Så här i sensommarens sista (?) självande solstrålar (läs störtskurar!) kan man roa sig med att summera sommarens rikliga djurbestånd.
Jag måste säga att årets skörd har varit rikare än vanligt på animalisk kontakt, kanske för att jag stannat så extremt länge på en och samma plats. På landet, i en ort som går under samma namn som en känd TV-metrolog från 80-talet som alltid serverade nyheterna fumlande och med en klump i halsen. Jaa, Åsa!
Förutom det mer vanliga grundbeståndet av gråsuggor, myggor, husspindlar och humlor har vi verkligen fått möta fler arter av våra vänner djuren.
På vovve-fronten har vi konstaterat en kraftig ökning av beståndet-i år har ALLA hund! Vilket naturligtvis är en kraftig överdrift, men förutom de redan kända vovvarna Ludde, Sigge, Nisse, Tobbe och Bojan har det morrats och gläfsts bakom snart barenda häck i småstugeområdet. Vi har därför mött upp denna ökning genom att inhandla en Big-Pack levergodis till hugade spekulanter.
Redan tidigt på semestern stiftade vi närmare bekantskap med skränandets kungar, måsarna. Varenda morgon vid sådär 03:48 satte hela skränflocken igång med morgonserenader som aldrig tog slut. Och de haranger vi uttalade och de besvärjelser vi utstötte vid denna arla morgonstund lämpar sig tyvärr inte alls i skrift! Vi var ursinniga på dessa plågoandar...tills vi en morgon hittade tre små brun-grå fjädertottar på gräsmattan. Måsungar!
- Åhhhhhh, så söööööta, lät det då och vi kände oss med ens både utvalda och accepterade av måsflocken som surrogatföräldrar.
Att stora delar av mänskligheten har ett allt växande viktproblem blir vi via medierna matade med var och varannan dag. Men att detta problem även gäller dagens skatbestånd var en nyhet för mig. Men vi har haft en dundeklump-skata på cirka 22 kilo som hoppat jenka över köksaltanen varje morgon, BOM-BOM-BOM. Förmodligen bär inte vingarna längre så jag ska anmäla klunsen till nästa omgång av vikt-såpan Biggest Loser. En skata till i den serien kan väl aldrig skada...
Nästa möte hade vi med en förvirrad koltrastunge. Plötsligt en dag var den medlem i familjen och hyste en stark förkärlek för maken. Så fort han visade sig flaxade den fram och satte sig på hans axel. Den följde storögt med i makens penseldrag när han målade på husfasaden, det lilla huvudet gick upp och ner, upp och ner.
Maken var klart road av uppvaktningen, sonen var SKRÄCKSLAGEN.
-Ta bort fågeln, stäng dörren, stäng fönstret kved den skräckfilmshärdade tonåringen med fasa i blick och med insikten att verkligheten på landet kan vara än mer skrämmande än den värsta filmrulle.
Till slut fick koltrastmamman kallat hem sin avkomma för att tala om vem den verklige fadern var, eller något sådant för koltrastbesöken upphörde.
Om vi fortsätter på fågelfronten så har vi i år blivit med papegoja i fågelburen som dinglat tom så länge, se bild.
Efter en övernattning i stan hittade vi plötsligt denna färgsprakande goja dinglande bakom spjälorna...upp och ner. Aha, ett grannspratt! Våra grannar hade läst en liten artikel om en papegoja som rymt i Åsa...och idén var ett faktum! Gojan döpte vi helt logiskt till Ross, efter Diana Ross som hade en dunderhit med låten "upside down". Vi har vänt Ross på rätt köl men annars är han intakt där han sitter och kniper krampaktigt om pinnen.
Nere vid badklipporna har vi skådat fjärsing, hongädda, plattfisk och säl (Nej, det var INTE jag, jag lovar trots att sälarna och jag är väldigt lika i formen), och vid det årliga cirkusbesöket på ängen nära oss kunde man beskåda diverse cirkusdjur på närmare håll. Bland annat en kamel med havererad puckel, han/hon var VERKLIGEN i stort behov av en PH, puckelhållare, annars riskerar den stackaren att få hängpuckel.
Som en liten semesteravslutning gjorde vi ett besök i Ödenäs trollskogar och skådade både kopparorm, hästar och kantareller. Inför hemfärden i den sena skymningstimmen fick vi rådet att se upp för skogarnas rika älgbestånd.
Det var becksvart, jag smög fram med bilen och spejade och spejade in i svärtan. Vi sökte av båda sidorna efter skogens konung, beredda...men blev ändå dödsförskräckta när ett rådjur skuttade fram från ingenstans rakt ut framför bilen. Mamma Mia, det var bara någon sekund från rådjurssadel i framsätet! Och vi som inte hade med några bestick.
Där någonstans kunde man väl tycka att denna djuriska kavalkad hade fått ett lämpligt slut, men nej, som grand finale letade sig en köttätande liten värsting in i min arm och bet sig fast. En fästing! Hela fästingartilleriet fick plockas fram, för första gången i år, pincetter och fästinglasso, förstoringsglas och desivon. För den lille illbattingen.
Liten men ettrigast vinner, typ.
Hm...då borde ju jag ligga rätt bra till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar