Dagens actionrulle

Att hemmet är den farligaste platsen att vistas på/i är ett känt påstående, men inte trodde jag att jag skulle få uppleva dessa fasor på så nära håll!
Sitter nu här och kvider och ömkar mig och tycker väldigt synd om mig själv (eftersom ingen annan gör det)
Dessa plågor har härjat sedan igår, och läkningen är långt borta.

Igår eftermiddag tog jag, mycket oväntat för alla inblandade parter, plats i köket för att börja tillreda kvällens middag. Maken var helt ur slag eftersom han satt och betalade in räkningarna så jag tog mitt moderliga ansvar och började helt fräckt med förberedelserna. Nog hörde jag att maken började andas mer stressat, han brukar göra det när jag närmar mig köket eftersom det är hans domäner, men jag stod pall för trycket och slängde fram både skärbräda och kniv.

Fram med råvarorna, på med vattenkok på spisen och sen, kör igång bara!
Men jag hade inte hunnit mer än till hälften i den ädla konsten att hacka lök förrän jag borrade in knivspetesen i en intet ont anande tumme, och jag liksom vred runt lite när jag ändå var i farten så att snittet skulle bli lite djupare..?
Splitt och splatt och blodet droppade. Nog för att det är pågående filmfestival men jag hade väl aldrig planerat en egen splatter-rulle sådär i köket. Diskbänksrealism. Undrar om inte jag såg Lars Norén i skafferiet...

Nåväl, maken kom utrusande och var väl mest orolig att jag skulle bloda ner löken, han hade köpt tomatpuré sa han så det problemet var redan löst.
Jag fick alltså själv leta reda på förband och plåster, med blodet rinnande från tummen. Vi hade inget. Plåster alltså. Jag fick vira in toapapper sjutton varv runt tummen, men såret gick upp varenda gång jag stötte emot något. Men INGEN tyckte synd om mig. Nästan för mycket att uthärda.

Även idag har såret envisats med att börja blöda vid minst lämpliga tillfällen. När jag tagit på mig vita jackan, plockat in ren disk, stoppat in tvätt i skåpen. Dripp Dropp.
Men vad är vitsen med att vara dödligt sårad om ingen bryr sig? Beklagar sig? Bär mig på sina armar?
INGEN!
Jag ska bannemej bloda ner sonens vita Björn Borg-kalsingar och makens vita T-shirts.
Revenge! Detta blir en riktig actionrulle!

Vinterns mode - recyclad värsting

Man börjar bli lite till åren, det är ett smärtsamt faktum i många sammanhang.
Nu har jag börjat kommentera och fundera över "dagens mode" som en riktig gammal hederlig hagga.
Har ni som jag lagt märke till att höstens/vinterns hetaste skotrend har varit att klaffsa runt i gummistövlar?
Naturligtvis inte vilka sletna Epa-stövlar som helst utan långskaftade, märkesförsedda (dyrt) stövlar av senaste snitt. Men ändock...STÖVLAR.
De små yngdomarna kommer glatt uppiffade till tänderna i full mejkning, ball tunika, fräcka tights och...stövlar.
På min tid tog man inte på sig stövlar ens när det som bäst behövdes. Inte ens om man var mordhotat av mammsen åkte de på. Det var bara liksom helt fel modemässigt.
Hur gummistövlar har blivit helt rätt i tiden och nästan hetast på skofronten är mig en gåta, men man får ta av sig hatten och bocka för den reklammakare som lyckades med bedriften.

Vad kan stå för dörren härnäst i modets förlovade land?
Jag kan med rysningar memorera mina starklila kalasbyxor med inslag av kliande ylle, där grenen efter tre steg befann sig någonstans nära knävecken.
Likaså minns jag trekvartsstrumporna i nylon, gärna rosa, turkos eller mörkblå, med resår så hård att blodcirkulationen la av redan efter fem minuter. Man stapplade runt med vader som stockar.
Mamelucker var min kära moder en ivrig påhejare av, en erotikdödare i klass med farfars långkalsonger, och dessa fick man snällt dra på sig under kjolen "när man skulle gå den långa vägen ner till bussen". Korvigt, knöligt och missklädsamt.
Nästa bottennapp i mode-vi-minns-fast-vi-försöker-glömma är silkepolon. Denna kroppsnära, kondomliknande skapelse i äkta polyester som var kylig som en blöt disktrasa mot kroppen.
Hur smickrande var den för figuren?
På en skala upp till tio var den en minus femton.
HUR kunde man överhuvudtaget ha på sig dessa marodörer?

Men med haggans levnadsvisdom i bagaget tänker man lite skadeglatt att visst MÅSTE det ju snart bli en renässans även för dessa plumpar i modeprotokollet...och om bara någon av triljontalet små modebloggare förespråkar detta inne-plagg kommer vi snart få se dem i varianter på en gata nära dig.
För INGEN går säker när modet kör över både smak och stil.

Som åldrad hagga däremotstyr man lite mer fritt mellan H&M.s reaställningar, YTTERST tacksam att inte behöva göra om samma modemissar en gång till (man gör hellre nya).
För inte sjutton kör man med dåliga repriser!

Det som göms i snö

Det som göms i snö kommer upp i tö - fling, fling...sjöng Robban Broberg för ex antal år sedan.
Och han har ju rätt, den gode Robert, för när det behagligt döljande snötäcket plötsligt försvinner kommer alla gamla synder åter i dagen.

Tydligen gäller dessa oskyldiga textfraser även snöplogar, för jag kan inte påminna mig om att jag sett en endaste enda nu under dessa fasligt långa insnöade veckor. Inte en ENDA.
Men nu, när det åter är barmark på de flesta vägar - då kom den fram.
DEN LILLE DJÄVULEN!

Jag hade bäddat och borrat ned mig i sängen, intaget bästa sovläge och bara låg och väntade på John Blunds framfart. Kom med gruset John, kom med gruset!
Nu hann inte John Blund ens få fram påsen med sömngrus innan maken helt utan noter började trumpeta i sängen bredvid mig. Inga snarkningar, mer visslingar och höga flöjttoner genom näsan. Helt på gehör.
Phu, detta går ju inte resonerade jag, tog mitt täcke och min kudde och kröp ihop i soffan istället.
Zzzzz....
???
Vad i hels?&%¤#¤?
00:37 någonting kom Plogbils-Jocke igång och skrapade asfalt så trumhinnorna skårrade på alla boende inom en kilometers radie. När det redan är barmark.
Och han höll på i minst 45 minuter och hyvlade på gatan, fram och tillbaka.
Retroaktiv plogning.
Nää tack.
Var fanns han när vi behövde honom som bäst?

En skön revansch

Nu är tiden kommen att se tillbaka på året som gått och med stadig blick skåda fram mot det nya året och med spänning invänta vad det kommer att bjuda på...
Men inget avslut utan en årskrönika.

Raggans sammanfattning av året som gick lyder följande;

Klipp klopp, klipp, klopp.
Förr om åren har det ljudet varit både skrattretande och föremål för många nedlåtande fnysningar.
Klipp, klipp, klopp.
Till detta ljud hör en något instabil gång och ett hysteriskt svängande med medhavd Domuspåse/handväska i akt och mening att återerövra en försvunnen balans tillika värdighet.
Klipp, klippeti, klopp.
Förr om åren har användarna varit pionjärer och befunnit sig längst ut på barrikaderna, bespottade, utskrattade och i klar minoritet.
Klapp, klipp, klipp.
2010 var året då denna företeelse åter tog plats såväl i finrummen som i folkhemmen

DETTA VAR ÅRET DÅ BRÅDDARNA TOG REVANSCH OCH PLACERADE SIG HÖGT UPP PÅ LISTORNA "MÅSTE HA".
EN RETRO-COME BACK AV KNOCK OUT-KALIBER!
Bråddarna, nu åter på var mans sko, ett måste, en livförsäkring i kampen på Göteborgs gator.

Raggans tips inför 2011:
Bana nu väg för nästa praktiska retro-trend
Bottinerna
och kanske även den hopfällbara lilla plasthättan att ha i fickan för att spara party-frisyren i händelse av ösregn.

Kom ihåg var ni läste detta först.
Raggan, alltid först med det senaste.