F#¤%n vad jag är bra!

Ibland bara ÄR livet tungt och motigt, trots att man egentligen vet att man har det oförskämt bra och att man borde skämmas över att man gnäller och stånkar.
Men ändå.
Ibland finns det bara gråtoner i sinnet.
Som idag.

Helt plötsligt blev jag genomdepp och tappade sugen, och jag kunde INTE hitta den igen. Sugen alltså. Benen var som bly, himlen var grå (blå egentligen men det fanns bara regn hos mig) och jag genomfors av en plötslig och intensiv känsla...JAG VILL HA CHOKLAD! NU!
Att choklad hjälper mot det mesta i ur och skur vet vi väl alla lite till mans, men det man också vet är de negativa följderna av överdrivet chokladmumsande.
Man blir lätt fluffig och degig på mitten. Och när fluffet är på plats har man skapat sig ett nytt problem.
Till och med i mitt halvdepressiva tillstånd var jag väl medveten om de redan befintliga +5kg på vågen. Chokladbegäret var alltså en känslig situation som krävde sin man...kvinna för att balansera upp.

Innan jag nu går vidare känner jag att det är på sin plats med en utvikning om just vågar.
En våg är en väldigt speciell manick som sällan samarbetar. Har man dietat och ransonerat matintag, godis och goda drycker kan man vara i det närmaste säker att vågen visar 0,5-1 kg UPP vid nästa invägningstillfälle. Det finns liksom ingen logik bakom dessa apparaters beteende, snarare är det så att vågarna styrs av väldigt starka egon och de blir lätt förnärmade och ger igen. Har man en gång nått toppnotering på mätskalan så är det lögn i hels...efyr att vågen släpper ifrån sig några milligram om man så svälter i tre veckor. Det går liksom deras ära förnär och är emot alla vågars natur. Detta är min högst personliga tolkning, men jag tror många håller med.

Nåväl,
eftersom jag helst inte avstår denna livets extravagans, nu är jag tillbaka på chokladen igen, så fick jag helt enkelt välja en annan linje. KONTROLLERA dina lustar Raggan.
Så istället för att ge efter för begäret och trycka i mig hela den överblivna påskkaninen i choklad (25 cm i höjd, typ) nöjde jag mig med två öron.
Mums, försvinnande goda!
Och uuuuh, vad nöjd jag är med mig själv! Så både behåller man kakan (kaninen) och äter upp den!

Sensmoral:
Bättre två öron i magen
än kaninsvullen hela dagen.

Ett fint, nytt ordspråk har fötts - Amen.