Träningscochen har ordet

Då har man varit ute i spåret och joggat igen.
Fick härförleden frågan om jag joggar regelbundet och svarade då sanningsenligt ja, en gång i halvåret.
Allt är ju som bekant relativt.
Men planerna finns att jag åter ska finnas bland de tränades skara. Senast jag var vältränad var för cirka 18-19 år sen då jag galopperade som en hind över stock och sten på spänstiga ben.
Men det var då. Och nu är nu.

När man inte är så van gör man lätt små misstag och misskalkuleringar, så därför följer nu träningscoachens viktiga punktlista efter två mer eller mindre lyckade rundor i terrängen;

* Utför alltid toalettbesök INNAN löprundan.
Det går nämligen mycket långsammare att springa med benen omlott och det ger en lätt värk i magtrakten av att träna knipmusklerna konstant under loppets gång.

* Spring aldrig de första löparrundorna iklädd signalrosa mjukisdress.
Ifall om att knipmusklerna fallerar och ett buskagebesök är nödvändigt är det nästintill omöjligt att inte synas i klorofyllen.

* Fejka aldrig en form du inte har.
Trots att du två gånger blivit varvad av en gojting med läckra vadmuskler och spänstiga skinkor inklämda i ett svart träningskorvskinn är det ingen idé att börja med höga knäuppdragningar och ökat tempo, det kommer odiskutabelt att straffa sig redan i nästa kurva.
Och det kommer ändå inte vara gojtingen som ger dig hjärt- och lungräddning nästa gång han varvar dig för då förstör du hans "varv-tempo".
Om, och jag betonar OM någon ger dig hjälp över huvud taget är det de storrökande paret Babsan och Sverre som är ute och just röker samtidigt som de rastar sina nio pudlar i varierande storlekar. De räddar dig från de första akuta hjärtbesvären men tyvärr dör du tre minuter senare av passiv storrökning eller också blir du strypt av pudeln Puttes koppel när han går loss på en skata i buskarna på andra sidan diket.

* Trots akut syrebrist under löpningen uppmanar jag dig ändå att försöka hålla munnen stängd i största möjliga mån för flugbeståndet är rikligt så här års och självmordspatrullerna i flugvärlden flyger gärna rätt in i gapet. Smakar så där.

* Sist men inte minst- kom ihåg var banan börjar och var den slutar.
Annars kan man lätt missa den viktiga avtagsvägen med den JÄVLA BÄNKEN man skulle ha koll på och i ett obevakat ögonblick har man forcerat förbi och är på väg in på varv två trots att man redan är döende, kanske just därför förresten, och man får vända och springa tillbaka fastän man egentligen inte ens hade orkat ta sig i mål utan felspringningen.
Uppmärsamhet är en dygd alltså.

Nåväl, lycka till!
Och glöm inte att stretcha, det gjorde jag, så nu är jag mer besläktad med ett gammalt skrivbord i teak, lika smidig och böjlig, än med den mänskliga rasen.
Men man lär av sina misstag.
Nu ska jag krypa in i duschen.