Min träningsdagbok

Jag har börjar gym-träna.
Eftresom jag köpt ett Friskis och Svettis kort med all-inklusive-extra-allt var det bara en tidsfråga innan jag var tvungen att även pröva på gymmet.
Fastän jag avskyr att träna på gym. Bara åsynen av alla dessa maskiner och attiraljer får mig att rysa och undra om jag möjligtvis gått fel och hamnat på underrättelsetjänstens tortyravdelning.
Det är vinschar och kolvar och vajrar och annat skrot så långt ögat når. Som om man befann sig inne i ett gigantiskt mekano.

Jag litar inte på alla dessa apparaturer, är helt övertygad om att vid första bästa tillfälle kommer de att slå bakut, haverera och knäcka mina stackars otränade kroppsdelar.
Ta bara det där springa-på-först-så-man-blir-varm-bandet. HELT opålitligt! Jag förstår inte hur man vågar programmera in siffror hit och dit och sedan ställa sig och springa där. Det fattar väl vem som helst att det kommer att bli strömavbrott mitt i värsta nedförsbacken och bandet kommer tvärnita och jag kommer sitta som en loska i elementet strax bakom.

Så i fredags när jag och min PT (maken) var där tog jag det säkra före det osäkra och promenerade i sakta mak på bandet. Medan jag krampaktigt höll mig i handtagen. Mig lurar du inte! Maken skulle ro lite sa han och parkerade sig i någon märklig anordning lämplig för torr-rodd. Ja-ja, han behöver ingen flytväst i alla fall tänkte jag och gäspade lite uttråkad på gå-bandet.

Tjejen på bandet bredvid mig hade uppenbara problem med att få igång sin mastodontmaskin. Hon programmerade hit och dit, tryckte och vred men inget hände. Hon kanske väntar sig att få ut dagens horoskop filosoferade jag för mig själv men då vände hon sig till mig och frågade hur hon skulle göra när hon skulle springa 5 kilomter...
- Det enda rätta vore om du tog på dig överdragskläderna och joggade mot Skatås vännen, sa jag INTE men tänkte det. Förklarade sedan att jag var like a virgin vad det gällde springmaskiner så hon ficka allt förlita sig på någon annan.

Så småningom hade maken rott klart, vart vet jag inte, och vi skulle börja vår lilla gym-runda. Som sagt var, jag är inte jättebegeistrad över denna träningsform och lät väl både en och annan suck, svordom och utdragen väsning sippra mellan tänderna, men maken stog pall.
Det måst man ändå säga att han visade YTTERST stort tålamod med sin adept trots hennes aviga inställning, den crediten måste man faktiskt ge honom. Han låtsades liksom inte om att det stånkades och tjurades i tortyrmaskinen bredvid.

Min PT gick igenom vad de olika redskapen hade för funktion och syfte, och jag lyssnade med ett halvt öra och vispade lite halvlojt igenom alla repetitionerna medans jag önskade att allt snart skulle vara över så man fick sätta sig i soffhörnet med ett glas vin till På spåret som en normal medelsvensson...

Mitt i passet kom vi till en anordning för bensprattel. Man skulle trixa in foten i något som såg ut som en munkorg för hundar, alternativt en sådan där plastkon de har på halsen när de varit hos veterinären. Här lackade Fru Gustafsson ur och började småsvära mellan tänderna medans hon trasslade och bökade med munkorgen. Maken stod alldeles lugn bredvid och bara väntade ut skådespelet, och när fru Gustafsson nästan lagt fälleben på sig själv påpekade han lite lojt att det kanske går bättre om du sätter i rätt fot så inte dina ben krockar vid varje lyft...
Jomen då gick det ju genast bättre, det fick till och med jag hålla med om.

När jag för sjuttiofjärde gången muttrat "vad ska det här vara bra för" påpekade maken mycket lugnt och pedagogiskt att sådana här träningsmaskiner är väldigt effektiva.
Pyttsam fnyste jag men redan på lördagens morgon fick jag ge honom rätt i detta, för då kunde jag inte går ur sängen utan fick rulla ner på golvet som en säck potatis. Jag kunde inte böja mig ner och ta på mig strumporna utan fick fippla på dem i sidled, mycket tidskrävande, och likadant var det när det kom till långbyxor. Gick inte.
Ett halvårs behandling hos kinesiologen för ihopsnörpt ländrygg var raserad på en endaste gym-timme. Som sagt var, mycket effektivt.

Hela helgen har varit plågsam, jag har fått halvligga i bilen och jag har fått tillämpa fritt fall vid tillfällen där sittande ställning krävts, man böjer sig ner till en viss gräns och sen rasar man bara ner de resterande metrarna, typ vid toalettbesök. Hädanefter ska vi ha en toaring som är uppblåsbar. När det var dags för sängläge var det flopp-hopp över låg höjd som var det vinnande alternativet men själva urstigandet skedde alltså i form av diverse rullningar.

- Du måste röra på dig så du får igång blodgenomströmningen, sa maken, du måste träna igen! Här var det egentligen läge för en rak höger, men någonting inom mig bekräftade ändå det riktiga i det påståendet. Jag VET att jag måste till tortyrcentralen igen för att knyta upp nystanet som bildats i ländryggen, men jag VILL inte.
För hur ska det gå till?

Början går nog bra, jag kan utan problem krypa mig varm på löparbandet, men vad vi ska göra för övningar därefter är mer oklart.
Eventuellt kanske de kan vinsja upp mig i en sådan där vajer och så kan jag vifta lite med några lättare hantlar däruppe...
... vid närmare eftertanke skiter jag nog i hantlarna också eftersom jag har ganska ont i infästningsanordningarna till armarna sen förra gången, så jag hänger väl bara där och gör lite torrsim.

Detta gymet är helt nyrenoverat och de har bara nya, moderna maskiner berättade maken. Kan så vara, men jag skulle ändå vilja ha ett ännu modernare tänk på stället. Ett tätt samarbete med hjälpmedelscentralen skulle vara på sin plats, för jag behöver både rollater och gåstol för att överhuvudtaget ta mig runt banan.
Sådana där små vagnar som bilreparatörerna har när det undersöker undersidan av bilen vore inte heller dumt så man lätt kan transportera sig mellan tortyrredskapen.
Och till sist, för guds skull byt namn på anläggningen.
Mitt förslag är Terminator Gym, eftersom stället utplånar all form njutning och livskvalitet.

Så fort maken kommer hem ska vi iväg och träna. Yippeeee jag längtar. Nooot.

Sov du lille skrivar-ung

En del har husdjur de gullar och pysslar med, en kissemiss, en vovve eller kanske en undulat...vi har en skrivare.

Den lille krabaten håller oss sysselsatta dygnet runt, gärna nattetid, med sina ljud, sina blinkningar och andra hyss. Förmodligen är det när den känner sig ensam och övergiven som den rasslar till och ger sig till känna, för att liksom visa "här är jag, kom och stryk mig medhårs".

Men det är inte så lätt att alltid vara på humör för skrivar-gulli-gull, jag vet inte hur många nätter vi satt oss käpprätt upp i sängen när hela sovrummet smattrat av maskinljud och vi trott att marsianerna anfallit. Men då vi så småningom återfått den normala hjärtrytmen och rekogniserat terrängen och det visat sig att det är skrivaren som lever rövare, då är man rätt lack.

Men vad gör den då?

Jo, den städar. Och den städar länge.

" Rengöring pågår" visas det i displayen och under öronbedövande oljud händer det saker inuti den silverfärgade lådan. Och nattetid är ju den tid på dygnet när en liten kärlekstörstande skrivare kan få maximal uppmärksamhet.

Fast det är inte bara nattetid den busar, nyss skulle jag bara lite snabbt och lätt skriva ut en liten enkel skrivelse som omedelbart skulle läggas i alla hyresgästers brevlåda.

Skriva, skriva, spara och så printa ut...nähäpp! Då var det bannemej storstädning i burken igen! Det rullade och brummade och skallrade inuti silverlådan så nu har väl alla attiraljer bytt plats med varandra.

Sanna mina ord, renare skrivare kan inte existera på denna jord!

Detta har medfört att vi nu har en ny ritual, varje kväll innan sängåendet kryper maken in under skrivbordet på alla fyra, svär lite lätt, brötar och boxar lite inne han får ordning på allt.

De som har papegojor och andra fåglar får mörklägga buren så att pipplutterna ska förstå att nu är det natt, vi får dra ut sladdarna. ALLA sladdarna.

Men för att inte den lille krabaten ska ha mardrömmar kommer jag från och med nu alltid avsluta kvällen med att skriva ut ett vänligt och avslappnande ark papper.

Vyssan lull, Trollmors vaggsång eller Sov du lille videung.

Natti Natti!

Tråkmässan avklarad!

I går var maken och jag på Båtmässan.
Vi hade fådda biljetter, så jag gick i ett svagt ögonblick med på att bevista denna mässa då det var sista dagen alla båtarna var uppankrade just där.
Milde himmel så mycket mastodont-flytetyg det fanns där inne, den ene skorven vräkigare än den andre!
- Mässor är till för att stimulera vill-ha-begäret filosoferade maken.
- Precis, nu vill jag ha en kopp kaffe, sa jag.
Vi delade på en kopp i pappersmugg för 127:50 kr eller något ditåt innan vi tittade vidare.
Eller tittade och tittade, vad ska man titta på?
Vart man än vände sig var det stora vita plastskråv i ögonhöjd. Skulle man se resten av skapelsen fick man göra en halv bakåtvolt fast stillastående. Inte min grej, jag har alldeles för mycket knak i nacken för såna rörelser.
Men det fanns folk som liksom levde ut alla sina hemliga drömmar genom att klättra upp för trapporna och faktiskt kliva ner i båtarna för att sitta på förarsätet och låtsas att de nu kör in lite fräckt i Marstrands hamn...
Suck.
Och rätt som det var försvann maken.
Jag hittade honom bland motorerna ifärd med att fotografera en guldpropeller. Tråkigaste avdelningen på hela mässan, enligt min åsikt.
-Säg aldrig detta till någon att jag varit på Båtmässan med någon som fotograferar motorer i närbild väste jag mellan tänderna. Det ser inte bra ut i mitt CV!
Efter att ha snitslat mellan miljonskorvarna en stund var det riktigt skönt att lägga ögonen på nåt som bara brakade loss på 10565:-
- Kolla, hojtade jag glatt till maken och pekade på en åka-fort-på-vattnet-sak, den här kan vi lägga vantarna på!
-Mmmm, sa maken och påpekade att det var VAGNEN åka-fort-grejjen stod på som kostade 10565:-
-Ja den har vi ju ingen användning av, insåg till och med jag. Gummibåten på landet är ju lättare att bära ner till havet...

Som tur var tog mässbesöket snart slut, vi kunde ropa land-i-sikte medan vi passerade svängdörrarna ut i friheten för att kryssa hemåt över Korsvägen med solen i zenit.
Utan sjökort, utan sextant, utan fendrar, guldpropellrar eller nylagt teakdäck, helt i avsaknad av miljonbåt.
Och ingen kan vara gladare för det än vi.

Många nyanser av brunt

Vill härmed komma med små tips och råd till sminkindustrin, så att de kan tjäna ännu mer pengar på den nordiska marknaden.
Ni har väl sett den skur av sminkreklam vi översköljs med, att den branschen drar in åtskilliga miljoner varje år står utom allt tvivel. Det är kändisar som lockar och pockar, snyggisar som förför och det är priskrig och kampanjer i en aldrig sinande ström.

Det har kommit fram en mängd nya hudprodukter på marknaden, som ska skapa, återskapa, lindra och framhäva. Det är mjukgörare, släta-ut-are, bygga-upp-are, döljare, peelare, ta-bort-are, lägga-till-are och gud vet allt. Namnen på produkterna är helt obegripliga, vem kan hålla reda på vad en concealer, foundation, moisturiser, mousse eller vad en ultra serum egentligen ska göra för underverk på din hy?
Så först och främst skulle jag vilja att ett lexikon medföljde varje produkt, eventuellt även en godtagbar avbetalningsplan tillsammans med din bank, men det är en senare fråga.

Nu kommer vi nämligen till själva kärnfrågan där de flesta reklammakare går bet. Hur lockar ni egentligen oss nordbor till köp?
Var är det ni förbiser i ert uppdrag att länka nordisk valuta till redan stinna kosmetika-konton?
The truth will now be revealed!

Så fort man ska applicera någon produkt på ansiktet som ger lite färg påstår ni nämligen envetet att "man ska utgå från den egna hudtonen".
Detta påstående är helt fel. HELT fel.
Vi nordiska kvinnor vill nämligen inte för allt i världen kännas vid den egna hudtonen vintertid. Vi vill inte bli påminda, vi vill inte bygga vidare på den och framför allt vill vi inte gå runt och visa den öppet under dagens ljusa timmar. Vintertid är vi nämligen inte säkra på att vi verkligen lever, inte om man bara kastar en hastig blick i spegeln i osminkat tillstånd. Här kommer det uttjatade uttrycket "nakenchock" helt till sin rätt.

Våra hudtoner vintertid påminner mer om klienternas på rättsmedicin och bårhuset, fråga någon som jobbar där och de kommer att hålla med. Tonerna pendlar från ljusskärt, via alla nyanser i det vita spektrat inklusive antikvitt, över till min brist på hudton som går i lättmjölksblått med lila inslag.

Så shape up, tänk till och presentera oss ett mer nordiskt anpassat koncept. Härligt solkyssta nyanser, brun, brunare, brunast. We like!
Tänk puder i toner som Nordic Vacation, Midsummer, Aruba och Mallis.
Det kommar att bli en strykande åtgång, vi kommer att shoppa smink som aldrig förr.
Because we NEED it.
AND we´re worth it!