Och nu är nu.

När man inte är så van gör man lätt små misstag och misskalkuleringar, så därför följer nu träningscoachens viktiga punktlista efter två mer eller mindre lyckade rundor i terrängen;

* Utför alltid toalettbesök INNAN löprundan.
Det går nämligen mycket långsammare att springa med benen omlott och det ger en lätt värk i magtrakten av att träna knipmusklerna konstant under loppets gång.

* Spring aldrig de första löparrundorna iklädd signalrosa mjukisdress.
Ifall om att knipmusklerna fallerar och ett buskagebesök är nödvändigt är det nästintill omöjligt att inte synas i klorofyllen.

* Fejka aldrig en form du inte har.
Trots att du två gånger blivit varvad av en gojting med läckra vadmuskler och spänstiga skinkor inklämda i ett svart träningskorvskinn är det ingen idé att börja med höga knäuppdragningar och ökat tempo, det kommer odiskutabelt att straffa sig redan i nästa kurva.
Och det kommer ändå inte vara gojtingen som ger dig hjärt- och lungräddning nästa gång han varvar dig för då förstör du hans "varv-tempo".
Om, och jag betonar OM någon ger dig hjälp över huvud taget är det de storrökande paret Babsan och Sverre som är ute och just röker samtidigt som de rastar sina nio pudlar i varierande storlekar. De räddar dig från de första akuta hjärtbesvären men tyvärr dör du tre minuter senare av passiv storrökning eller också blir du strypt av pudeln Puttes koppel när han går loss på en skata i buskarna på andra sidan diket.

* Trots akut syrebrist under löpningen uppmanar jag dig ändå att försöka hålla munnen stängd i största möjliga mån för flugbeståndet är rikligt så här års och självmordspatrullerna i flugvärlden flyger gärna rätt in i gapet. Smakar så där.

* Sist men inte minst- kom ihåg var banan börjar och var den slutar.
Annars kan man lätt missa den viktiga avtagsvägen med den JÄVLA BÄNKEN man skulle ha koll på och i ett obevakat ögonblick har man forcerat förbi och är på väg in på varv två trots att man redan är döende, kanske just därför förresten, och man får vända och springa tillbaka fastän man egentligen inte ens hade orkat ta sig i mål utan felspringningen.
Uppmärsamhet är en dygd alltså.

Nåväl, lycka till!
Och glöm inte att stretcha, det gjorde jag, så nu är jag mer besläktad med ett gammalt skrivbord i teak, lika smidig och böjlig, än med den mänskliga rasen.
Men man lär av sina misstag.
Nu ska jag krypa in i duschen.

F#¤%n vad jag är bra!

Ibland bara ÄR livet tungt och motigt, trots att man egentligen vet att man har det oförskämt bra och att man borde skämmas över att man gnäller och stånkar.
Men ändå.
Ibland finns det bara gråtoner i sinnet.
Som idag.

Helt plötsligt blev jag genomdepp och tappade sugen, och jag kunde INTE hitta den igen. Sugen alltså. Benen var som bly, himlen var grå (blå egentligen men det fanns bara regn hos mig) och jag genomfors av en plötslig och intensiv känsla...JAG VILL HA CHOKLAD! NU!
Att choklad hjälper mot det mesta i ur och skur vet vi väl alla lite till mans, men det man också vet är de negativa följderna av överdrivet chokladmumsande.
Man blir lätt fluffig och degig på mitten. Och när fluffet är på plats har man skapat sig ett nytt problem.
Till och med i mitt halvdepressiva tillstånd var jag väl medveten om de redan befintliga +5kg på vågen. Chokladbegäret var alltså en känslig situation som krävde sin man...kvinna för att balansera upp.

Innan jag nu går vidare känner jag att det är på sin plats med en utvikning om just vågar.
En våg är en väldigt speciell manick som sällan samarbetar. Har man dietat och ransonerat matintag, godis och goda drycker kan man vara i det närmaste säker att vågen visar 0,5-1 kg UPP vid nästa invägningstillfälle. Det finns liksom ingen logik bakom dessa apparaters beteende, snarare är det så att vågarna styrs av väldigt starka egon och de blir lätt förnärmade och ger igen. Har man en gång nått toppnotering på mätskalan så är det lögn i hels...efyr att vågen släpper ifrån sig några milligram om man så svälter i tre veckor. Det går liksom deras ära förnär och är emot alla vågars natur. Detta är min högst personliga tolkning, men jag tror många håller med.

Nåväl,
eftersom jag helst inte avstår denna livets extravagans, nu är jag tillbaka på chokladen igen, så fick jag helt enkelt välja en annan linje. KONTROLLERA dina lustar Raggan.
Så istället för att ge efter för begäret och trycka i mig hela den överblivna påskkaninen i choklad (25 cm i höjd, typ) nöjde jag mig med två öron.
Mums, försvinnande goda!
Och uuuuh, vad nöjd jag är med mig själv! Så både behåller man kakan (kaninen) och äter upp den!

Sensmoral:
Bättre två öron i magen
än kaninsvullen hela dagen.

Ett fint, nytt ordspråk har fötts - Amen.

Nya sporter önskas

Nu är det tungt och segt, våren vill aldrig komma ur startblocken och verklighetsflykten går trögt på grund av usla evighetsserier, bedrövliga väderprognoser, ständiga nyhetssändningar om stolliga gubbar iklädda flygande mattor och så en väldig massa sport. Uttjatad sport. Det är fotboll och handboll och hockey och bandy och så den trevliga publiksporten skidskytte. Dårar som ska åka så fort som möjligt och sen skjuta prick när pulsen löper amok. En helt omöjlig uppgift egentligen, och ändå är det fullt med folk som utövar den.

Om man går tillbaka historiskt och utreder sportens härkomst kan man fråga sig om den är lika rafflande som till exempel Vasaloppets. Prins...någonting var kanske ute på friarstråt i bygden och lägrade flickor både här och var, och han skevade snabbt mellan stugorna på skidor. Men en av jungfruarnas vildsinta fader anade ugglor i mossen och tog upp jakten med geväret när den kärlekskranke friaren anlände, och med andan i halsen fick han göra ett hastigt lappkast och hals över huvud fly på laggarna...så kunde det varit.

Jag kan känna att man är lite trött på de gamla vanliga sporterna och nog borde vi såhär på tvåtusentalet kommit längre i uppfinnandet av nya, omöjliga sportkombinationer?!
Mitt förslag är att vi tar de närmaste veckorna och tänker till, och sedan lämnar vi in en gemensam...motion (?) vet inte om det heter så men det passar ju onekligen bra i det här sammanhanget.
Själv har jag börjat brainstorma så smått, och här kommer mina förslag i kategorin Oväntad Sport:

Gyttje-ballett: En kombination av det smäckra, skira och det mer råbarkade. Dessutom tror jag att ballerinorna är jättetrötta på att trippa runt i rosa marängkjolar som inte tål smuts. Ner i skiten och piruetta bara. Man kan ju tänka på att sträcka på tårna ändå.

Konstskidor: Det finns ju redan konstsim, egentligen en väldigt underlig sport där det man ser mest är några fötter som sticker upp ovanför vattenytan. Nåja, en och annan arm också ibland. Varför då inte konstskidor? Deltagarna ligger inrullade i stora snöbollar, var och en i egen snöboll, och det enda man ser är som en plockepinn-ballett när de sprattlar med skidorna. Avdrag blir det om man trasslar in skidorna i den som tävlar bredvid.

Hopp-sim: Simhopp existerar ju redan, men vad tror ni om hopp-sim? Man ska vattenvägen förflytta sig i en 50-metersbassäng på en sådan där stor, gärna röd, hopp-och-studs-boll. Känguruboll?! Inte helt lätt men mycket publikfriande.

Hårboll: Det finns ju alla möjliga och omöjliga varianter av bollsporter, men har någon någonsin hört talas om hårboll? Nää, tänkte väl det! Men nu är den uppfunnen! Det är enklast om man har egen katt, annars måste man låna hårbollar av varandra. Man kan jaga hårboll med klubba, bordtennisrack eller med fötterna, här är inte reglerna helt finslipade...öppen för förslag helt enkelt.

Men vad har ni att komma med då??? Jag väntar med spänning!

Baglady a la carte

I dag damp det orange kuvertet ner i brevlådan...och med det är kvällens skrattsalva avklarad!
I tre rara små rutor har någon vänlig själ räknat ut hur mycket pengar jag ska få när jag går i pension.
Bakom ruta ett:
Så här mycket har du tjänat in till din allmänna pension under inkomståret ...
Bakom ruta två:
Så här mycket har du hitills sparat ihop till din allmänna pension
Bakom ruta tre:
Så här mycket får du enligt vår prognos i allmän pension per månad, före skatt, från 65 års ålder.

Den sista rutan är den allra roligaste och det är efter den jag inser att mina på skoj frammejslade framtidsplaner inte alls är så dumma. Snarare en logisk följd. Av det orange kuvertet alltså.
Jag har alltid sagt att jag ska skaffa mig en förgylld kundvagn och bli creme de la creme bland andra bagladies som drar runt och samlar tomburkar.
INGEN dum tanke alls, faktiskt.

Alternativt är det läge att nu köra igång den där bordellen mina vänner och jag ofta planerat då vi varit sugna på en ny utveckling i livet och ett ställe där man kan förena nytta med nöje.
Bordellen Frikadellen (mogna kvinnor som har gott om underhudshull)
Bordellen Bordellen (så det inte blir några missförstånd)
Bordellen Välkommen In (Inga tveksamheter där heller eller..?)

Finns det någon som vill vara med?
Än så länge är alla platser vakanta.
Ansökan skickas till
Madame Plum
Full diskretion utlovas.

Good enough for me...

Häromsistens lyssnade jag mycket noga på texten till en av låtarna de spelar VÄLDIGT ofta på radio.
Bruno Mars tror jag artisten heter, låten heter...nåt annat. den handlade i alla fall om trånande kärlek (NÄHÄ?) och att den käre Bruno var ganska harmsen över att hans känslor var starkare än hans kärestas.
" I would fall off a plane for you" var en av stroferna, tror jag, och "I would throw myself in front of a train for you...but you wouldn´t do the same for me..."
En sådan vilsen krake behöver hjälp direkt,
här kommer därför nätdoktorns svar till den kärlekskranke trubaduren:

Käre Bruno!
Jag upplever att du överdriver din åtrå något och ber dig tänka över ditt ordval och dina handlingar.
För vad ska komma härnäst? Jag bävar!
" I would drown in your swimmingpool", "I will slip on your bathroomfloor", "I woluld sleep in yor freezer"..
Vad är det egentligen du erbjuder din käresta?
Att hon ska gå utefter spåret med en plastkasse och plocka upp dig bit för bit? Tycker du DET är romantiskt?

I detta fall tycker jag faktiskt att det är din motpart som har alla hästarna kvar i stallet. Hon som vägrar göra samma sak för dig. Kärleksbetygelserna blir nämligen så mycket svårare om den ene parten hela tiden envisas med ond bråd självdöd. Mellan stavelserna kan man nämligen ANA ett visst tvång och det har hittills ännu aldrig gagnat någon kärleksaffär.

Jag skulle föreslå att du slår in på en mer traditionell bana och erbjuder dig själv och dina tjänster i en mer sammansatt form, alltså du står kvar på perrongen och sitter stilla i flygplansfåtöljen.
Det FINNS redan en rad traditionella ömhetsbevis på marknaden, många av dem har funnits i evinnerliga tider men är trots detta inte på något vis uttjatade. Snarare är det så att de är lite bortglömda och behöver åter tas fram i ljuset.

Därför föreslår jag att inför ditt fortsatta komponerande att du kanske helt enkelt ska göra en cover på redan skriven kärlekslyrik eller att du åtminstone låter dig inspireras.
Vi har till exempel "min älskling du är som en ros" för den mere smäktande stunden, men vill du mer köra den hurtfriska stilen är "med en enkel tulipan" aldrig fel.
Lycka till, men framförallt
SLUTA vara en sån DRAMA-QUEEN!

Vänliga hälsningar Doktor Direkt,
din livs-coach på nätet.

Att det ska vara så svårt?!

Min träningsdagbok

Jag har börjar gym-träna.
Eftresom jag köpt ett Friskis och Svettis kort med all-inklusive-extra-allt var det bara en tidsfråga innan jag var tvungen att även pröva på gymmet.
Fastän jag avskyr att träna på gym. Bara åsynen av alla dessa maskiner och attiraljer får mig att rysa och undra om jag möjligtvis gått fel och hamnat på underrättelsetjänstens tortyravdelning.
Det är vinschar och kolvar och vajrar och annat skrot så långt ögat når. Som om man befann sig inne i ett gigantiskt mekano.

Jag litar inte på alla dessa apparaturer, är helt övertygad om att vid första bästa tillfälle kommer de att slå bakut, haverera och knäcka mina stackars otränade kroppsdelar.
Ta bara det där springa-på-först-så-man-blir-varm-bandet. HELT opålitligt! Jag förstår inte hur man vågar programmera in siffror hit och dit och sedan ställa sig och springa där. Det fattar väl vem som helst att det kommer att bli strömavbrott mitt i värsta nedförsbacken och bandet kommer tvärnita och jag kommer sitta som en loska i elementet strax bakom.

Så i fredags när jag och min PT (maken) var där tog jag det säkra före det osäkra och promenerade i sakta mak på bandet. Medan jag krampaktigt höll mig i handtagen. Mig lurar du inte! Maken skulle ro lite sa han och parkerade sig i någon märklig anordning lämplig för torr-rodd. Ja-ja, han behöver ingen flytväst i alla fall tänkte jag och gäspade lite uttråkad på gå-bandet.

Tjejen på bandet bredvid mig hade uppenbara problem med att få igång sin mastodontmaskin. Hon programmerade hit och dit, tryckte och vred men inget hände. Hon kanske väntar sig att få ut dagens horoskop filosoferade jag för mig själv men då vände hon sig till mig och frågade hur hon skulle göra när hon skulle springa 5 kilomter...
- Det enda rätta vore om du tog på dig överdragskläderna och joggade mot Skatås vännen, sa jag INTE men tänkte det. Förklarade sedan att jag var like a virgin vad det gällde springmaskiner så hon ficka allt förlita sig på någon annan.

Så småningom hade maken rott klart, vart vet jag inte, och vi skulle börja vår lilla gym-runda. Som sagt var, jag är inte jättebegeistrad över denna träningsform och lät väl både en och annan suck, svordom och utdragen väsning sippra mellan tänderna, men maken stog pall.
Det måst man ändå säga att han visade YTTERST stort tålamod med sin adept trots hennes aviga inställning, den crediten måste man faktiskt ge honom. Han låtsades liksom inte om att det stånkades och tjurades i tortyrmaskinen bredvid.

Min PT gick igenom vad de olika redskapen hade för funktion och syfte, och jag lyssnade med ett halvt öra och vispade lite halvlojt igenom alla repetitionerna medans jag önskade att allt snart skulle vara över så man fick sätta sig i soffhörnet med ett glas vin till På spåret som en normal medelsvensson...

Mitt i passet kom vi till en anordning för bensprattel. Man skulle trixa in foten i något som såg ut som en munkorg för hundar, alternativt en sådan där plastkon de har på halsen när de varit hos veterinären. Här lackade Fru Gustafsson ur och började småsvära mellan tänderna medans hon trasslade och bökade med munkorgen. Maken stod alldeles lugn bredvid och bara väntade ut skådespelet, och när fru Gustafsson nästan lagt fälleben på sig själv påpekade han lite lojt att det kanske går bättre om du sätter i rätt fot så inte dina ben krockar vid varje lyft...
Jomen då gick det ju genast bättre, det fick till och med jag hålla med om.

När jag för sjuttiofjärde gången muttrat "vad ska det här vara bra för" påpekade maken mycket lugnt och pedagogiskt att sådana här träningsmaskiner är väldigt effektiva.
Pyttsam fnyste jag men redan på lördagens morgon fick jag ge honom rätt i detta, för då kunde jag inte går ur sängen utan fick rulla ner på golvet som en säck potatis. Jag kunde inte böja mig ner och ta på mig strumporna utan fick fippla på dem i sidled, mycket tidskrävande, och likadant var det när det kom till långbyxor. Gick inte.
Ett halvårs behandling hos kinesiologen för ihopsnörpt ländrygg var raserad på en endaste gym-timme. Som sagt var, mycket effektivt.

Hela helgen har varit plågsam, jag har fått halvligga i bilen och jag har fått tillämpa fritt fall vid tillfällen där sittande ställning krävts, man böjer sig ner till en viss gräns och sen rasar man bara ner de resterande metrarna, typ vid toalettbesök. Hädanefter ska vi ha en toaring som är uppblåsbar. När det var dags för sängläge var det flopp-hopp över låg höjd som var det vinnande alternativet men själva urstigandet skedde alltså i form av diverse rullningar.

- Du måste röra på dig så du får igång blodgenomströmningen, sa maken, du måste träna igen! Här var det egentligen läge för en rak höger, men någonting inom mig bekräftade ändå det riktiga i det påståendet. Jag VET att jag måste till tortyrcentralen igen för att knyta upp nystanet som bildats i ländryggen, men jag VILL inte.
För hur ska det gå till?

Början går nog bra, jag kan utan problem krypa mig varm på löparbandet, men vad vi ska göra för övningar därefter är mer oklart.
Eventuellt kanske de kan vinsja upp mig i en sådan där vajer och så kan jag vifta lite med några lättare hantlar däruppe...
... vid närmare eftertanke skiter jag nog i hantlarna också eftersom jag har ganska ont i infästningsanordningarna till armarna sen förra gången, så jag hänger väl bara där och gör lite torrsim.

Detta gymet är helt nyrenoverat och de har bara nya, moderna maskiner berättade maken. Kan så vara, men jag skulle ändå vilja ha ett ännu modernare tänk på stället. Ett tätt samarbete med hjälpmedelscentralen skulle vara på sin plats, för jag behöver både rollater och gåstol för att överhuvudtaget ta mig runt banan.
Sådana där små vagnar som bilreparatörerna har när det undersöker undersidan av bilen vore inte heller dumt så man lätt kan transportera sig mellan tortyrredskapen.
Och till sist, för guds skull byt namn på anläggningen.
Mitt förslag är Terminator Gym, eftersom stället utplånar all form njutning och livskvalitet.

Så fort maken kommer hem ska vi iväg och träna. Yippeeee jag längtar. Nooot.

Sov du lille skrivar-ung

En del har husdjur de gullar och pysslar med, en kissemiss, en vovve eller kanske en undulat...vi har en skrivare.

Den lille krabaten håller oss sysselsatta dygnet runt, gärna nattetid, med sina ljud, sina blinkningar och andra hyss. Förmodligen är det när den känner sig ensam och övergiven som den rasslar till och ger sig till känna, för att liksom visa "här är jag, kom och stryk mig medhårs".

Men det är inte så lätt att alltid vara på humör för skrivar-gulli-gull, jag vet inte hur många nätter vi satt oss käpprätt upp i sängen när hela sovrummet smattrat av maskinljud och vi trott att marsianerna anfallit. Men då vi så småningom återfått den normala hjärtrytmen och rekogniserat terrängen och det visat sig att det är skrivaren som lever rövare, då är man rätt lack.

Men vad gör den då?

Jo, den städar. Och den städar länge.

" Rengöring pågår" visas det i displayen och under öronbedövande oljud händer det saker inuti den silverfärgade lådan. Och nattetid är ju den tid på dygnet när en liten kärlekstörstande skrivare kan få maximal uppmärksamhet.

Fast det är inte bara nattetid den busar, nyss skulle jag bara lite snabbt och lätt skriva ut en liten enkel skrivelse som omedelbart skulle läggas i alla hyresgästers brevlåda.

Skriva, skriva, spara och så printa ut...nähäpp! Då var det bannemej storstädning i burken igen! Det rullade och brummade och skallrade inuti silverlådan så nu har väl alla attiraljer bytt plats med varandra.

Sanna mina ord, renare skrivare kan inte existera på denna jord!

Detta har medfört att vi nu har en ny ritual, varje kväll innan sängåendet kryper maken in under skrivbordet på alla fyra, svär lite lätt, brötar och boxar lite inne han får ordning på allt.

De som har papegojor och andra fåglar får mörklägga buren så att pipplutterna ska förstå att nu är det natt, vi får dra ut sladdarna. ALLA sladdarna.

Men för att inte den lille krabaten ska ha mardrömmar kommer jag från och med nu alltid avsluta kvällen med att skriva ut ett vänligt och avslappnande ark papper.

Vyssan lull, Trollmors vaggsång eller Sov du lille videung.

Natti Natti!

Tråkmässan avklarad!

I går var maken och jag på Båtmässan.
Vi hade fådda biljetter, så jag gick i ett svagt ögonblick med på att bevista denna mässa då det var sista dagen alla båtarna var uppankrade just där.
Milde himmel så mycket mastodont-flytetyg det fanns där inne, den ene skorven vräkigare än den andre!
- Mässor är till för att stimulera vill-ha-begäret filosoferade maken.
- Precis, nu vill jag ha en kopp kaffe, sa jag.
Vi delade på en kopp i pappersmugg för 127:50 kr eller något ditåt innan vi tittade vidare.
Eller tittade och tittade, vad ska man titta på?
Vart man än vände sig var det stora vita plastskråv i ögonhöjd. Skulle man se resten av skapelsen fick man göra en halv bakåtvolt fast stillastående. Inte min grej, jag har alldeles för mycket knak i nacken för såna rörelser.
Men det fanns folk som liksom levde ut alla sina hemliga drömmar genom att klättra upp för trapporna och faktiskt kliva ner i båtarna för att sitta på förarsätet och låtsas att de nu kör in lite fräckt i Marstrands hamn...
Suck.
Och rätt som det var försvann maken.
Jag hittade honom bland motorerna ifärd med att fotografera en guldpropeller. Tråkigaste avdelningen på hela mässan, enligt min åsikt.
-Säg aldrig detta till någon att jag varit på Båtmässan med någon som fotograferar motorer i närbild väste jag mellan tänderna. Det ser inte bra ut i mitt CV!
Efter att ha snitslat mellan miljonskorvarna en stund var det riktigt skönt att lägga ögonen på nåt som bara brakade loss på 10565:-
- Kolla, hojtade jag glatt till maken och pekade på en åka-fort-på-vattnet-sak, den här kan vi lägga vantarna på!
-Mmmm, sa maken och påpekade att det var VAGNEN åka-fort-grejjen stod på som kostade 10565:-
-Ja den har vi ju ingen användning av, insåg till och med jag. Gummibåten på landet är ju lättare att bära ner till havet...

Som tur var tog mässbesöket snart slut, vi kunde ropa land-i-sikte medan vi passerade svängdörrarna ut i friheten för att kryssa hemåt över Korsvägen med solen i zenit.
Utan sjökort, utan sextant, utan fendrar, guldpropellrar eller nylagt teakdäck, helt i avsaknad av miljonbåt.
Och ingen kan vara gladare för det än vi.

Många nyanser av brunt

Vill härmed komma med små tips och råd till sminkindustrin, så att de kan tjäna ännu mer pengar på den nordiska marknaden.
Ni har väl sett den skur av sminkreklam vi översköljs med, att den branschen drar in åtskilliga miljoner varje år står utom allt tvivel. Det är kändisar som lockar och pockar, snyggisar som förför och det är priskrig och kampanjer i en aldrig sinande ström.

Det har kommit fram en mängd nya hudprodukter på marknaden, som ska skapa, återskapa, lindra och framhäva. Det är mjukgörare, släta-ut-are, bygga-upp-are, döljare, peelare, ta-bort-are, lägga-till-are och gud vet allt. Namnen på produkterna är helt obegripliga, vem kan hålla reda på vad en concealer, foundation, moisturiser, mousse eller vad en ultra serum egentligen ska göra för underverk på din hy?
Så först och främst skulle jag vilja att ett lexikon medföljde varje produkt, eventuellt även en godtagbar avbetalningsplan tillsammans med din bank, men det är en senare fråga.

Nu kommer vi nämligen till själva kärnfrågan där de flesta reklammakare går bet. Hur lockar ni egentligen oss nordbor till köp?
Var är det ni förbiser i ert uppdrag att länka nordisk valuta till redan stinna kosmetika-konton?
The truth will now be revealed!

Så fort man ska applicera någon produkt på ansiktet som ger lite färg påstår ni nämligen envetet att "man ska utgå från den egna hudtonen".
Detta påstående är helt fel. HELT fel.
Vi nordiska kvinnor vill nämligen inte för allt i världen kännas vid den egna hudtonen vintertid. Vi vill inte bli påminda, vi vill inte bygga vidare på den och framför allt vill vi inte gå runt och visa den öppet under dagens ljusa timmar. Vintertid är vi nämligen inte säkra på att vi verkligen lever, inte om man bara kastar en hastig blick i spegeln i osminkat tillstånd. Här kommer det uttjatade uttrycket "nakenchock" helt till sin rätt.

Våra hudtoner vintertid påminner mer om klienternas på rättsmedicin och bårhuset, fråga någon som jobbar där och de kommer att hålla med. Tonerna pendlar från ljusskärt, via alla nyanser i det vita spektrat inklusive antikvitt, över till min brist på hudton som går i lättmjölksblått med lila inslag.

Så shape up, tänk till och presentera oss ett mer nordiskt anpassat koncept. Härligt solkyssta nyanser, brun, brunare, brunast. We like!
Tänk puder i toner som Nordic Vacation, Midsummer, Aruba och Mallis.
Det kommar att bli en strykande åtgång, vi kommer att shoppa smink som aldrig förr.
Because we NEED it.
AND we´re worth it!

Dagens actionrulle

Att hemmet är den farligaste platsen att vistas på/i är ett känt påstående, men inte trodde jag att jag skulle få uppleva dessa fasor på så nära håll!
Sitter nu här och kvider och ömkar mig och tycker väldigt synd om mig själv (eftersom ingen annan gör det)
Dessa plågor har härjat sedan igår, och läkningen är långt borta.

Igår eftermiddag tog jag, mycket oväntat för alla inblandade parter, plats i köket för att börja tillreda kvällens middag. Maken var helt ur slag eftersom han satt och betalade in räkningarna så jag tog mitt moderliga ansvar och började helt fräckt med förberedelserna. Nog hörde jag att maken började andas mer stressat, han brukar göra det när jag närmar mig köket eftersom det är hans domäner, men jag stod pall för trycket och slängde fram både skärbräda och kniv.

Fram med råvarorna, på med vattenkok på spisen och sen, kör igång bara!
Men jag hade inte hunnit mer än till hälften i den ädla konsten att hacka lök förrän jag borrade in knivspetesen i en intet ont anande tumme, och jag liksom vred runt lite när jag ändå var i farten så att snittet skulle bli lite djupare..?
Splitt och splatt och blodet droppade. Nog för att det är pågående filmfestival men jag hade väl aldrig planerat en egen splatter-rulle sådär i köket. Diskbänksrealism. Undrar om inte jag såg Lars Norén i skafferiet...

Nåväl, maken kom utrusande och var väl mest orolig att jag skulle bloda ner löken, han hade köpt tomatpuré sa han så det problemet var redan löst.
Jag fick alltså själv leta reda på förband och plåster, med blodet rinnande från tummen. Vi hade inget. Plåster alltså. Jag fick vira in toapapper sjutton varv runt tummen, men såret gick upp varenda gång jag stötte emot något. Men INGEN tyckte synd om mig. Nästan för mycket att uthärda.

Även idag har såret envisats med att börja blöda vid minst lämpliga tillfällen. När jag tagit på mig vita jackan, plockat in ren disk, stoppat in tvätt i skåpen. Dripp Dropp.
Men vad är vitsen med att vara dödligt sårad om ingen bryr sig? Beklagar sig? Bär mig på sina armar?
INGEN!
Jag ska bannemej bloda ner sonens vita Björn Borg-kalsingar och makens vita T-shirts.
Revenge! Detta blir en riktig actionrulle!

Vinterns mode - recyclad värsting

Man börjar bli lite till åren, det är ett smärtsamt faktum i många sammanhang.
Nu har jag börjat kommentera och fundera över "dagens mode" som en riktig gammal hederlig hagga.
Har ni som jag lagt märke till att höstens/vinterns hetaste skotrend har varit att klaffsa runt i gummistövlar?
Naturligtvis inte vilka sletna Epa-stövlar som helst utan långskaftade, märkesförsedda (dyrt) stövlar av senaste snitt. Men ändock...STÖVLAR.
De små yngdomarna kommer glatt uppiffade till tänderna i full mejkning, ball tunika, fräcka tights och...stövlar.
På min tid tog man inte på sig stövlar ens när det som bäst behövdes. Inte ens om man var mordhotat av mammsen åkte de på. Det var bara liksom helt fel modemässigt.
Hur gummistövlar har blivit helt rätt i tiden och nästan hetast på skofronten är mig en gåta, men man får ta av sig hatten och bocka för den reklammakare som lyckades med bedriften.

Vad kan stå för dörren härnäst i modets förlovade land?
Jag kan med rysningar memorera mina starklila kalasbyxor med inslag av kliande ylle, där grenen efter tre steg befann sig någonstans nära knävecken.
Likaså minns jag trekvartsstrumporna i nylon, gärna rosa, turkos eller mörkblå, med resår så hård att blodcirkulationen la av redan efter fem minuter. Man stapplade runt med vader som stockar.
Mamelucker var min kära moder en ivrig påhejare av, en erotikdödare i klass med farfars långkalsonger, och dessa fick man snällt dra på sig under kjolen "när man skulle gå den långa vägen ner till bussen". Korvigt, knöligt och missklädsamt.
Nästa bottennapp i mode-vi-minns-fast-vi-försöker-glömma är silkepolon. Denna kroppsnära, kondomliknande skapelse i äkta polyester som var kylig som en blöt disktrasa mot kroppen.
Hur smickrande var den för figuren?
På en skala upp till tio var den en minus femton.
HUR kunde man överhuvudtaget ha på sig dessa marodörer?

Men med haggans levnadsvisdom i bagaget tänker man lite skadeglatt att visst MÅSTE det ju snart bli en renässans även för dessa plumpar i modeprotokollet...och om bara någon av triljontalet små modebloggare förespråkar detta inne-plagg kommer vi snart få se dem i varianter på en gata nära dig.
För INGEN går säker när modet kör över både smak och stil.

Som åldrad hagga däremotstyr man lite mer fritt mellan H&M.s reaställningar, YTTERST tacksam att inte behöva göra om samma modemissar en gång till (man gör hellre nya).
För inte sjutton kör man med dåliga repriser!

Det som göms i snö

Det som göms i snö kommer upp i tö - fling, fling...sjöng Robban Broberg för ex antal år sedan.
Och han har ju rätt, den gode Robert, för när det behagligt döljande snötäcket plötsligt försvinner kommer alla gamla synder åter i dagen.

Tydligen gäller dessa oskyldiga textfraser även snöplogar, för jag kan inte påminna mig om att jag sett en endaste enda nu under dessa fasligt långa insnöade veckor. Inte en ENDA.
Men nu, när det åter är barmark på de flesta vägar - då kom den fram.
DEN LILLE DJÄVULEN!

Jag hade bäddat och borrat ned mig i sängen, intaget bästa sovläge och bara låg och väntade på John Blunds framfart. Kom med gruset John, kom med gruset!
Nu hann inte John Blund ens få fram påsen med sömngrus innan maken helt utan noter började trumpeta i sängen bredvid mig. Inga snarkningar, mer visslingar och höga flöjttoner genom näsan. Helt på gehör.
Phu, detta går ju inte resonerade jag, tog mitt täcke och min kudde och kröp ihop i soffan istället.
Zzzzz....
???
Vad i hels?&%¤#¤?
00:37 någonting kom Plogbils-Jocke igång och skrapade asfalt så trumhinnorna skårrade på alla boende inom en kilometers radie. När det redan är barmark.
Och han höll på i minst 45 minuter och hyvlade på gatan, fram och tillbaka.
Retroaktiv plogning.
Nää tack.
Var fanns han när vi behövde honom som bäst?

En skön revansch

Nu är tiden kommen att se tillbaka på året som gått och med stadig blick skåda fram mot det nya året och med spänning invänta vad det kommer att bjuda på...
Men inget avslut utan en årskrönika.

Raggans sammanfattning av året som gick lyder följande;

Klipp klopp, klipp, klopp.
Förr om åren har det ljudet varit både skrattretande och föremål för många nedlåtande fnysningar.
Klipp, klipp, klopp.
Till detta ljud hör en något instabil gång och ett hysteriskt svängande med medhavd Domuspåse/handväska i akt och mening att återerövra en försvunnen balans tillika värdighet.
Klipp, klippeti, klopp.
Förr om åren har användarna varit pionjärer och befunnit sig längst ut på barrikaderna, bespottade, utskrattade och i klar minoritet.
Klapp, klipp, klipp.
2010 var året då denna företeelse åter tog plats såväl i finrummen som i folkhemmen

DETTA VAR ÅRET DÅ BRÅDDARNA TOG REVANSCH OCH PLACERADE SIG HÖGT UPP PÅ LISTORNA "MÅSTE HA".
EN RETRO-COME BACK AV KNOCK OUT-KALIBER!
Bråddarna, nu åter på var mans sko, ett måste, en livförsäkring i kampen på Göteborgs gator.

Raggans tips inför 2011:
Bana nu väg för nästa praktiska retro-trend
Bottinerna
och kanske även den hopfällbara lilla plasthättan att ha i fickan för att spara party-frisyren i händelse av ösregn.

Kom ihåg var ni läste detta först.
Raggan, alltid först med det senaste.