Att hemmet är den farligaste platsen att vistas på/i är ett känt påstående, men inte trodde jag att jag skulle få uppleva dessa fasor på så nära håll!
Sitter nu här och kvider och ömkar mig och tycker väldigt synd om mig själv (eftersom ingen annan gör det)
Dessa plågor har härjat sedan igår, och läkningen är långt borta.
Igår eftermiddag tog jag, mycket oväntat för alla inblandade parter, plats i köket för att börja tillreda kvällens middag. Maken var helt ur slag eftersom han satt och betalade in räkningarna så jag tog mitt moderliga ansvar och började helt fräckt med förberedelserna. Nog hörde jag att maken började andas mer stressat, han brukar göra det när jag närmar mig köket eftersom det är hans domäner, men jag stod pall för trycket och slängde fram både skärbräda och kniv.
Fram med råvarorna, på med vattenkok på spisen och sen, kör igång bara!
Men jag hade inte hunnit mer än till hälften i den ädla konsten att hacka lök förrän jag borrade in knivspetesen i en intet ont anande tumme, och jag liksom vred runt lite när jag ändå var i farten så att snittet skulle bli lite djupare..?
Splitt och splatt och blodet droppade. Nog för att det är pågående filmfestival men jag hade väl aldrig planerat en egen splatter-rulle sådär i köket. Diskbänksrealism. Undrar om inte jag såg Lars Norén i skafferiet...
Nåväl, maken kom utrusande och var väl mest orolig att jag skulle bloda ner löken, han hade köpt tomatpuré sa han så det problemet var redan löst.
Jag fick alltså själv leta reda på förband och plåster, med blodet rinnande från tummen. Vi hade inget. Plåster alltså. Jag fick vira in toapapper sjutton varv runt tummen, men såret gick upp varenda gång jag stötte emot något. Men INGEN tyckte synd om mig. Nästan för mycket att uthärda.
Även idag har såret envisats med att börja blöda vid minst lämpliga tillfällen. När jag tagit på mig vita jackan, plockat in ren disk, stoppat in tvätt i skåpen. Dripp Dropp.
Men vad är vitsen med att vara dödligt sårad om ingen bryr sig? Beklagar sig? Bär mig på sina armar?
INGEN!
Jag ska bannemej bloda ner sonens vita Björn Borg-kalsingar och makens vita T-shirts.
Revenge! Detta blir en riktig actionrulle!
Sitter nu här och kvider och ömkar mig och tycker väldigt synd om mig själv (eftersom ingen annan gör det)
Dessa plågor har härjat sedan igår, och läkningen är långt borta.
Igår eftermiddag tog jag, mycket oväntat för alla inblandade parter, plats i köket för att börja tillreda kvällens middag. Maken var helt ur slag eftersom han satt och betalade in räkningarna så jag tog mitt moderliga ansvar och började helt fräckt med förberedelserna. Nog hörde jag att maken började andas mer stressat, han brukar göra det när jag närmar mig köket eftersom det är hans domäner, men jag stod pall för trycket och slängde fram både skärbräda och kniv.
Fram med råvarorna, på med vattenkok på spisen och sen, kör igång bara!
Men jag hade inte hunnit mer än till hälften i den ädla konsten att hacka lök förrän jag borrade in knivspetesen i en intet ont anande tumme, och jag liksom vred runt lite när jag ändå var i farten så att snittet skulle bli lite djupare..?
Splitt och splatt och blodet droppade. Nog för att det är pågående filmfestival men jag hade väl aldrig planerat en egen splatter-rulle sådär i köket. Diskbänksrealism. Undrar om inte jag såg Lars Norén i skafferiet...
Nåväl, maken kom utrusande och var väl mest orolig att jag skulle bloda ner löken, han hade köpt tomatpuré sa han så det problemet var redan löst.
Jag fick alltså själv leta reda på förband och plåster, med blodet rinnande från tummen. Vi hade inget. Plåster alltså. Jag fick vira in toapapper sjutton varv runt tummen, men såret gick upp varenda gång jag stötte emot något. Men INGEN tyckte synd om mig. Nästan för mycket att uthärda.
Även idag har såret envisats med att börja blöda vid minst lämpliga tillfällen. När jag tagit på mig vita jackan, plockat in ren disk, stoppat in tvätt i skåpen. Dripp Dropp.
Men vad är vitsen med att vara dödligt sårad om ingen bryr sig? Beklagar sig? Bär mig på sina armar?
INGEN!
Jag ska bannemej bloda ner sonens vita Björn Borg-kalsingar och makens vita T-shirts.
Revenge! Detta blir en riktig actionrulle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar