Walk over all over again

Så här dag tre på dieten börjar geisten mattas av något. Har mätt kroppsomfånget och raskt konstaterat att det inte hänt någonting, så nu börjar tålamodet tryta. Jag har ju i alla fall hållt på sedan i måndags! Det verkar inte vara någon bra kur det här.

Trots att resultatet lyser med sin frånvaro är jag ändå nöjd med gårdagens löparrunda i trakterna Skatås/Härlanda Tjärn. Det HAR hänt något på kondisfronten, sedan i våras då vi började, nu är jag inte längre döende i första nedförsbakcken utan sparar blodsmaken och dödslängtan till uppförsbackarna.
Och däremellan, på raksträckorna, kan jag till och med lyfta blicken, (wow!) för att studera den vackra omgivningen (trots ett kraftigt håll i höger sida och trots att jag var synnerligen medveten om västeråsgurkan jag satte i mig alldeles innan vi stack iväg. Den liksom fanns där, hela tiden, och verkade helst av allt vilja ut och hälsa på de andra gurkorna som fortfarande befann sig i säkerhet på landbacken, så att säga. Men jag stod emot, det gjorde jag. Lagt kort ligger, eller snarare äten gurka förblir äten.)

Det är väl i den här änden man ska börja, sätta motion och hälsa i första rummet och inte fokusera så mycket på ett par kilo hit eller dit.
Och så vips, utan att man riktigt förstår vad som hänt har man tappat ex antal kilon av bara farten!
Lätt som en plätt.
Och sen kan jag bli intervjuad av Hemmets Journal om den nya trevliga arten av mossa jag hittade medan jag var ute och sprang, MEDITERADE, löste ALLA vardagsproblem och beundrade utsikten på vägen.
Låter som ett mycket smart och helt genomförbart upplägg. Om det bara går fort och om det bara visar resultat NU.
Faen vad detta är tråkigt.

Walk over

Nu har semestern försvunnit utom synhåll - lika snabbt som en löning, det fina vädret likaså, och det enda från sommarens soliga dagar som fortfarande biter sig kvar är semestersynderna i form av blekfett degigt hull som hänger som en badring över byxkanten.
Valk över kanten = walk over syndromet.

Usch. Jag får andnöd när jag böjer mig ner för det är lite svårt att andas när det plötsligt trycks in en oformlig massa i själva andningsorganen, och när jag tagit på mig byxorna vet jag aldrig om jag ska tryck in valken I byxorna eller om jag helt enkelt ska låta den guppa i full frihet ovanför byxlinningen. Förr eller senare är det ändå där den brukar hamna, ovanför byxlinningen, eftersom valkar är väldigt exhibitionistiska till sin läggning och sällan finner sig i att döljas eller kamoufleras i någon större utsträckning.

Så nu var det alltså dax att återigen ta fram vikt-väktar broschyrerna från 1997 (då sonen var plutt och graviditetskilona skulle utrotas) och beta in i djungeln av points (jag kallar dem pluttar!) antal vattenglas per dag och motionsbonusar. Det är som att träffa en gammal kompis, "Vad gör du nu förtiden, varför hör du ALLTID av dig?" och så vidare.

Min tanke är alltså att offentligt i bloggvärlden avslöja min bristande motivation och mina karaktärsbrister. Men man kan väl inte mer än misslyckas och varför då inte göra det i offentlighetens ljus?
Shoot!

Dag ett:
Provar lite kläder och inser att tvärfukten i garderoberna varit svår i sommar.
Slankheten har definitivt lämnat walk over till förmån för valk över.
Stridsåtgärder planeras omgående.
Äter duktigt efter programmet, allt går enligt planerna tills jag hittar påsen med sega fiskar i kulörta färger. Sätter raskt i mig åtta stycken...ok, tio, eftersom jag alltid måste äta en av varje färg. Och där är firrar i fyra färger. Plus två i bonus. Röda. Fast egentligen var de gröna godare.
Är trots allt förvissad om att detta kommer att gå plus minus noll eftersom "vi ska springa i kväll".
Nu ösregnade det visst så löprundan uteblev.
Tusan också, bättre lycka nästa dag.

Dag två, som händelsevis är idag:
Har gått strikt efter pluttar och points TROTS vetskapen om godis-akvariet med "swedish fish" från IKEA högst uppe i skafferiet. Som i ultrarapid såg jag min egen hand sträckas fram mot godispåsen...men smack, jag slängde igen dörren och kokade mig en stärkande kopp kaffe. Läs balja. Så nu har hela min ömkliga mage kollapsat, magkatarren har tagit fart och buken är svullen som en spärrballong, men jag åt inget godis. DUKTIG flicka!
Men nu ska man dricka 8-10 glas vatten varje dag så jag har sprungit (läck?) på toa som en galning.
Ämnar springa runt Härlanda Tjärn ikväll och får förmodligen ha med egen uppblåsbar resetoa.
Fortsättning följer...

Mitt i naturen - bland djuren!

Så här i sensommarens sista (?) självande solstrålar (läs störtskurar!) kan man roa sig med att summera sommarens rikliga djurbestånd.
Jag måste säga att årets skörd har varit rikare än vanligt på animalisk kontakt, kanske för att jag stannat så extremt länge på en och samma plats. På landet, i en ort som går under samma namn som en känd TV-metrolog från 80-talet som alltid serverade nyheterna fumlande och med en klump i halsen. Jaa, Åsa!

Förutom det mer vanliga grundbeståndet av gråsuggor, myggor, husspindlar och humlor har vi verkligen fått möta fler arter av våra vänner djuren.
På vovve-fronten har vi konstaterat en kraftig ökning av beståndet-i år har ALLA hund! Vilket naturligtvis är en kraftig överdrift, men förutom de redan kända vovvarna Ludde, Sigge, Nisse, Tobbe och Bojan har det morrats och gläfsts bakom snart barenda häck i småstugeområdet. Vi har därför mött upp denna ökning genom att inhandla en Big-Pack levergodis till hugade spekulanter.

Redan tidigt på semestern stiftade vi närmare bekantskap med skränandets kungar, måsarna. Varenda morgon vid sådär 03:48 satte hela skränflocken igång med morgonserenader som aldrig tog slut. Och de haranger vi uttalade och de besvärjelser vi utstötte vid denna arla morgonstund lämpar sig tyvärr inte alls i skrift! Vi var ursinniga på dessa plågoandar...tills vi en morgon hittade tre små brun-grå fjädertottar på gräsmattan. Måsungar!
- Åhhhhhh, så söööööta, lät det då och vi kände oss med ens både utvalda och accepterade av måsflocken som surrogatföräldrar.

Att stora delar av mänskligheten har ett allt växande viktproblem blir vi via medierna matade med var och varannan dag. Men att detta problem även gäller dagens skatbestånd var en nyhet för mig. Men vi har haft en dundeklump-skata på cirka 22 kilo som hoppat jenka över köksaltanen varje morgon, BOM-BOM-BOM. Förmodligen bär inte vingarna längre så jag ska anmäla klunsen till nästa omgång av vikt-såpan Biggest Loser. En skata till i den serien kan väl aldrig skada...

Nästa möte hade vi med en förvirrad koltrastunge. Plötsligt en dag var den medlem i familjen och hyste en stark förkärlek för maken. Så fort han visade sig flaxade den fram och satte sig på hans axel. Den följde storögt med i makens penseldrag när han målade på husfasaden, det lilla huvudet gick upp och ner, upp och ner.
Maken var klart road av uppvaktningen, sonen var SKRÄCKSLAGEN.
-Ta bort fågeln, stäng dörren, stäng fönstret kved den skräckfilmshärdade tonåringen med fasa i blick och med insikten att verkligheten på landet kan vara än mer skrämmande än den värsta filmrulle.
Till slut fick koltrastmamman kallat hem sin avkomma för att tala om vem den verklige fadern var, eller något sådant för koltrastbesöken upphörde.

Om vi fortsätter på fågelfronten så har vi i år blivit med papegoja i fågelburen som dinglat tom så länge, se bild.
Efter en övernattning i stan hittade vi plötsligt denna färgsprakande goja dinglande bakom spjälorna...upp och ner. Aha, ett grannspratt! Våra grannar hade läst en liten artikel om en papegoja som rymt i Åsa...och idén var ett faktum! Gojan döpte vi helt logiskt till Ross, efter Diana Ross som hade en dunderhit med låten "upside down". Vi har vänt Ross på rätt köl men annars är han intakt där han sitter och kniper krampaktigt om pinnen.

Nere vid badklipporna har vi skådat fjärsing, hongädda, plattfisk och säl (Nej, det var INTE jag, jag lovar trots att sälarna och jag är väldigt lika i formen), och vid det årliga cirkusbesöket på ängen nära oss kunde man beskåda diverse cirkusdjur på närmare håll. Bland annat en kamel med havererad puckel, han/hon var VERKLIGEN i stort behov av en PH, puckelhållare, annars riskerar den stackaren att få hängpuckel.

Som en liten semesteravslutning gjorde vi ett besök i Ödenäs trollskogar och skådade både kopparorm, hästar och kantareller. Inför hemfärden i den sena skymningstimmen fick vi rådet att se upp för skogarnas rika älgbestånd.
Det var becksvart, jag smög fram med bilen och spejade och spejade in i svärtan. Vi sökte av båda sidorna efter skogens konung, beredda...men blev ändå dödsförskräckta när ett rådjur skuttade fram från ingenstans rakt ut framför bilen. Mamma Mia, det var bara någon sekund från rådjurssadel i framsätet! Och vi som inte hade med några bestick.

Där någonstans kunde man väl tycka att denna djuriska kavalkad hade fått ett lämpligt slut, men nej, som grand finale letade sig en köttätande liten värsting in i min arm och bet sig fast. En fästing! Hela fästingartilleriet fick plockas fram, för första gången i år, pincetter och fästinglasso, förstoringsglas och desivon. För den lille illbattingen.
Liten men ettrigast vinner, typ.
Hm...då borde ju jag ligga rätt bra till.